StudieCylindern episod G

Sjunde delen (min fjärde) i en stafettskrivning om en uppdiktad studiecirkel


Blott om en natt blir september oktober
då dörren öppnas : vi ser vem som bor där?!
Död eller levande - vad må man tro när
världen far runt - snart nog hemåt vår bro bär?!

Det är kursens allra äldsta deltagare, Agnes Grändeby, som plötsligt har kommit på en egen psalmtext. När hon får höra pianopojken tolka de svarta tecknen från vita tavlan, så ger sig orden lika lätt som på 30-talet tycker Agnes. Strukturen i det grafiska partituret ser avancerat ut, men klingar avsevärt enklare.

Alltmedan Adrians fingrar svävar djupt över klaviaturen, får ryggstödets torrt inristade C  också liv och förvandlas till ett gråtande G. Magister Hugo ler - inte för att han tydligen lyckats överta lärarrollen från Arthur, utan av lättnad över att all ängslan upphört för några stearinljusa ögonblick.

Snart har nästa melodi börjat framträda mellan de flygande valvbågarna. Agnes sinnen går omedelbart från A-moll till D7 precis som i sticket i en av Gärdestads okändare sånger. Betlehem hade hon glömt bort existerar. Väninnan Veronique släpper sitt krampaktiga grepp om virknålarna, och börjar även hon nynna med.


Vid det laget har Hugo fått god hjälp av Zanna att kladda på whiteboarden, vare sig han vill det eller ej, och tvingas notera hur schackrutorna blir mer och mer gult triangulära. Den ursprungliga planen som Arthur Zetterström har tappat allt hopp om att genomföra, bestod i att placera tre elever i varje hörn, så att de tolv lärde sig fylla alla fyra.

Nåväl, var återfinns då salens fjärde hörn?!? frågar sig de trenne trenchcoatarna som i en gemensam hatt. Ty detta klassrum är uppenbarligen format till en liksidig triangel. Också September Lind och Vittorio Ottobre begrundar samma vinklars mysterium, bortifrån dörren dit de smugit tillbaks för att praktisera privata studier.


När musiken gör en paus, återtar Zetterström raskt kontrollen. Genom rymddräktens mikrofon portionerar han ut Gärdestad-rader till vardera hörn. Märkligt nog börjar magistern med andra bryggans första fras :

"Jag är ganska nöjd ändå
för att du vill höra på
Det finns alltid någon mun som aldrig lyssnar"

som passar bra att pianopojken får ta hand om. Adrian väljer genast gamla fröken Grändeby samt en av de anonyma detektiverna att medverka i sitt lag.

Andra bryggans andra fras lägger däremot Zanna vantarna på :

"Och jag får göra vad jag vill
tills nån annan säger till
Jag kan se på dig igenom min pupill"

Med penseln fylld av akrylfärger pekar hon bortåt dörren på de höstliga turturduvorna som kommer insläntrandes med vingarna dolda bakom ryggen. Ottobre o September skall ingå i denna gulrosagredelina, illgrönrostiga grupp.

Första bryggans första fras får den återigen virkande Veronique sköta om, nu utan Agnes mednynnan. Emellertid väljer tanten den träslöjdande karlakarlen samt en annan trenchcoat till sällskap, medan hon smakar på lyriken :

"Jag är glad i alla fall
att min sommarglass är kall,
att mitt vinterelement kan ge mig värme"

Sist men inte inte minst första bryggans andra fras blir Hugo lagkaptén över. Återstår gör den tredje trenchcoat-hatten plus astronauten Miranda att försöka samarbeta med.

"Ner' i botten av min själ
finns det ängslan gott och väl,
men mitt skratt är nog min bästa ägodel"

Orden tränger likt en solstråle ned genom taket, där lektionssalens fjärde hörn blir uppenbarat högt ovan de trenne grundläggande.







0W0

Mosaik 25 : Musikaliska installationsmoment

mina senaste drömmar
i ett försök att minnas dem klarare
med potentiellt tillagda element



Registreringen av mitt piano hade ombesörjts av två unga kvinnor i svarta college-tröjor. Därtill skötte de dess uppdatering till boogie woogie-program eller någon annan genre varje månad. Emellertid kunde jag inte hitta på nätet hur min piano-status var beskaffad, eller om man ens behövde ha sitt instrument registrerat...?

Processen hade ju känts bra när jag mött tjejerna i verkligheten; båda hade skrattat lagom avspänt. Som i något okändare stycke av Gärdestad?! Så jag fick väl hysa förtroende för att där blev draget någon hundralapp i rättan period. Även fast jag sällan spelade såpass länge att jag hann upptäcka vad de egentligen gjort med tangenterna...

*

En av mina mest konstnärliga bekantskaper fick mig att springa baklänges längs min barndoms hyreskvartér. Jag lyckades tydligen skratta hela tiden, likt höstlöv lätt raspandes i asfalten där bussen dröjde. Fastän Erik aldrig hade besökt dessa trevåningshus tidigare, hyste han långtgående åsikter om deras förvaltare. När vi kom bort till bergknallarna fick vi syn på en installation nere i en rymlig klyfta. Någon konstnär hade placerat konturerna av en uppblåsbar joggingdress, strax intill den runda högtalaren insprängd i berget.

Jag hoppade ovanligt ivrigt ned och lade mig på konturerna, att låtsas slumra. Då började introt av Magical Strawberry Sun spelas. Så många gånger som jag hört Beatlarna redan då, märkte jag omedelbart hur både en och två klangfärger saknades i de mellotronmjuka tonerna. Särskilt som temat handgripligen pressades likt modellera ut ur beget, och rullade fram som på ett resväskeband mot mitt huvud... kändes bristen högst medvetet producerad. Det här fungerade åtminstone perfekt som satirisk signaturmelodi.

Vi tog med oss en bergsprängar-radio till gården jag bodde på. Vanligtvis skulle jag ha skämts ihjäl, men nu stod jag på knä ute på träbordet mitt bland alla grannar. Mixtrandes med skruvmejsel i transistorn på högsta volym, försökte pojken få Lennons Monkey att låta mer som den borde.

*

När jag vaknade hade ett gammalt avsnitt av Musikfrågan [Kontrapunkt] redan gissat sig igenom en hel bunt spridda kompositörer. Norrmännen klev mumlande ut ur buren med 3 1/2 poängs underläge mot de jämtländska jäntorna. Domarna var relativt nöjda med sitt framförande. Dock programledarprofessorn vässade sitt pipskägg en oktav ytterligare. Så stack han åt bägge lagen ett separat scherzo, fastän hela tv-huset trodde det rörde sig om en inbakad menuett...




0W0

Tröskel # 4 : MotionsCykel

pulsen stiger
över dubbla vilovärdet
men håller sig i minuter på kilometer helt stilla
redan halvvägs till Vårgårda


ökar höstens motstånd
att trampa eller inte trampa
skjuter viljan på inför ovädret
medan mjölksyras lår hårda


monteras själv liksom möbel
med dussin vitala delar
och muttrar många
åt universella skiftets nyckel


ryms också i rymdfarkost
bättre än fett kring hjärtat
ser jag Mimans skärm dansa
alltjämt kvar här i mina kvadrat




0W0

StudieCirkeln i SuperCylindern

min episod A + C av en potentiell stafettskrivning



Cylindern kröker sig som kring inglasade bergväggar. En grupp smått förundrade människor vandrar genom tunnelns slingrande skuggspel. De dussin deltagarna känner ännu ej varandra. Hälften har fullt upp med att iaktta atmosfären, och halva gruppen utbyter trevande kommentarer om vart det hela tycks luta... Förmodligen utgör de en vuxen skolklass på väg till sin mystiskt hägrande magister - eller så har första lektionen redan startat?!?


Zanna har i sin nätkasse stoppat ned redskapen för akrylmåleri. Adrian har i ryggsäcken plockat med sig pianonoter plus arkitektritningar. Var och en verkar ha valt utrustning som motsvarar den kurs vederbörande tror sig just gå. Ingen föreställer sig tydligen samma utbildning. Adrian börjar undra ifall alla har fått fel kallelse utskickad, och är på vippen att ringa kontoret, när han slås av misstanken att man nog bör spara på batteriet? Zanna finner det tryggt att de andra kommer kunna andra grejer, medan hon får ägna sig ifred åt målandet, det skall bli skönt!


Atmosfären är vetenskaplig med märkligt underhållande moment. Majoriteten får känslan av ett sällsamt museum. Spridda skyltar sitter monterade på cylinderns plastiska material. Texterna är på allt från ryska till portugisiska, så bara några tycks förstå något. Symbolerna synes snarast utomjordiska, även om en och annan påminner om sådant man kan hitta hemma. Bakom den giftgröna glasskivan, djupt ini utvalda bergsskrevor, skymtar obekanta sorters djur.


Efter en trekvart av åtskilliga krökar, dyker magistern upp! Denne bär rymddräkt i kostymform, med namnet Arthur Zetterström på en bricka. Innan någon av de tolv riktigt har hunnit smälta hans uppenbarelse, skämtar Arthur att han minsann känner till hur man skapar Art. Eller är det menat på fullt allvar? Hursomhelst skrattar Zanna befriande lugnt, och halva gruppen med henne. Däremot Adrian bara stirrar som i en skräckfilm på en främmande fisk, liksom övriga hälften gör.



*   *


De dussin kursdeltagarna står halvt hänförda, halvt frustrerade och halvt bortkomna inför den besynnerliga dörren. Där bakom strålar rymden som inifrån en ofantlig lektionssal. Här ute i dunklaste tunnelgång trängs det 19- till 91-åriga sällskapet. Likt elever i 3C på ett spretigt, otåligt led, står man naturligt inklämda i cylindern.


I väntan på instruktioner från magistern som mixtrar med mikrofonen i hjälmen han just skruvat på sin rymddräkt; checkar de flesta sitt medhavda material. Adrian rotar i sin ryggsäck bland skisser till ett stycke i ciss moll. Två tanter plockar fram glosor i latin respektive portkoden som angivits på kursbekräftelsen. En nervös liten herre har sitt pass i beredskap, medan en stabilare karl väger ett vattenpass i ena näven mot skiftnyckeln i andra. Tanten med portkoden suckar och passar på att virka juldekorationer istället.


September fiskar ur jackfickan upp en sten, en speciellt sedimenterad sten som hen hittade på Smygehuk 1991, en bra bit härifrån Kiruna-trakten 2019. Miranda har redan utrustat sig med syrgastub och ny galaxy 12, som den astronaut hon föreställer sig bli. Zanna blir inspirerad att testa sina akrylfärger på den inglasade bergväggen.


- Vansinnigt välkomna till vår studiecirkel skall ni vara! hälsar Arthur Zetterstöm till sist.

- Tack, vilket ämne är det egentligen som gäller? avbryter Adrian. Jag hade anmält mig till pianomusikens inflytande över arkitekturhistorien, men det verkar ingen annan ha gjort här?!

- Utmärkt fråga, unge man! Nytt för denna termin blir att vi har slagit samman tolv vitt skilda ämnen till en unik utbildning med både bredd och djup.

- Jahapp, då blir det pannkaka av hela kursen! konstaterar träslöjdaren och passar på att presentera sig som Claes-Thomas. Han får en förargad blick av Zanna som hejdar sin impuls att måla ett gult kryss över hans redan så rutiga flanellskjorta.


