en Lindanserskas livssteg

SångLyrisk TRansponering nr 99

=min halvvägs spegelvridna version
av Stina Nordenstams stycke CIRCUS
från hennes relativt popstudsiga
relativt rytmfasta
relativt orduppfattningsbara
relativt kompaktklingande
relativt icke-experimentella platta "This Is"



(Första versen)

I afton skall hon
snurra upp i cirkusrep
och klättra ut i tom rymd

Hon får sin dräkt
av snö, pånyttsydd nu
med en guldstjärna mitt i naveln

["Tomorrow I will
stretch out like an acrobat
and make my way to what's there

I will get dressed
again, in spite of all
with the laziness of a circus"]


(Brygga)

När trumman virvlar sitt preludium
mens hon ringlar rädd i trappans brant
då minns hon hur det känns just efter
när lyckan över stegen lyser klart

["Before or after the performance
as I'm walking down the many stairs
Remembering my stunts are all over
Remembering I'm sick and like to die"]


(Refräng)

Hon skall bli
den vackra clownen innan ljuset släcks
Hon vill bli
den som är borttrollad och tyst

["I will be
the only not mad woman in the park
I will be
what's left of longing on this earth"]


(Andra versen)

Det tog tolv år
att dansa hela linan ut
Sluka eld tog elva år
Börjar just
att se publiken som sin vän
Hennes mor var nitton när hon gick

["It took two days
to lead up to this agony
Learning trust was just as slow
I just stopped
seeing you as my enemy
I was not prepared to let you go"]


(Refräng på nytt, variant)

Hon skall bli
den clown som stannar kvar sen ljuset släckts
Hon vill bli
den som blev framtrollad och kysst

["I will be
the only not mad woman in the park
I will be
what's left of longing on this earth"]








en skrivarvän observerar:
"gillar den här transkriptionen, här vänder du mörker till ljus, ofta har du ju gjort tvärtom..."


jag kommenterar:

Tacksam för den iakttagelsen!
Ligger nog mer i det än jag insett...

Inte för att jag vill skapa mörker, men känner mig ibland stärkt av att umgås med lite mer skrämmande erfarenheter än dem jag själv saknar.

Sen är det väl oxå så att människor, trots allt, hellre skriver hoppfulla texter än nedbrytande. Och för en simpel spegelvändare som jag blir det ju då svårt att göra ljust till ljusljust. Så vitt får ofta bli svart. Änglar får ibland bli horor. Kärleksfull visshet blir typ gäckande förundran.

Fast på minst ett parti i varje text tar jag tillfälle i akt att vara åtskilligt mer optimistisk än förmodligen författaren själv skulle vara.

Ja, till miss Nordenstams iddisslande melankoli med dess underskönt skirsvävande skikt, kändes det naturligt att vända en solskygg längtan till frisk föreställning. Fast egentligen låter redan låten ganska nyfiken.

Allt som kretsar kring ödelagdhet, svartrymd, (förv)irrande korridorer, gravschakt, omöjliga dörrar, marionetter, dolda magnetisörer, jokrar osv UPPLEVER jag dock som mysigt upplyftande snarare än kyligt begränsande.

I bästa fall kommer det sig av att jag fokuserar på vad man kan skapa, vad som skulle kunna finnas, eller minnas vad som faktiskt har funnits - istället för att stirra sig blind på vad som "inte finns".








909