JOJON (ett JordeHjul)

Åttonde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen




Ett ensamt hjul roterar i jorderymden. Månen åker ned och månen åker upp. Pojken har sin satellit lindad kring fingret. Dess snöblöta snöre har snart blivit is. När hjulet glider ner skymtar man navelsträngen genom plasten. Vem var det som satte igång livet? När trissan spinner känner sig flickan lika förundransfull som uttråkad. Då månen hittar upp igen är den gjord av kompakt, enkelt trä. Hurpass gott om leksaker behöver Gud? Hur länge skulle Djävulen orka göra samma moment? För varje varv låtsas pojken att jojon är en ny måne : Titan, Ganymedes, Miranda, Triton... Ingen ände tycks finnas på de spännande månarna. Jojon är rund som en ishockeypuck. Klistermärkena ligger i drivor över påslakanet. Marionettdockan drar i sin hand genom fjäderdräkten. Kristaller lossnar. Hjärtat börjar dingla hit och dit. Farhågorna känns kantiga som en skolgård. Ändå tycks backarna mycket mindre branta än 1984. Snön fastnar fortfarande och hjulet blir allt tyngre för varje år... börjar likna ett riktigt däck. Plötsligt kraschar en pulka in i muren av traktordäck. Pojken kikar upp och vinkar åt sitt barn. Bägge har både gråt och skratt i blicken. Klockan snurrar virvlande vidare.








0W0