- Det var på tok för få anmälda till vardera cirkel. Så hellre än att ställa in allihop, kom administratörskan med den briljanta idén att låta en meta-kurs ta form.

- Mm, meta! utbrister tanten med glosorna. Jag älskar laxöring! Gör magistern också det?

- Hm, vi får se vilka moment som lyckas gemensamt eller måste genomföras i privata celler...
- När startar raketen?!? undrar Miranda.

- Raketen? repeterar magister Arthur. Nä, vi kör en större satellitstation.

- Hur tar vi oss dit då? spörjer Adrian som försöker vara med på noterna.

- Först ett universellt inträdesprov, genom den stjärnklara dörren här, i akt att utröna huruvida hela bunten är redo att beträda lektionssalen.

- Jag är förevigt redo! menar Miranda och stiger helt sonika in som en solstråle.

- Hallojsan där! ropar Zetterström efter den interstellärt intresserade. Fröken glömde registrera sina uppgifter på skärmen!







0W0

Hur Överraskad Brukar jag Tyckas Känna mig?!?

Enligt Universeums artificiella intelligens uttryckte jag mest "överraskning" 😮 Hur de har plockat med denna känsla bland de mer grundläggande glädje, ilska o rädsla, synes mig överraskande i sig 😜 Frågan är om tillståndet handlar mest om förvåning, förvirring eller nyfikenhet??? Hur rädd jag än försökte övertyga maskinen hos The Hub att jag var, så tyckte den 0% rädd men mycket mer överraskad. Samma slutsats när jag ingalunda försökte inbilla AI:n någonting alls 😐 Att spela glad däremot lyckades jag och många besökare med, genom att hissa upp mungiporna till 100% 😀

Dessvärre svårt att ta bild medan anordningen själv tog bild - därav analyslinjerna efteråt ivägen 😷 Hur fan AI:n kom fram till att jag hyste just en promille ilska vid ögonblicket ovan - övergår mitt förstånd 🤔 Hm, gäller att inte ta dess "psykologiska förmåga" för allvarligt 😁 Emellertid graden av "gammalhet" bedömdes samma hela tiden... även om drygt 40% knappast betyder av jag blir just hundra år? 🤓








0W0

Den BlötBlåsHöst Skall Komma

min omvandling av "Den Blomstertid Nu Kommer" 
till en höstlig horisont, bitvis spegelvänd 
(som kanske blev mer dystopisk än jag känner
det som = gillar egentligen hösten bäst)



Känn hösten börjat blåsa!
på gott om blöta blad
Vår sommar just förgås, ha!
men mysigt lyser stad

Där biter sakta kylan
i ruttna äpplen friskt
när kvällar alltmer skyla
skönt paradis vi mist


Se, fula papperskorgar
så fulla av var glans!
Hur fattiga små sorger
än dränks i allt som fanns....

Från skoltiden hörs psalmer
sjujävlars kraft få till
likt is beströdd av palmer
sträcks bron bort mot april




Ursprunglig psalmtext av Kolmodin 1695
som blev omarbetad av Wallin 1819 följer sålunda :

"Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om."




inräknas såsom Sommarlov # 7

0W0

Tröskel # 3 : som ett tröskverk

Å ena sidan låter folk som ett helt tröskverk
ute på höstligt bete

Å andra sidan tiger folk likt fängelsemurar
inne i varsin cell phone


På vilken sida vi än befinner oss
känns den förtappade flocken lika påträngande nonchalant
som övergången trög


Å tredje sidan sprutar hon ur sig mästerverk 
sålänge jag låter bli att föreslå kulör

Å fjärde sidan blir hon som ett torrlagt ösregn
om han slutar stå för ramarna




fotnot :
Ett bra tag före skördetröskans tidevarv
skiljde man korn från ax genom att trampa
Antingen fick djuren cirkulera
eller så passade man på under logdansen


 
0W0

Världens Sista Pianoton (i uppdaterad version)

Världens allra sista pianoton utspelar sig kvällen innan 2013 skall starta. Pianotonen far ut i etern, precis som varenda ton i hela historien. Emellertid är den den första som åtföljs av evinnerlig tystnad. När ni lyssnar upptäcker ni att ingen ton i universum kan komma efter denna. Hur man än gör och hur man än föreställer sig fenomenet, så har där liksom uppstått en svartvitt hål. På det hela ofantliga taget låter pianotonen som en korsning mellan Schumann och Chopin, korsad med en korsning mellan Lee Lewis och Fats Domino, därtill framförd av någon lovande rysk kvinna ännu okänd. 


Pianotonen ligger dessutom lagrad i en limiterad samlingsbox, vakuumförpackad tillsammans med tolv remixer av samma super-sista ton. I den icke instruktiva boken som medföljer, berättas hur tonen förmodas härstamma från någon saturnisk ring eller måne typ Titan. För oss som befinner sig i närheten går samlingsboxen att beställa till någorlunda mänskligt pris. Bokningsfunktionen hålls aktiv under några sekunder ytterligare. Iom att inga pianotoner längre förmår fortplanta sig genom rymden, så funkar det heller icke att streama aktuella ton hem till skärmen. 


Vidare sägs det på många planeter att ingenting längre kan bli på nytt. Detta faktum lär vara det nya med vår värld. Hela grejen kommer sig av, som ni förstått för längesedan, hur det sista redan är här. Däremot är det inte där, där vadsomhelst kan börja om. Vill ni stanna kvar i den skapande skapelsen, och hellre sitta och lukta på tangenterna som om de vore levande... så vill vi på intet vis sätta käppar i hjulet för er. Emellertid missar ni då ett ohyggligt bra erbjudande nu. Att få ha det allra senaste i sina händer är i mångt och mycket synonymt med världens sista pianoton. Så varför inte slå till?! Supertramp Stevens står stolt på snörika berget och bara väntar retroaktivt på Hammill Genesis mellotron över kratrarnas spruckna ackord. Sedan är allt fullbordat.


För oss som envisas med att betvivla sanningsvärdet hos sådan absolut sist klingande entitet, måste vi på order av systemet återigen avslöja : att varenda jävla skön ton redan har spelats färdigt, såväl på låtsas som på riktigt. Åtminstone på piano - vad som må gälla andra instrument bär vi varken kunskap kring eller ansvar inför. Ni kan ju alltid testa att blåsa ut någon trombonisk ton i världsrymden, jazza runt eller flöjta fram på vanliga alternativa vis. Skulle ni till äventyrs upptäcka hur ingen mer ton är möjlig att spela - vore vi tacksamma om ni hänförde vederbörande till den sista pianotonen. Då kunde vi få bekräftelse på hur finfint dessa ickelunda lyckas vibrera ihop. Hålet i schackbrädet kommer sålunda att visa sig bestående - en definitiv utgång som vi egentligen aldrig har trott ett öronblick på.







Påhittades sent 2012, då Tellus ingalunda gick under. Såvitt det ej var då som undergången började... eller nystarten? Hursomhaver märklig tanke - att såpass speciellt universellt fenomen skulle kunna ta slut... vilket motbevisas av att jag skriver det?!



0W0

Höstgrens Ofullbordade Fall, första kapitlet

Hade ett uppslag att skriva i permanent pluskvamperfekt....



Gusten Höstgren hade rest sig från pianopallen. Där hade han suttit så oerhört många gånger i sitt snart nittioåriga liv. Inget piano hade privatdetektiven stående härinne, blott dess pall. Nu hade Gusten redan tagit tre steg genom husvagnen. Gubben hade tänkt sig ett litet pass på balansplattan denna friska oktobermorgon. Solstrålarna hade blivit allt senare för varje natt med att glimta fram genom gardinerna. Någon hade gott och väl kunnat slå en signal till androiden som låg slocknad på diskbänken. Dock allt som hade hörts var Neil Diamonds smäktande sångröst, ackompanjerad av fjärran stormbyar. Som om årets sista åskskur närmade sig, hade staden börjat skaka i sina utkanter. Vittnen hade sakta vaknat, medan grävlingar raskt kröp in i sina gryt. Gusten hade just fått upp husvagnens dörr på glänt, då lukten av ett stort mysterium hade trängt in.


Likt en kombination mellan Ruter Knekt och Spader Dam - så hade han tolkat denna lukt redan i augusti 1972. Då hade Höstgren varit en mer lekfull detektiv om än strävsammare än nuförtiden. Grammofonskivan hade hållit på ända sedan hans slutledningskonst somnade... så han måste ha vänt på plattan flera varv i drömmarna. Diamond hade fortfarande aldrig blivit äldre än Höstgren själv. Men nyss hade Kusin Carolina gått och fyllt 99 år, som ingen under uppväxttiden hade anat skulle hända. För ett ögonblick hade man kunnat tro att det var denna klöverhjärtliga gumma som hade knackat på hans husvagn, men motivet var helt väsensskilt i det aktuella fallet, fullkomligt obskyrt. I den mån uppfattningen kunde fås att klarna något, hade Gusten tagit en klunk rostig porter, men det hade bara förvärrat fenomenet. Stödd mot sin hemslöjdade käpp, hade Höstgren kämpat uti tåspetsarna för att lirka fram balansplattan ur skrymslet mellan säng och kylskåp. När gubben väl lyckades hade den obskyra lukten försvunnit.







0W0

Gudsbild versus Självbild

genom Vatten eller Berg

Reflektioner kring Myter & Mysteriers avsnitt 28, där Eric & Per lämnar tolkningarna av själva den heliga skrift och börjar med att fråga hur ens rena upplevelse är beskaffad... när man t.ex. träder in i kyrkan och möter ikonerna eller annorstädes står inför sin bild av Gud som MAN/manlig eller KVINNA/kvinnlig, med därtill möjlig polaritet inom sig själv :

Även för en icke-kristen som jag blir det suveränt intressant att följa deras respektive föreställningar i alla sina kontraster!! Dock tycks jag icke ha någon glasklar uppfattning huruvida jag föredrar att se (eller helt enkelt ser) Gud som man eller kvinna - trots att jag tidigare genom åren har både funderat litegrann och känt efter.

Emellertid vid både första och andra lyssningen kom tanken omedelbart till mig : att det naturliga vore BÅDE man och kvinna [dvs så många aspekter som möjligt] iom att Gud är så allomfattande.

Vet inte om detta mest bara är ett "önsketänkande" av mer eller mindre logisk karaktär - eller hur starkt jag också känner så //skulle känna så// inför mötet med den gudomliga. Däremot vet jag att jag i mina texter och fantasier brukar använda begreppet "vi" [eller VI eller Vi] om något medvetande eller instans som liksom står över mitt egna medvetande (eller över det uppdiktade textjagets medvetande).

Detta "vi" kan iofs liknas vid någon medial institution, kanske ett kungadöme, domstol eller rentav överjaget?!? Skulle lika gärna kunna vara ett uttryck för kombinationen man + kvinna eller mamma + pappa som tillsammans utgör en mystisk entitet?!?

Om detta i sin tur innebär att Gud alltid förekommer som minst två personer ihop, eller är en person med dubbla drag eller långt fler drag - låter jag vara osagt, eftersom sådant lätt förblir cirkelresonemang i oändliga lager... 

Över till frågan om man känner sig som Berget eller som Vattnet [inför den gudomliga som även där sägs utgöra motpolen] : Hur Eric upplever sig som mer flytande medan Per upplever sig mer fast - visst kan vi efter alla dessa avsnitt bekräfta deras självbilder, dvs även i hur de brukar uttrycka sig?!?

Sedermera att Eric söker FÖRVANDLING [till någon helt annan värld, som vi må givas tillträde...] medan Per erkänner att FÖRÄDLING fångar bra vad han söker åstadkomma [genom arbete med sina resurser inom aktuell dimension] - det blir säkert en vidare fråga? även om den kan speglas delvis i detta med vatten kontra berg!

Ska för tillfället försöka glömma allt astrologiskt om elementen, enligt vilka jag borde känna igen mig mer i Erics horisont [vilket jag också gör rent emotionellt eller livsåskådningsmässigt - medan Pers perspektiv vill jag hellre känna igen mig i rent mentalt eller världsåskådningsmässigt]

...och blott konstatera att BERG är det jag väljer att föreställa mig vara (gärna klätt i viss vegetation som nämns - inte alltför ren sten). Gud uppfyller och utjämnar på så vis alla skrymslen kring mig som jag ej förmår eller missar att vara medveten om.

Ingen absolut styrka eller kraftpunkt söker jag då få från den gudomliga - heller ingen klippa att dyrka. Snarare åligger det Guds uppgift att balansera mig - eller rättare sagt komma med kompletterande omvårdnads vatten, aktuellt skräddarsytt enligt mitt behov [dvs vars och ens skiftande behov bland alla miljarder som han/hon samtidigt vakar över].

Nåväl, ifall jag står för allt i stycket ovan, så låter det nog som om Gud vore kvinnlig och jag manlig?! Därför tror jag bara det är halva sanningen... Tillkommer gör : hur jag vill omsluta/omfatta ett berg från alla tänkbara sidor - utforska det såväl invändigt som utvändigt?! ja, rentav bygga trappor längs berget ;-)

[som iofs blir ett ganska manligt vatten när det skulle vara kvinnligt]. Hm, denna upptäcktsresandes inställning gäller säkert just för livet och jaget eller utforskandet av en annan människa, gärna en kvinna...! Medan frågan alltjämt är vad ens (latenta?) gudsbild består i...?

0W0

Astronaut 8 : Höjden av Höst

inspirerat av min fjällvandrande väns äventyr nu....



Högström befinner sig på denna höstkant kring Abiskos nordligaste utmarker. På helt egen hand korsar han norska gränsen gång på gång samma dygn. Hemmavid väntar hans bägge barn och kära hustru. Ehuru fullkomlig brist på mobiltäckning råder, har fadern införskaffat särskild satellit-sändare, varifrån sedermera familjen spänt över internätet får följa hans spridda spår. I så kallade fjällvärlden kan övergångarna mellan sommar och vinter vara lika livsfarligt sköra som sagolikt sköna. Ofta drar hösten förbi på ögonblick. Ty även björkarna bor glest häruppe. Dock timrade vindskydd förekommer, om stormen blir alltför snöblöt. Hörlurarna fyller emellanåt Högströms huvud med passionerade pianokonserter.



Hustrun håller inte precis på att virka ihjäl sig av oro inför makens äventyrliga liv. Hennes hjärta är förvisso hårt knutet till den musikmakare som gav henne chans att föda dessa charmtroll som just står och plinkar parallellt på flygeln i förortslägenhetens lilla fyrarummare. Fullt upp har hustrun emellertid med projektledning, skolboksförhör och vinprovning med väninnorna. Alla stugorna ned längs Kungsleden besöks fortfarande av enstaka själar. Dock uppsöker Högström självmant fläck efter fläck där nästan ingen satt sina vandringskängor. Först märker icke hans kära hur satellit-signalernas gröna tråd upphör att tillströmma över skärmen.... Nästa morgon övergår tomrummet i verkligt nödlarm.







....i form av två hundra-ordare i en historia
som torde bli tre snart, för att följa upp cliffhangern?

 
0W0