Här har vi knappt plats för rumsbeskrivningar. Kastar oss in mitt i hans utforskande minneshorisont, som delvis påminner om min :
Det finns människor som började i samma gymnasieklass.
Flera av dem bytte linje - bytte skola - bytte stad - eller bytte bara
till parallellklassen. Ibland skedde sådant efter ett halvår - ibland
dröjde det blott några timmar. Vissa hann Henrique få världens mest
lovande samtal med - inför andra måste han ha framstått som luft eller
som interiör. Hursomhelst kommer han på allihop så tydligt nu, fler
tillfälliga ansikten än han tänkt på länge fanns där. Var blev dessa
skilda människor sedan av?!?
Ingen av dem har gått förbi
här nere på trottoaren i modern tid, såvitt han vet. Henrique har alltid
varit skicklig på att känna igen ansikten. Den forna skolbyggnaden
inklusive dess baracker, är rivna sedan trenne decennier, och ersatt av
ett mysigt äldreboende. Numera sitter han natt efter natt vid windows,
ända in på förmiddagarna. Fyra timmar, åtta timmar, tolv timmar,
springer oändligt mycket fortare fram än de gjorde när hela livet låg
framför en. Ändå känns varenda minut alltmer meningsfull.
Idag
försöker han googla fram gamla främlingar, som kunde ha blivit
kamrater.... till varandra eller t.o.m. med honom själv. Tanken räcker
gott nog - man behöver inte mötas på riktigt. Blotta vetskapen om var
varje person håller hus, får hans allmäna oro att stilla sig.
Upplevelsen av samhörighet växer. Henrique upptäcker hur linjerna är
dragna längs kartan - om än lika osynliga som någonsin.
Gatorna
häromkring ligger fyllda av en ständig, grå musik. Emellan varven tar
den sig märkliga färger, och kreativa tystnader. Fortfarande lyssnar han
ofta på Mauro Scoccos sånger, en smula motvilligt men med äkta
intresse. Henriques behov av halvt folkliga, halvt originella vispoeter,
infann sig just vid gymnasiets start. Tänk om processen hade fått löpa
vidare med de personer som lämnade korridorerna istället för dem som
stannade kvar - varåt hade livet i så fall tagit sin väg?!?
Det
känns inte särskilt längesen som Henrique var pojke, klädd i
flanellskjortor. Nu är han en sådan där farbror, klädd i
flanellskjortor. Då och då slår det honom att de andra ungdomarna också
har blivit farbröder och tanter vid det här laget. Majoriteten har
skaffat barn som också snart är vuxna, till skillnad från Henrique som
nästan bara är sitt eget sällskap. Och inom honom förblir
klasskamraterna förstås alltid små - eller rättare sagt såpass stora som
de själva kunde bli då.
Egentligen skulle han också ha
velat byta klass - byta linje - byta skola - byta stad. Dock hade pojken
ingen klar aning om vad man kunde byta till - eller hur länge man fick.
Och skulle Henrique ha skaffat sig dylik kunskap - så torde han ha
velat byta en gång till, byta tillbaks och byta en gång till, kanske
byta tillbaks på nytt. Så på ett sätt var det lika bra att kämpa på, där
man tydligen redan valt att hamna.
Femtioåttonde av Hundra i hela det fiktiva HyresHuset.
Serien skrivs från högst till lägst belägna lägenhet.
ZYZ
