Första Snöflingan

Tredje Luckan ur Ljusilias Julkalender




Havregård är ute och flanerar i den väldigt tidiga decembermorgonen. Gatorna ligger alldeles trafiklösa och luften blinkar rosagrå. Då landar en snöflinga på hans flanellhalsduk! Det är den första snöflingan som vågat falla på många månader... Havregård blir glad. Då gubben vänder sin haka upp mot de nakna trädkronorna, så att hatten nästan faller av, då får han ana himla massa snöflingor : de dansar vals däruppe. Snart hittar somliga ner till marken, i sällskap efter sällskap. Äntligen, som han har längtat efter dem! "Och på den tredje dagen började det snöa..."


Det dröjer bara en kvart före Havregård har blivit en riktig snögubbe. Den andas kallt ända in i sitt hjärta. Han hade en häst 1937, men den försvann när det kom en bil en vacker morgon. Ännu ensam i hela världen pulsar den gamle genom allt det nyvita. Vägen ser man ända bort till kyrkporten, flera hundra meter fram, fastän solen ej gått upp. På sin höjd grumlar flingorna synfältet, men på det hela taget känns världen tjugo gånger större nu. Den mörka, frusna lervällingen i Havregårds huvud har slukats upp av ljusa vidder.


Den första snöflingan ligger magiskt nog kvar på hans flanellhalsduk, helt osmält. Hon viskar i hans öra att såhär härligt har det varit titt som tätt i livet, bara det att gubben glömt hur nyligen det egentligen var. Havregård inbillade sig att det var sjuttiofem år sedan som snön kom förra gången. Men nu känner han igen förra årets scen, som om den låg här igår.  Snögubben klappar snöflingan lätt på axeln och tackar henne för insatsen. Hon lyser till ett par sekunder men blandar sig snart med hela gryningsljuset.








eLe