Pojken som Åkte till en Annan Måne

prolog



Det var vintern 2033 som Olek fick köra sin första månfarkost. Titans yta tycktes många människor alltför kall och bergig att fara omkring på. Olek hade dock sällan känt starkare uppskattning inför något än denna rundtur på saturnusmånen, näst störst i solsystemet. När han spoolade in sig i någon grotta hördes andarnas signaler klarare, märkligt nog, medan när Olek spoolade ut sig igen så avklingade deras stämmor.

Hemifrån Tellus tittade både mamma och pappa, möjligen några kamrater också, på hur Olek smekte himlakroppen med sin farkost. Plus professorerna förstås, fastän merparten av dem höll hus i satelliten som kretsade lite längre bort, kring Uranus ständigt uppdykande månar. Universum hade blivit alltmer synligt och alltmer svåröverskådligt för varje jordeår. Till sommaren skulle Olek fylla 22. Då var utforskningarna av Titan tänkta att vara fullbordade. Såvitt inte andarna skulle visa sig ha alltför överrumplande budskap i beredskap...




Det hade varit en hård utbildning för att få åka till Titan, den nya månen. Så långt det gick hade man genomgått fyra elementära faser redan hemma på Tellus, i såväl fysisk som psykisk bemärkelse. Allt hade börjat och slutat med snö, en allvarlig studie i Alaska, med grävandet av tunnlar genom snön. Parallellt passade Olek på att ta sitt körkort för månfarkost inklusive klassisk bandvagn. Stundvis hade eleverna fått söka skydd nere i de kanadensiska markerna, för att isvinden skulle låta bli att bita av alla öron och fingrar de förfogade över.


Som varmaste motpol kunde det först kännas skönt med djungeln, att slunga sig mellan levande träd, längs miljontals märkliga skuggor. Dock med rymddräkt på sög den brasilianska fuktigheten strax musten ur upplevelsen, hur väl rustad man än var mot de giftigaste stick. Snarast den tredje etappen bjöd påtaglig befrielse, i form av en termin i Wien med psykoanalys på programmet. De kollektiva självreflektionerna kunde bli närmast galenskapligt komplexa, men sällan livshotande. Dessutom tvingades studenterna svalka sig med läckraste marsipanglasstårtor, hetta upp sinnelaget med hyperfina öl och viner, långsamt proppa i sig kalorier inför den avslutande övningen : en månads ren meditation i Nepal, med utblick (och inblick) över indiska dimslöjor.


Från jordklotets samlade 11-kull antogs blott tolv personer till expedition Titan 2033. De var fem unga kvinnor och sju unga män som sedermera skjutits dit med satellit. Och nu mötte Olek sina medresenärer max en gång i veckan, utöver rapporteringarna på skärmen som oavbrutet skulle uppdateras. Man försökte hålla veckorutinen och dygnsrytmen, men det föll sig ganska onaturligt på den ojordiska himlakroppen. Drygt femton dygn kändes ofta fasansfullt svårt att klämma in på ett enda dygn, fast lika ofta svindlande lätt - alltefter hur man skruvade sitt medvetande. Atmosfären som påminde om Tellus emellanåt, bara lite kallare och betydligt mindre blommig, gav iofs visst stadga åt gruppens gamla vanor.


En väldigt lång, tidig morgon gjorde Olek den sällsamma upptäckten inuti Titan-grotta nr 22. Där lät andarnas röster annorlunda än i övriga grottor hittills. Istället för det vanliga susande bruset med intervaller av glasklara knackningar, registrerade han här någonting melodiskt. Tonerna påminde den vuxna pojken om en sekvens ur en Genesis-låt från 1970-talet, som morbror måste ha låtit honom lyssna på via samsung-galaxyn, när låten redan då var fyrtio år gammal. Melodin växte i takt med att Olek spoolade in sig djupare mellan de metanbemängda bergväggarna. Musiken måste visserligen vara en helt annan än han någonsin hört, men de svävande likheterna kändes ändå rysligt jordnära.









0W0