(Ursprungliga) Snögubben

Första figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen






En tvåtusen år gammal man står i den nyfallna snön. Fältet sträcker sig milsvitt bakom hans knälånga mustascher. I den ena handen håller gamlingen ett svärd - i sin andra hand en apelsin. Vi får själva skala frågan och svaret. Mannens mun är förevigt sluten om allt som redan sagts. Snön glimmar befriande. Några fåglar har precis satt besynnerliga spår. Gubben är ingalunda barfota som folk gärna tror; snarast bär han rymdteknologiska magnetskor. Hatten saknas dock, för att inte tala om morot och pipa. Vi känner lukten av medveten glömska, en vindil från världens mest bortglömda boksidor. En god stund tycks snömannens kropp tunnare än ett skelett - i nästa ögonblick pöser den över av fett. Gamlingen måste ha genomgått samtliga mänskliga stadier, minst en gång. Det som smälter kommer fram under nästa vinter.








0W0