Upphängerskan (av kontraster)

Femte figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen





På en vinglig liten pall står den vackra stora kvinnan stabil. Med hårda rörelser lyfter hon varsamt saker ur tomma kartonger. Hennes nervpirrande händer hänger lugnt upp världens alla fem fenomen : Först den långa gardinstången, för att det överhuvudtaget ska finnas något att hänga på. Därpå mannen, så att han inte ska klampa omkring och störa henne mitt i skapandet (för säkerhets skull sätter madamen på honom en tomteluva redan i januari, i tron att mannen ska förbli inaktuell ett bra tag). Sedermera inriktar hon sig på själva tavlorna, hänger sina motiv med ojämna mellanrum, låter kritiska ögon konstatera att de är smått ohyggligt storartade. Efter några månader fixar målerskan snabbt upp allt det övriga, sjuttioåtta dekorativa nödvändigheter. Särskilt hänger hon upp sig på det svarta änglahjärtat; tvingas ta hjälp av en militärhelikopter för att komma åt de allra högsta hörnen. Till sist förmår madamen äntligen koncentrera sig på örhänget. Dessvärre glömmer hon komplettera med det andra örhänget - så gardinstången börjar luta betänkligt - och hela konkarongen rasar ned mot golvet.







0W0