7 augusti 2017

Avklingande Framstegstro Efter Trettio

...i oTakt med Bekanta Galaxens/Kontextens Upplösande...


Känner igen mig alltmer för varje dag i Douglas Adams följande fyndiga beskrivning.

Eller rättare sagt känner hur jag åldras i linje med vår mänskliga horisont, och blir tilltagande konservativ, ej längre progressiv alls efter 30 år...

Processen återspeglas genom dessa tre punkter som ska vara hämtade ur essän How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet (1999)


1) "Everything that's already in the world when you're born is just normal."

2) "Anything that gets invented between then and before you turn thirty is incredibly exciting and creative and with any luck you can make a career out of it."

3) "Anything that gets invented after you're thirty is against the natural order of things and the beginning of the end of civilisation as we know it until it's been around for about ten years when it gradually turns out to be alright really."



Emellertid vissa nutida, potentiellt vansinniga fenomen, förefaller givetvis blott nå halvvägs igenom sista punkten... 

Ofta tycks mig dessa vara av så kallat mångkulturell art, baserade på enögda tankeströmningar som slår blåknut på sina visserligen behjärtansvärda ideal. Ibland synes sjukdomen uppträda i teknologisk och socialt mediamässig skepnad, fastän facebook tvärtom var groteskt givande vid 32 år men något mindre friskt framemot 42.

Internet som uppfinning samt verklighet varken kan eller vill jag/vi bestrida värdet av överlag. Dess triljarders olika innehåll däremot kan/bör folk ha lika splittrade förhållningssätt till som mängden kulturer genom världshistorien.

Eller som hjärnan bakom liftarguiden antyder på annat håll : -Varför skulle vi ha förväntat oss av telefonen som fenomen att den gav sanna och bra bilder av verkliga livet?!? Det berodde liksom på vem som pratade om vad - om vad med vem.


...medan några få fenomen hoppar jag alltjämt glatt på utan att blinka. Känns som jag genom smått bittra vaksamheten blir mer vaken för varje natt, men är fortfarande öppen för idén att jag bara har blivit kraftlösare, förlorar mig i universum och snarare somnar in.

Starkaste insikten blir att dagens ungdomar ser rådande matris som fullt naturlig, men lär redan om tio-tjugo år uppleva kommande uppfinningar som smått suspekta!?!?


Hursomhaver blir allting alltmer intressant att studera för varje morgon (även sådant som förefaller mig ingenting värt börjar bli superspännande att följa....) = ett gott tecken i sig?! - om än själva levandet försöker dra i min nödbroms.

Självklart behöver något ingalunda vara bra/dåligt för att det är gammalt, lika lite som dåligt/bra för att det är nytt. Mycket av "det nya" tycker jag dock skapas ur mer låghängande perspektiv än "det gamla" som kom till under högre medvetanden...?

Förmodligen beror utfallen mest på processen?! På att vi ännu inte har hunnit vaska fram guldkornen ur nutiden - att ingen helt vet vad som visar sig bäst överleva.






inräknas såsom Narrativ nr 3

0W0

Inga kommentarer: