Sista Gnistret

Andra Luckan ur Ljusilias Julkalender




Hela natten har Ljusilia varit ute i minus sjugradiga isvindar. Sina julstjärnor har hon satt upp hos alla som prenumererar på dem. Ljusilias ljus är bland det skönaste i staden. Det får frosten att gnistra extra starkt; det får kylskåpet att glimra av förväntan. När människorna vaknar så vet de att NU klarar man sig fint, ända fram till slutet åtminstone. Säkert beror det på den särskilda ingrediensen som Ljusilia använder i sina julstjärnor. Några uns outspätt månsken får varje i sig. Dessutom behöver hon inga nycklar för att komma in hos de sovande kunderna. Det räcker att hon får vara nära de fönster som skall ha stjärna. Ljusilia känner till hur man för handen genom glas utan att göra sönder någon ruta. Det lärde hon sig av Vetroni, en magiker hon arbetade med nere vid Neapelbukten. Under ungdomen hände det att hon provade många varma vägar, heta linjer genom den frusnare verkligheten. De halvsnöiga gatorna här har alltid varit hennes hem, åtminstone i innevarande liv. Sedan hon blev äldre har Ljusilia börjat sluka gott om ischoklad, samlat fettet kring skelettet, sparat vartenda omslagspapper i album. Närapå problem har hon att hinna hela rundan innan morgonen avslöjar hennes jordiska skepnad. Nå, syret är så vinterfriskt och vingarna fungerar faktiskt fortfarande, så det går trots allt lätt. Gamla Genesis i trumhinnetrådarna hjälper också kroppen att rotera med samma varv som tankarna. Även ifall detta skulle visa sig bli sista gången - älskar Ljusilia ändå att sprida ljus. Några guldmynt får hon för varje hus, ibland en hel risgrynsgröt, och det håller hennes humör vid liv. Samtidigt går det inte en minut utan att hon funderar på Månen, om hon egentligen vill ta sig dit. Stegen skulle bli mindre tunga där, gatorna möjliga att uppfinna från början. Det enda tråkiga är att de ingalunda har människor på Månen, dessa ruvande grå som måste få hennes gnister, oftast både när de vaknar och går till sömns.











eLe