HotellKorridoren (ett rum mer eller mindre)

inspirerad av minst ett par stora filmer. Nittonde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen





Genom hotellkorridoren cyklar en gubbe på sin gamla trehjuling. Det hela går baklänges längs den evinnerliga heltäckningsmattan. Ur rum 249 strömmar en bekant signaturmelodi vars hemvist fortfarande är okänd. Vid rum 247 befinner man sig i Grand Budapest Hotel, som ingalunda ligger i Budapest men som har den bästa osteuropeiska utsikt man kan föreställa sig, genom bara dess vackra lukt. Framför rum 245 står en naken kvinna och bankar ormande med hela kroppen på dörren, i tron att hon lättare skall bli insläppt då. Mot rum 243 vetter trappan, men ingen kommer upp eller ner. Vid rum 241 verkar allt vara som det brukar, ingen påtaglig skillnad från något annat hotell. Utanför rum 239 börjar tapeten bukta sig, medan nyckelhålet tycks uppvisa ockulta krökningar av överkulturell natur. Från rum 237 hörs ännu knackandet från en gammal modern skrivmaskin - en författare försöker förtvivlat bli färdig med sin första roman. Genom den särskilt låsta dörren till just rum 237 kan man dessutom ana, om man vågar stanna mer än ett ögonblick : ett par flickor i form av spöken, men det törs gubben inte längre göra som när han var modig pojke. Framemot rum 235 börjar hotellet bli som vanligt igen : inga röster syns skratta, tapeterna bär blott oförargliga blommor och heltäckningsmattan har blivit mindre orange. Ur rum 233 tränger även idag många hånglande läten, från Isabelle Adjani och Leonard Cohen, medan "Please Don't Disturb"-skylten på handtaget vippar rytmiskt hit och dit. Vid rum 229 råder ingenting särskilt. Utanför rum 227 har någon spillt Russian Imperial Stout. Redan i rum 225 far gubben in, känner sig som hemma, lägger sig och sin trehjuling i dubbelsängen, och somnar snart godare än någonsin...







0W0