Narrativ nr 1 : Labyrint igen

Vi vandrar genom huset som en gång rymde varannan leksak, vartannat redskap och skåpsluckhalva i hela världen.

[Här beskrivs hur vederbörande är på vandring genom ett hus helt enkelt, vars väggar emellertid någon gång har rymt sammanlagt halva världens leksaker och halva världens redskap, såsom berättaren målar upp förhållandet genom tillika halva skåpsluckor. Alternativt om så åsyftas en hel matris vari rymdes ömsom leksaker - ömsom redskap, eventuellt bakom varsin skåpslucka??]

Bakom någon av de oändliga speglarna gömmer sig trångaste gången in mot hjärtats plastiga djungel.

[Utan att klargöra vilken, hänvisar berättaren till endera bland flera speglar, vilka antingen avses bära oändlighet till sin karaktär eller blott vara otaliga. Sedermera bakom sådan spegel skall dölja sig en gång trängre än någon annan, vilken leder till eller åtminstone närmare en djungel av plastig natur, som i sin tur redan förefaller tillhöra ett hjärta - må så vara berättarens eget eller av kollektivt innehav och/eller symboliskt el dyl.]

Du försvinner ut mellan tre stora skruvmejslar, likt en räddhågsen rutschkana, och jag finner dig först efter många år...

[Relativt märkligt sker ett försvinnande, via visserligen väldigt konkreta men likväl tillskruvade fenomen för vad kontexten eljest kunde ha bestått i - till synes måste verktygen vara tillverkade av något ovanligt, möjligtvis barnvänligt material. Försvinnande ifråga visar sig ha fått minst sagt långvarig implikation, dock inkluderande sin lösning redan i slutet på samma korta mening, vari "vi" delas upp i ett "du" och ett "jag" - av mer logisk relation än den insmygande undran huru en person kan försvinna mellan trenne föremål samt därtill hur rutschkanan kan uppbära det tillstånd som dess begagnare snarare borde tillskrivas?!?]






och det ena med det tredje