Rensning nr 7 : Brunn under Brunner

fastän fullständigt igenslammad

av hennes hårlockar och ögonskuggor

samt andras dammgrävlingar

mellan deras labyrintiska stadskvartér

rinner strax åter

halva livets drömmar

om hans hundra närmaste månar

ned mot botten

som bara finns i lager

på lager längs virveln

hon vet hur man dresserar

till stillastående spiraltrappor

av sten som han sedan i treskift

får rulla allt mindre rädd

för hästkrafternas hisskorg

genom höstens brunaste byggnadsställningar

som vore brunnen en gruva

av torrlagt kvicksilver

stiger likafullt deras varmaste vätska

i klart klingande likörglas

alltjämt till livs





men hur dessa händer än hivar

upp grövsta hinkar

ofantligt subtilt ur

det kollektivt undermedvetna

förmår vi aldrig skriva

lika smäktande detaljrikt

och massivt materialövergripande som Ernst Brunner

vars panna genomlyser

vareviga hudflaga, vrakspillra

eller insekt längs vårt aldrig bortrunna murbruk

hundra famnar ner

sänker kranarna minsta skrotkorn

och puts

till en förundransvärd vardag

från de grå månstrålarna

som filharmoniskt formade

min brokiga tjugoett-årstid

hur fjärran de än utmålade sig

från ett mycket tyngre vuxenskap

märkte knappt hur tornet började där

jag är reflektören.







fotnot

Jag uppfattar Brunner som en ohyggligt skönskrivande, intressant gigant, av närmast Strindbergska mått! men ur den relativt anspråkslösa skaran? Okänd för många misstänker jag, fastän han griper sig an såpass folkliga teman, på ett oerhört virtuost vis. Hursomhelst en sorts forskare och kultur-arkeolog, som kan dra en vacker rövarhistoria på 800 sidor utan att knappt andas luft. Snarare allt stoft mellan himlajord och helvete, i sitt finlemmade mega-bygge, med extra observant känsla för interiörer/exteriörer...

För att återkoppla närmare min egen läsandes bakgrund : Upptäckte författaren -96 vill jag minnas, före fyllda tjugoett. Mötet skedde nog faktiskt allra först genom en samling poet-porträtt, där något tjog aktiva på 80-talet beskrev hur deras skrivarprocess går till. Brunners speciella rutiner (som jag iofs aldrig någonsin efterlevt) gjorde störst intryck på mig, genom fr.f.a. sin "trestegsmodell" med att renskriva från början efter att två tredjedelar är uppskissade...

Sedan kunde jag ha kastat mig över hans dikter, men blev alltså den relativt lilla "roliga", erotiska romanen Passionata istället. -94 efter dess utgivande sjönk Estonia, vilket för bl.a. Brunner resulterade -95 i ett betydligt mer allvarsmättat häfte [Mr. Skylight som jag är på väg att fullborda först denna höst], med successiv panikslagenhet gestaltad ur diverse perspektiv. Var och en person har sin roll ombord på färjan, allt från lastbilschaufför, moder och vanliga passagerare via vakthavande och värdinna till matros och kapten, vars psyken och kroppsliga belägenheter Brunner lever sig in i genom jag-form. Har nog aldrig läst någon kaos-skildring mer sinnligen närvarande än såhär?!

Strax före Brunner hade jag råkat snoka reda på Mare Kandre, men märkligt nog dröjde det några år längre tills jag började sluka hennes ännu mer förtätade skapelser - även om det blir som att jämföra arbetsplatser med dockhus el dyl. Fastän de delar den poetiska ådran starkt, så blir det rättvisare att väga in Lundell och Brögger i bilden, vilka jag bägge hade plöjt igenom alltsedan -92. Särskilt Suzanne B. vill jag placera på samma fält som Ernst B. - i och med att historiska djupdykningar jämte samtida undersökningar varvas med personligare fiktion, samt tangerar både sexuella och transcendentala sfärernas socialpsykologi. Hurpass skilda slutsatser de än må ha dragit av sina studier...?





0W0