mellan Moln o Mark i Trollhättan strolling mellan Träd o Torn

ingen 13 : Trollhättan

 
trollhättan

borttrollar

hattbrättet


tornhästen

stenrullar

tronstolen


stadshärskarn

trapptrillar

trullkullom


anträdda

bokbläddrar

älvhöstar


tolvtärning

ettnollar

trätrollet






och det ena med det tredje

Distans # 11 : Fot efter Fot före Fot

Om man skulle lägga på en evinnerlig linje

vartenda fotspår jag någonsin satt

så torde linjen gå ifrån Frölunda

framåt Frankrike via frimärke

bortåt Florida genom fängelse

och ända hem till Frölunda igen



eller en längre variant

alltjämt kortare

som jag drömde idag :


en
fot
åt
gången
gick
var
själ
genom
stan
brant
mot
Haga


framför
foten
nästa
tätt
mätte
blickar
mig som
häst
skulle
räknas
steg X
sakt


ej
fort
till
kyrkport
fick
jag
tolv
hundra
trots
sist
vann
min dikt


märkligt
gruppen
röstat
trolskt
när jag
bortglömd
utdömd
tyckts
bara
orden
drömde
er


ett
skratt
blev
bekant
två
grå
såg
vårt barn
kvar
längs
golv
mot valv


varvet
måste
möta
sig
ensamt
varje
spöke
steg
uti
innans
virvlars
hörn




0W0

Rensning nr 7 : Brunn under Brunner

fastän fullständigt igenslammad

av hennes hårlockar och ögonskuggor

samt andras dammgrävlingar

mellan deras labyrintiska stadskvartér

rinner strax åter

halva livets drömmar

om hans hundra närmaste månar

ned mot botten

som bara finns i lager

på lager längs virveln

hon vet hur man dresserar

till stillastående spiraltrappor

av sten som han sedan i treskift

får rulla allt mindre rädd

för hästkrafternas hisskorg

genom höstens brunaste byggnadsställningar

som vore brunnen en gruva

av torrlagt kvicksilver

stiger likafullt deras varmaste vätska

i klart klingande likörglas

alltjämt till livs





men hur dessa händer än hivar

upp grövsta hinkar

ofantligt subtilt ur

det kollektivt undermedvetna

förmår vi aldrig skriva

lika smäktande detaljrikt

och massivt materialövergripande som Ernst Brunner

vars panna genomlyser

vareviga hudflaga, vrakspillra

eller insekt längs vårt aldrig bortrunna murbruk

hundra famnar ner

sänker kranarna minsta skrotkorn

och puts

till en förundransvärd vardag

från de grå månstrålarna

som filharmoniskt formade

min brokiga tjugoett-årstid

hur fjärran de än utmålade sig

från ett mycket tyngre vuxenskap

märkte knappt hur tornet började där

jag är reflektören.







fotnot

Jag uppfattar Brunner som en ohyggligt skönskrivande, intressant gigant, av närmast Strindbergska mått! men ur den relativt anspråkslösa skaran? Okänd för många misstänker jag, fastän han griper sig an såpass folkliga teman, på ett oerhört virtuost vis. Hursomhelst en sorts forskare och kultur-arkeolog, som kan dra en vacker rövarhistoria på 800 sidor utan att knappt andas luft. Snarare allt stoft mellan himlajord och helvete, i sitt finlemmade mega-bygge, med extra observant känsla för interiörer/exteriörer...

För att återkoppla närmare min egen läsandes bakgrund : Upptäckte författaren -96 vill jag minnas, före fyllda tjugoett. Mötet skedde nog faktiskt allra först genom en samling poet-porträtt, där något tjog aktiva på 80-talet beskrev hur deras skrivarprocess går till. Brunners speciella rutiner (som jag iofs aldrig någonsin efterlevt) gjorde störst intryck på mig, genom fr.f.a. sin "trestegsmodell" med att renskriva från början efter att två tredjedelar är uppskissade...

Sedan kunde jag ha kastat mig över hans dikter, men blev alltså den relativt lilla "roliga", erotiska romanen Passionata istället. -94 efter dess utgivande sjönk Estonia, vilket för bl.a. Brunner resulterade -95 i ett betydligt mer allvarsmättat häfte [Mr. Skylight som jag är på väg att fullborda först denna höst], med successiv panikslagenhet gestaltad ur diverse perspektiv. Var och en person har sin roll ombord på färjan, allt från lastbilschaufför, moder och vanliga passagerare via vakthavande och värdinna till matros och kapten, vars psyken och kroppsliga belägenheter Brunner lever sig in i genom jag-form. Har nog aldrig läst någon kaos-skildring mer sinnligen närvarande än såhär?!

Strax före Brunner hade jag råkat snoka reda på Mare Kandre, men märkligt nog dröjde det några år längre tills jag började sluka hennes ännu mer förtätade skapelser - även om det blir som att jämföra arbetsplatser med dockhus el dyl. Fastän de delar den poetiska ådran starkt, så blir det rättvisare att väga in Lundell och Brögger i bilden, vilka jag bägge hade plöjt igenom alltsedan -92. Särskilt Suzanne B. vill jag placera på samma fält som Ernst B. - i och med att historiska djupdykningar jämte samtida undersökningar varvas med personligare fiktion, samt tangerar både sexuella och transcendentala sfärernas socialpsykologi. Hurpass skilda slutsatser de än må ha dragit av sina studier...?





0W0

HöstTerminen 1993 (Första Triangeln)

självbiografiska skisser mixade med fiktiva inslag




tisdag 17 augusti

Jag går omkring bland dessa berg, ensam. Mellan björkarna ser jag myror krypa från ena skuggan till nästa. Grunnar på romanen igen, som om jag skulle orka göra en hel sådan. Åtminstone skaffat ny anteckningsbok; blev en blålila med orange rygg och orangea hörn. Redan rivit ut första sidan igår. Början måste bli min sannaste någonsin - sedan får det hålla bäst det vill. Nedanför sträcker motionscentralen ut sig, men jag joggar ju inte nuförtiden - sätter mig och skriver härute. Eller målar ihop några fält med pastellkritorna... liknar alltid ansiktens munnar och ögon, hur abstrakt jag än försöker. Det ser knappast ut som min kompis Ulriks märkliga musik. Känns tryggt att verkliga liv gör sig påminda, genom befriande gamla lager, som tränger undan tomheten nu. Plockar av mig freestyle-lurarna och tar några björnbär. Är fortfarande sjutton år, nästan hela hösten framigenom, medan Evelina har fyllt arton redan i försomras. Jag klättrar upp till solen, vidare hemåt längs grusvägen, korsar asfaltsgårdarna och rakt in i lägenheten. Lillasyster sitter vid videon med en glasspinne och nektarinkärna på träbordet. Vi väntar en mysig stund på att mamma ska hinna hem från affären. Pappa kommer med något flygplan ikväll, efter rejält jobb. När jag gått in i mitt rum och lagt boken på sängens ljusbruna överkast, passar en mörk spindel på att kravla tillbaks över tröskeln längs ögonvrån.



onsdag 18 augusti

Alldeles snart skall gymnasiets sista år starta. Tredje ringen tycks som en avgrund, trots att jag överlevt de bägge föregående utan att ens öppna somliga böcker. Hösten känns som ett helt liv, outhärdligt ovisst, ändå enkelspårigt, men onekligen spännande. Hur skola klassen uppleva Andreas nu? Kommer de ens ihåg hans existens? Själv minns jag Evelina stjärnklart. Har inte kunna låta bli att drömma om henne halva sommarlovet, lika intensivt som varenda vinterdag. Emellanåt tänker jag ju på de andra också, någon särskild för varje timma. Ofta känns det som om jag är någon av människorna - eller som jag inbillar mig att just han/hon upplever sin värld. Idag har jag hittills känt mig som magister Törnsten, han som vi har i kemi men som tydligen skall ta hand om filosofi nu också. Hur man klarar ett sådant hopp med saturnus i vattumannen återstår att se... visserligen har Törnsten jupiter i vågen som stöd, en gynnsam trigon. Nå, kommer ju behöva ägna mig snarare åt trigonometri än parapsykologi. Som kompromiss vågar jag nog testa mer än treklanger på digitalpianot ikväll?!? [-Vad händer om man drar roten ur ett piano? -Det blir pi.] Då lär jag känna mig som Jeanette Chardier när hon målar akvareller, låta harmonierna rinna ända ned över skulderbladen - fastän den kvinnan blott är ett stycke fransk fantasi. Jag gillar det lite nättare, i samma andetag lite djupare, likt LeMarc, hur mycket Ulrik än kör med sina symfonier och superbyggen.



torsdag 19 augusti

Tog vanliga vägen genom skogen till skolan. Det gick okej där. Evelina syntes inte alltför nervös att behöva möta min skepnad. Nu är det i och för sig hon som brukar vara lugnare än mig. Dessutom är hon där just för att plugga sinuskurvor och osmos, samt byta intryck med de andra tjejerna. Vi fick faktiskt ett par nya klasskamrater, som studerat i USA ett år och kommit tillbaka. Marcus tyckte det skall bli trevligt med den svenska kursplanen igen, ja, grabben inspirerade mig rentav att känna likaledes - så många lektioner jag uteblev från i våras, är det nästan som om jag hållit hus i fjärran land, längs stigarna mellan hem och skola. Nu hemma igen hos familjen, över älgskaven och potatisgratängen vid Det Stora Blå-filmen, framstår dock gymnasiet som en alltjämt främmande kontinent. Och denna roman håller handlöst på att glida tillbaks i ordinär dagbok. Fick köpa ett nytt skrivbordsunderlägg, vars mönster får hela rummet att kännas annorlunda, men det hjälper trots allt inte till att skapa konst. Knallat upp till Kulturhuset och lånat om Det Pepprade Suset : Flytande Fragment och Fixeringar ännu en gång, fastän hellre jag vill försöka komma någonvart med Processen. Bägge skrifterna verkar vara bland de mest mystiska och komplexa man kan tänka sig, något för extra vuxna individer. I varje fall är väl Andreas inte riktigt barn längre...?








0W0

Distans # 10 : Piano

Om man skulle samla ihop vareviga roll

du någonsin spelat eller inte spelat

som du varit eller velat eller bara låtit utspela sig

och sedan redan ha spelat in allihop

på samma album så lovande ungt

och klassiskt tungt av molntäckens lättnader

så torde det bli en fullständig flygel

i vars välbehandlade trä dina fyra händer speglar

sig lika skönt som din vitaste sorg skyms

av ditt svartaste skratt



i sjuttioåtta bedårande versioner ikväll

längtar jag efter att ett ackord

mitt igenom hjärtat skall stanna kvar

likt soldis i alla mina år

där klarhet kommer och gåtan består

mellan hästarna från varje balkong utlöpandes

mot sin blivande drottning

över högt och djupt, starkt och dovt

drömmer vi sakta

om vildaste dans

0W0

Rensning nr 8 : Spindelväv

Spindlarna ur springorna

kryper fram på stugväggen

och blir stående halvt bortsprungna

när jag borstar de många långbenta brädorna

fria från nätförbindelser

och fröblandade lövverk

beredd på att dö igen

eller födas under höstkantens tillfixade tak

likt en liten bokkloss

upplockad ur kistan

att skapa mitt sista, största kapitel

genom alla hårstrån som någonsin klippts bort

0W0

Augustis Mustiga Möten med Månaderna

Årstidslig Åtrå nr 8



Augusti sitter på berget
ännu hett
av sin egen solnedgång
och dinglar
med benen högt över December
vars mörka prång
gnistrar så mysigt i diamant-dimmig magi
trots allt


September sitter bredvid
med sina händer
den kyliga och
den värmande om
vartannat längs Augustis mage
medan skulderbladen vänder
vartenda intryck till
en ny roman


April ligger ute och cyklar
på rygg
borta på grannberget ett lyckligt outblommat
men ingalunda ljusskygg
med Mars i sitt flödesstritt spirande sköte
vars förväntan sommaromfamnar
Juni ifrån andra hållet
likt en syster till Augusti


Augusti har legat med Februari
en gång i en riktig säng
tills bägge fick feber
och stugan brann ner
eller upp hit till solen på brädor så snabba, ja skidor så vita
att Augusti aldrig hunnit se
spegelbilden av sin lust
- ingen brun hud kvar i


Oktober ligger och väntar
på att September ska bli mätt på
alla spännande bär som älskaren medfört
så Augusti må låta sig förföras
istället av Oktobers naknare
gläntor av saknad
liksom mäjking Löv 
och grotta in sig längs guldigt glänsande längtan


November verkar helt färdig ha fallit
i sömn mitt i lerpölars
älglösa älskog
ligger nu utspridd utan en tråd på sina träd
lika glömsk
gällande Augustis gastronomiska fruktpaj
som drömsk
när tankarnas vemod en smula närmar sig Maj


Augusti sitter med ögon
mindre ljusa än Juni-Juli
och minns
stirrandes hur snösvarta isflingor föll
djupt ner emot
Januari i hårdaste stad som
nu liknar någon annans
julöverstökade liv







0W0

Likt Repris i oMmålad Skolsal

försöker fånga konturerna av dagens dröm
genom mer eller mindre rättvisande rim 



i gymnasiet igen

blott för en lektion i teckning

vi var vuxna nu minsann

bokstavsbrist fått bättre täckning



längst fram hamnat snett Louise

ville flytta rakt mot mig bak

skyllt Jeanette för gummisudd

fast hon redan hade tre barn



drog vi fram varannan bild

hennes, mina, gav grön synpunkt

hur figurer skulle bli

del av film, må rulla' stentungt



strax en slinga lätt som synth

steg från -82 vårt lekis

upp till klarmedveten rymd

gick jag här då med Louise visst!



Magnus öga genom mur

iakttog oss mitt i scenklipp

när vi lärde räkna pi

fast nog bara är en sun trip?



målar nån igår i Prag

sinuskurvor dörrkärvt skeva

stängs min kärlek in i lag

öppnar ni - vill börja leva



sommar i en mardröms höst

alltjämt ljusnar snabbt tapeter

täcker gulnat mörker bröst

Fröken vet vad bägge heter



skolklass kommer, skolklass sprang

likt kamrat längs snårstig blundar

just där mitt grå steg blir år

vem förtränger vem jag undrar??



nästa blad blev livet bra!!

närmare min gubbe vänder

mamman skön bekräftelse

genom ändå fjärran händer
 





- en eller annan tillagd linje
och några fråndragna tecken
(inräknas såsom "ingen nr 18")


0W0

i Gunnebo fann vi lite längre bort

än själva "slottet" snarare
denna Villa Denninghoff = Slottsviken
vars guldbrunare träfasad jag nu
tycker känns sju gånger snyggare
än Gunnebo Slott (sist)
och nästan lika "stort"

ingen 12 : Tidigaste Grannar

vi bodde på samma gård

en gyllene gång i tiden

där Göteborg börjar

eller slutar som en förort

till 80-talet från 70-talet

och hade ingen aning

då mellan husen om hurpass utanför

jag skulle känna mig

i detta egenhändiga luftslott

byggt av ofullbordade

kontakter, kan önska

jag hade lärt känna er mer

och vore alltjämt innanför

kvadratcirkeln

som kanske aldrig riktigt fanns

men som jag ser flera upprätthåller

ännu fyra decennier efteråt

inhyrda i detta liv

minns ni nog inte ens

vem jag var

än mindre är?

längtar ihjäl mig tillbaks!

minst tolv gånger om året

även till bakgårdarnas gräsmattor

fulla av kullar och grottor

blott någon bor kvar

ni kom från Finland och England

eller åtminstone era föräldrar

ett par från Polen, någon från Skåne

sedermera forna Jugoslavien

liksom fjärran sagovärldar då

som nu ligger lagom nära

jämfört med annan religion

med alldeles andra, oförenliga lagar

så känns mina norrländska spår

lika hemtama som ett belgiskt dagbarn

eller snäll country-cover spelad närmare spöktimman

som playmobil-smurfarna redan har provskjutit

när strömmen går mitt före kemtvättbiträdets lunchrast

och vi strax hittar tobaksbutikkassören hos frisörskan

kanske rentav japansk läsk på mexikansk pizzeria

vilket indirekt påminner mig om

en hel bunt "allra första minnen"

som jag slutligen åter inser

ligger kopplade till lukter och ännu mera smak

att äta eller inte äta

sent om cider senap, raps och aprikos

att vara som andra barn eller inte gilla

att spilla sylt och söka gnugga bort

ur mina pappersbilder utan att förstöra

dessa tusen ansikten

de enda och bästa

jag någonsin har kvar

liksom varje flarn av choklad längs staketet

lite längre upp

mycket högre bort








0W0

Avklingande Framstegstro Efter Trettio

...i oTakt med Bekanta Galaxens/Kontextens Upplösande...


Känner igen mig alltmer för varje dag i Douglas Adams följande fyndiga beskrivning.

Eller rättare sagt känner hur jag åldras i linje med vår mänskliga horisont, och blir tilltagande konservativ, ej längre progressiv alls efter 30 år...

Processen återspeglas genom dessa tre punkter som ska vara hämtade ur essän How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet (1999)


1) "Everything that's already in the world when you're born is just normal."

2) "Anything that gets invented between then and before you turn thirty is incredibly exciting and creative and with any luck you can make a career out of it."

3) "Anything that gets invented after you're thirty is against the natural order of things and the beginning of the end of civilisation as we know it until it's been around for about ten years when it gradually turns out to be alright really."



Emellertid vissa nutida, potentiellt vansinniga fenomen, förefaller givetvis blott nå halvvägs igenom sista punkten... 

Ofta tycks mig dessa vara av så kallat mångkulturell art, baserade på enögda tankeströmningar som slår blåknut på sina visserligen behjärtansvärda ideal. Ibland synes sjukdomen uppträda i teknologisk och socialt mediamässig skepnad, fastän facebook tvärtom var groteskt givande vid 32 år men något mindre friskt framemot 42.

Internet som uppfinning samt verklighet varken kan eller vill jag/vi bestrida värdet av överlag. Dess triljarders olika innehåll däremot kan/bör folk ha lika splittrade förhållningssätt till som mängden kulturer genom världshistorien.

Eller som hjärnan bakom liftarguiden antyder på annat håll : -Varför skulle vi ha förväntat oss av telefonen som fenomen att den gav sanna och bra bilder av verkliga livet?!? Det berodde liksom på vem som pratade om vad - om vad med vem.


...medan några få fenomen hoppar jag alltjämt glatt på utan att blinka. Känns som jag genom smått bittra vaksamheten blir mer vaken för varje natt, men är fortfarande öppen för idén att jag bara har blivit kraftlösare, förlorar mig i universum och snarare somnar in.

Starkaste insikten blir att dagens ungdomar ser rådande matris som fullt naturlig, men lär redan om tio-tjugo år uppleva kommande uppfinningar som smått suspekta!?!?


Hursomhaver blir allting alltmer intressant att studera för varje morgon (även sådant som förefaller mig ingenting värt börjar bli superspännande att följa....) = ett gott tecken i sig?! - om än själva levandet försöker dra i min nödbroms.

Självklart behöver något ingalunda vara bra/dåligt för att det är gammalt, lika lite som dåligt/bra för att det är nytt. Mycket av "det nya" tycker jag dock skapas ur mer låghängande perspektiv än "det gamla" som kom till under högre medvetanden...?

Förmodligen beror utfallen mest på processen?! På att vi ännu inte har hunnit vaska fram guldkornen ur nutiden - att ingen helt vet vad som visar sig bäst överleva.






inräknas såsom Narrativ nr 3

0W0

Sand 8 : Rundvandring

....med snedsprång...



Sanden blev till slott

Slottet blev till fort

Fortet blev till lek

Cowboy sköljdes bort

Saknad blev till skuld

Skulden blev till strand

Stranden kom på kort

Kortet blev till brev

Brevet blev till skepp

Skeppet for till stad

Staden blev till strid

Städer blev till land

Landet blev till lugn

Lögnen låg så sann

Sanningen blev lögn

Lugnet blev till storm

Stormen rev ned träd

Träden föll med tyngd

Tyngden blev till död

Döden blev till grav

Graven gavs åt gud

Gud drev djävel ut

Grävling rev upp ben

Benen blev till liv

Livet blev till par

Paradis bar barn

Barnen blev till frukt

Fruktkött blev till kraft

Blötan blev till torrt

Borta - dock ej dött

Kraften kom från frukt

Kunskap blev till makt

Makten gick på vakt

Takten blev musik

Toner blev till torn

Törnen blev till kung

Kungen fick sitt ess

Sessan gick till knekt

Paret blev till skam

Skammen blev till blod

Hjärtan byter färg

Spader gräver berg

Berget blir till sju

Dvärgar jobbar ju

Huru blir det nu?

Ruter känner jag

Trötter blir nog du

Toker dock blir glad

över varje rad

Handen far ibland

Händer där blir kaos

Cowboy blivit prins

Snövit klöver tar

Gruvan blir till guld

Guldet blir till sand







0W0

Narrativ nr 1 : Labyrint igen

Vi vandrar genom huset som en gång rymde varannan leksak, vartannat redskap och skåpsluckhalva i hela världen.

[Här beskrivs hur vederbörande är på vandring genom ett hus helt enkelt, vars väggar emellertid någon gång har rymt sammanlagt halva världens leksaker och halva världens redskap, såsom berättaren målar upp förhållandet genom tillika halva skåpsluckor. Alternativt om så åsyftas en hel matris vari rymdes ömsom leksaker - ömsom redskap, eventuellt bakom varsin skåpslucka??]

Bakom någon av de oändliga speglarna gömmer sig trångaste gången in mot hjärtats plastiga djungel.

[Utan att klargöra vilken, hänvisar berättaren till endera bland flera speglar, vilka antingen avses bära oändlighet till sin karaktär eller blott vara otaliga. Sedermera bakom sådan spegel skall dölja sig en gång trängre än någon annan, vilken leder till eller åtminstone närmare en djungel av plastig natur, som i sin tur redan förefaller tillhöra ett hjärta - må så vara berättarens eget eller av kollektivt innehav och/eller symboliskt el dyl.]

Du försvinner ut mellan tre stora skruvmejslar, likt en räddhågsen rutschkana, och jag finner dig först efter många år...

[Relativt märkligt sker ett försvinnande, via visserligen väldigt konkreta men likväl tillskruvade fenomen för vad kontexten eljest kunde ha bestått i - till synes måste verktygen vara tillverkade av något ovanligt, möjligtvis barnvänligt material. Försvinnande ifråga visar sig ha fått minst sagt långvarig implikation, dock inkluderande sin lösning redan i slutet på samma korta mening, vari "vi" delas upp i ett "du" och ett "jag" - av mer logisk relation än den insmygande undran huru en person kan försvinna mellan trenne föremål samt därtill hur rutschkanan kan uppbära det tillstånd som dess begagnare snarare borde tillskrivas?!?]






och det ena med det tredje