Sista Lärjungen

Första Luckan ur Ljusilias Julkalender



Judas sitter med sitt exemplar av Ljusilias julkalender. Han håller just på att öppna sista luckan. Sista luckan är höljd i skugga, ty intill honom står madonnan och lyser på första luckan. Dock sista luckan vill Judas öppna först, för så har han ju gjort jämt. Varför skall man vänta på Jesusbarnet när han behövs just nu?! Judas föreställer sig att luckan består av ett par blygdläppar. För man dem åt sidorna så kommer allt man önskar. Men det här lär bli sista året som han får någon kalender överhuvud taget. Ljusilia har haft en djup pratstund med prästen. De kom fram till en ny pedagogisk variant : att byta plats luckorna emellan. Det första som Judas får syn på är en pepparkakskamel. Vad faan skall han med en kamel till?! Rida bort till italienska katedraler och plocka med sig några guldänglar hem...? Visserligen har varelsen sjyssta pucklar, men ingalunda som en madonnas bröst.


Nu börjar Judas misstänka hur de har fifflat med rummet och tiden. Han fiskar upp mobilen och mailar en undran till Jesus. Borde han inte vara nyfödd i första luckan man öppnar och sedan sönderspikad i sista?! Jovisst ligger det något i det, svarar Jesus, men du är ju redan en rättså stor pojke, Judas! Du kan blicka åt olika håll, även om luckorna följer en viss procedur. Det tycker Judas låter både uppmuntrande och klokt. Så han klottrar ner en narr och lockar in den i sista luckan. Då blir luckan naturligt den första, för narren är nyfiken och har inget annat för sig nu. Och han har hört att i de urromerska kvarteren bor både horor och madonnor. Då tar sig Judas och narren en liten resa dit på motorkamelen. Väl inne i gränderna känns det svårt att välja vem av alla dessa. Judas vill trots allt ha ett gudomligt barn som bara madonnor kan ge. Narren nöjer sig med något smådjävligare. Ingen av dem vill emellertid låta binda sig med bibliska skinnband.


Prästen suckar och släpper kalendern rakt ned i dopfunten. Han tycks ha glömt att han fyllde på den igår. Alla luckorna blöts upp samtidigt och Ljusilia simmar mellan pelarraderna upp mot orgelläktaren. Hon når allt närmare orgasm av all skön mosaik i musiken. Snarare än Bach-kantater känns det som en mix mellan Joan Baez och Judas Priest. Ljusilia älskar Jesus, så hemskt mycket att hon tränger igenom kupolen och kysser hans far någonstans ovanför. Spridda skvättar av hennes kärlek får prästen nöja sig med. Han stapplar omkull på en relief i stengolvet. Där ligger prästen likt en bortglömd hierofant, för ömt sin näsduk i cirklar över huvudsvålen. Judas träder in från sakristian och räcker honom en skål glöggvin med smak av svavlad äppelkanel. Men prästen ger den förtappade fria händer att hälla drycken i dopfunten. Då mörknar katedralen en smula, medan Ljusilias ben sjunker genom kupolen och landar grensle över altarkorset. Det reser prästen på nytt.






wWw