Här har vi knappt plats för rumsbeskrivningar. Kastar oss in mitt i hans utforskande minneshorisont, som delvis påminner om min :
Det finns människor som började i samma gymnasieklass. Flera av dem bytte linje - bytte skola - bytte stad - eller bytte bara till parallellklassen. Ibland skedde sådant efter ett halvår - ibland dröjde det blott några timmar. Vissa hann Henrique få världens mest lovande samtal med - inför andra måste han ha framstått som luft eller som interiör. Hursomhelst kommer han på allihop så tydligt nu, fler tillfälliga ansikten än han tänkt på länge fanns där. Var blev dessa skilda människor sedan av?!?
Ingen av dem har gått förbi här nere på trottoaren i modern tid, såvitt han vet. Henrique har alltid varit skicklig på att känna igen ansikten. Den forna skolbyggnaden inklusive dess baracker, är rivna sedan trenne decennier, och ersatt av ett mysigt äldreboende. Numera sitter han natt efter natt vid windows, ända in på förmiddagarna. Fyra timmar, åtta timmar, tolv timmar, springer oändligt mycket fortare fram än de gjorde när hela livet låg framför en. Ändå känns varenda minut alltmer meningsfull.
Idag försöker han googla fram gamla främlingar, som kunde ha blivit kamrater.... till varandra eller t.o.m. med honom själv. Tanken räcker gott nog - man behöver inte mötas på riktigt. Blotta vetskapen om var varje person håller hus, får hans allmäna oro att stilla sig. Upplevelsen av samhörighet växer. Henrique upptäcker hur linjerna är dragna längs kartan - om än lika osynliga som någonsin.
Gatorna
häromkring ligger fyllda av en ständig, grå musik. Emellan varven tar
den sig märkliga färger, och kreativa tystnader. Fortfarande lyssnar han
ofta på Mauro Scoccos sånger, en smula motvilligt men med äkta
intresse. Henriques behov av halvt folkliga, halvt originella vispoeter,
infann sig just vid gymnasiets start. Tänk om processen hade fått löpa
vidare med de personer som lämnade korridorerna istället för dem som
stannade kvar - varåt hade livet i så fall tagit sin väg?!?
Det känns inte särskilt längesen som Henrique var pojke, klädd i flanellskjortor. Nu är han en sådan där farbror, klädd i flanellskjortor. Då och då slår det honom att de andra ungdomarna också har blivit farbröder och tanter vid det här laget. Majoriteten har skaffat barn som också snart är vuxna, till skillnad från Henrique som nästan bara är sitt eget sällskap. Och inom honom förblir klasskamraterna förstås alltid små - eller rättare sagt såpass stora som de själva kunde bli då.
Egentligen skulle han också ha velat byta klass - byta linje - byta skola - byta stad. Dock hade pojken ingen klar aning om vad man kunde byta till - eller hur länge man fick. Och skulle Henrique ha skaffat sig dylik kunskap - så torde han ha velat byta en gång till, byta tillbaks och byta en gång till, kanske byta tillbaks på nytt. Så på ett sätt var det lika bra att kämpa på, där man tydligen redan valt att hamna.
Femtioåttonde av Hundra i hela det fiktiva HyresHuset.
Serien skrivs från högst till lägst belägna lägenhet.
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar