mina senaste drömmar
i ett försök att minnas dem klarare
med potentiellt tillagda element
Registreringen av mitt piano hade ombesörjts av två unga
kvinnor i svarta college-tröjor. Därtill skötte de dess uppdatering till
boogie woogie-program eller någon annan genre varje månad. Emellertid
kunde jag inte hitta på nätet hur min piano-status var beskaffad, eller
om man ens behövde ha sitt instrument registrerat...?
Processen
hade ju känts bra när jag mött tjejerna i verkligheten; båda hade
skrattat lagom avspänt. Som i något okändare stycke av Gärdestad?! Så
jag fick väl hysa förtroende för att där blev draget någon hundralapp i
rättan period. Även fast jag sällan spelade såpass länge att jag hann
upptäcka vad de egentligen gjort med tangenterna...
*
En
av mina mest konstnärliga bekantskaper fick mig att springa baklänges
längs min barndoms hyreskvartér. Jag lyckades tydligen skratta hela
tiden, likt höstlöv lätt raspandes i asfalten där bussen dröjde. Fastän
Erik aldrig hade besökt dessa trevåningshus tidigare, hyste han
långtgående åsikter om deras förvaltare. När vi kom bort till
bergknallarna fick vi syn på en installation nere i en rymlig klyfta.
Någon konstnär hade placerat konturerna av en uppblåsbar joggingdress,
strax intill den runda högtalaren insprängd i berget.
Jag
hoppade ovanligt ivrigt ned och lade mig på konturerna, att låtsas
slumra. Då började introt av Magical Strawberry Sun spelas. Så många
gånger som jag hört Beatlarna redan då, märkte jag omedelbart hur både
en och två klangfärger saknades i de mellotronmjuka tonerna. Särskilt
som temat handgripligen pressades likt modellera ut ur beget, och
rullade fram som på ett resväskeband mot mitt huvud... kändes bristen
högst medvetet producerad. Det här fungerade åtminstone perfekt som
satirisk signaturmelodi.
Vi tog med oss en
bergsprängar-radio till gården jag bodde på. Vanligtvis skulle jag ha
skämts ihjäl, men nu stod jag på knä ute på träbordet mitt bland alla
grannar. Mixtrandes med skruvmejsel i transistorn på högsta volym,
försökte pojken få Lennons Monkey att låta mer som den borde.
*
När
jag vaknade hade ett gammalt avsnitt av Musikfrågan [Kontrapunkt] redan
gissat sig igenom en hel bunt spridda kompositörer. Norrmännen klev
mumlande ut ur buren med 3 1/2 poängs underläge mot de jämtländska
jäntorna. Domarna var relativt nöjda med sitt framförande. Dock
programledarprofessorn vässade sitt pipskägg en oktav ytterligare. Så
stack han åt bägge lagen ett separat scherzo, fastän hela tv-huset
trodde det rörde sig om en inbakad menuett...
0W0
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar