JOJON (ett JordeHjul)

Åttonde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen




Ett ensamt hjul roterar i jorderymden. Månen åker ned och månen åker upp. Pojken har sin satellit lindad kring fingret. Dess snöblöta snöre har snart blivit is. När hjulet glider ner skymtar man navelsträngen genom plasten. Vem var det som satte igång livet? När trissan spinner känner sig flickan lika förundransfull som uttråkad. Då månen hittar upp igen är den gjord av kompakt, enkelt trä. Hurpass gott om leksaker behöver Gud? Hur länge skulle Djävulen orka göra samma moment? För varje varv låtsas pojken att jojon är en ny måne : Titan, Ganymedes, Miranda, Triton... Ingen ände tycks finnas på de spännande månarna. Jojon är rund som en ishockeypuck. Klistermärkena ligger i drivor över påslakanet. Marionettdockan drar i sin hand genom fjäderdräkten. Kristaller lossnar. Hjärtat börjar dingla hit och dit. Farhågorna känns kantiga som en skolgård. Ändå tycks backarna mycket mindre branta än 1984. Snön fastnar fortfarande och hjulet blir allt tyngre för varje år... börjar likna ett riktigt däck. Plötsligt kraschar en pulka in i muren av traktordäck. Pojken kikar upp och vinkar åt sitt barn. Bägge har både gråt och skratt i blicken. Klockan snurrar virvlande vidare.








0W0

Ofullbordad Kub

HÖRN nr 6




bortsnurrade, med nästan söndervridna fingrar

där vi en snötung morgon ringer på

på Saturnus stora hus

har getabockarna blott hunnit bygga

fem väggar; den sjätte gapar sitt svarta hål

; suger in oss






en pyramid har fyra ytor

tillika fyra hörn

hur trekantig den än må te sig

längs sex sidokanter



en kub dock

bildar från sina sex ytor

rentav åtta hörn

med tillsammans tolv sidokanter






blir vi funna av en flock fladdermöss

som spinner oss snabbare än drömsekvenser

sjunger samman sinnesintrycken

till ett buckligt klot

rullar genom Kubrickska grottkorridorer

ut mot världsrymden
 








lite överkurs : Sagan om Tesserakten



0W0

Pojken som Åkte till en Annan Måne

prolog



Det var vintern 2033 som Olek fick köra sin första månfarkost. Titans yta tycktes många människor alltför kall och bergig att fara omkring på. Olek hade dock sällan känt starkare uppskattning inför något än denna rundtur på saturnusmånen, näst störst i solsystemet. När han spoolade in sig i någon grotta hördes andarnas signaler klarare, märkligt nog, medan när Olek spoolade ut sig igen så avklingade deras stämmor.

Hemifrån Tellus tittade både mamma och pappa, möjligen några kamrater också, på hur Olek smekte himlakroppen med sin farkost. Plus professorerna förstås, fastän merparten av dem höll hus i satelliten som kretsade lite längre bort, kring Uranus ständigt uppdykande månar. Universum hade blivit alltmer synligt och alltmer svåröverskådligt för varje jordeår. Till sommaren skulle Olek fylla 22. Då var utforskningarna av Titan tänkta att vara fullbordade. Såvitt inte andarna skulle visa sig ha alltför överrumplande budskap i beredskap...




Det hade varit en hård utbildning för att få åka till Titan, den nya månen. Så långt det gick hade man genomgått fyra elementära faser redan hemma på Tellus, i såväl fysisk som psykisk bemärkelse. Allt hade börjat och slutat med snö, en allvarlig studie i Alaska, med grävandet av tunnlar genom snön. Parallellt passade Olek på att ta sitt körkort för månfarkost inklusive klassisk bandvagn. Stundvis hade eleverna fått söka skydd nere i de kanadensiska markerna, för att isvinden skulle låta bli att bita av alla öron och fingrar de förfogade över.


Som varmaste motpol kunde det först kännas skönt med djungeln, att slunga sig mellan levande träd, längs miljontals märkliga skuggor. Dock med rymddräkt på sög den brasilianska fuktigheten strax musten ur upplevelsen, hur väl rustad man än var mot de giftigaste stick. Snarast den tredje etappen bjöd påtaglig befrielse, i form av en termin i Wien med psykoanalys på programmet. De kollektiva självreflektionerna kunde bli närmast galenskapligt komplexa, men sällan livshotande. Dessutom tvingades studenterna svalka sig med läckraste marsipanglasstårtor, hetta upp sinnelaget med hyperfina öl och viner, långsamt proppa i sig kalorier inför den avslutande övningen : en månads ren meditation i Nepal, med utblick (och inblick) över indiska dimslöjor.


Från jordklotets samlade 11-kull antogs blott tolv personer till expedition Titan 2033. De var fem unga kvinnor och sju unga män som sedermera skjutits dit med satellit. Och nu mötte Olek sina medresenärer max en gång i veckan, utöver rapporteringarna på skärmen som oavbrutet skulle uppdateras. Man försökte hålla veckorutinen och dygnsrytmen, men det föll sig ganska onaturligt på den ojordiska himlakroppen. Drygt femton dygn kändes ofta fasansfullt svårt att klämma in på ett enda dygn, fast lika ofta svindlande lätt - alltefter hur man skruvade sitt medvetande. Atmosfären som påminde om Tellus emellanåt, bara lite kallare och betydligt mindre blommig, gav iofs visst stadga åt gruppens gamla vanor.


En väldigt lång, tidig morgon gjorde Olek den sällsamma upptäckten inuti Titan-grotta nr 22. Där lät andarnas röster annorlunda än i övriga grottor hittills. Istället för det vanliga susande bruset med intervaller av glasklara knackningar, registrerade han här någonting melodiskt. Tonerna påminde den vuxna pojken om en sekvens ur en Genesis-låt från 1970-talet, som morbror måste ha låtit honom lyssna på via samsung-galaxyn, när låten redan då var fyrtio år gammal. Melodin växte i takt med att Olek spoolade in sig djupare mellan de metanbemängda bergväggarna. Musiken måste visserligen vara en helt annan än han någonsin hört, men de svävande likheterna kändes ändå rysligt jordnära.









0W0

Född Under Fullmåne

You were born during a Full moon

- what it says about you -


You've spent your life in the middle of things, whether it's between people who oppose each other, ideas that oppose each other, or places that are very different.  You're very aware of perspectives outside the norm and good at anticipating how different people will see a situation.  You value second opinions, because they give you a feeling of balance.  You don't have a single group of friends and the people you spend time with may not have a lot in common with each other.

What phase was the moon at on your birthday?  Find out at Spacefem.com

0W0

(Återglimtande) Mångumman

Andra figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen




En helt ny gumma sitter och speglar sig i sina byrålådor. Nyss var hon ingen gumma alls; nu tycks hon ha blivit två, eller redan ännu fler. Gummorna försöker sortera sig, men hinner bara halvvägs varje gång. Ugglorna i trä går utmärkt, likaså drottningen i tråd. Dock när hon kommer till barnbarnen börjar det dra åt olika håll, obegripligt nära gråt. Gråten blinkar fram i glädje som övergår i ångest som undergår skratt som upplöses i galenskap. Oordningen börjar upprepa sig. Fladdermössorna hänger i en grotta någonstans i gamla Tjeckoslovakien, väntar på ännu en måne. Hon kommer ge dem sin gubbe, hans glob att bita sig fast i. Gumman tror att gubben tror att djuren skall suga ut alla tankarna - fast egentligen vill de bara flyga högre än lyktskenet. Det är redan uppblandat med månljus, samma måne hur många varianter hon än stoppar ned i chiffonjén.






0W0

Brandsoldaten (i högsta beredskap)

Tionde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen





En brandsoldat rusar stadigt fram i sin brandgula mundering. Man kan svårligen urskilja honom bland alla eldslågorna. Blott filten över hans ena arm skimrar gråmatt. Tillika dänkflaskan i andra handen blänker till. Brandsoldaten tar sitt uppdrag på skarpaste allvar. Hela kortet tycks totalt orange, till skillnad från övriga i den svartvita leken. Ändå är det bara övning, ett fiktivt läge som inom några sekunder kommer att avblåsas. Då är det tänkt att varenda brandsoldat skall kliva in i varsin tvättmaskin. Dessa funkar med hjälp av snö snarare än vatten, ger kalla kårar, men kan vid behov både skratta och flyga (i design av Professor Balthazar). Strax har alla orangea nyanser avlägsnats, från den skummaste till den klaraste. Rent svarta soldater kliver åter ut i verkliga livet. Detta är ingen bok. Här gäller det att ha en riktig brandslang med sig. Annars kan någon faktiskt dö, även det mest oskyldiga barn. Hjälmarna är redan rejält fastspända. Bilen åker till stadens högsta torn. Där glider varenda brandsoldat uppför spiraltrappan och fortsätter klättra bort längs solstrålarna. Hur än överbefälhavaren blåser i visselpipan verkar det stört omöjligt för hans mannar att komma ned på jorden. Det förefaller som att det brinner någon helt annanstans - en brand anlagd av utomjordingar?? Husen skakar på sina huvuden. Träden bläddrar blad. Brandsoldaten tar sin bok och lägger den över lågorna. Några av hans föreställningar kvävs, medan somliga rader får desto starkare liv.








0W0

HundHövdade DörrvaktSfinxen

Artonde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen




Om du drar detta kort har du dött - gåtfullt nog. Nu rullar du genom underjordens korridorer på en trehjuling bland vattenpölarna. Redo eller ej kommer du att återuppstå, fast förmodligen inte i den form du tror. Framför dörren längst bort står den gamla grekiska, trehövdade hunden Kerberos och vaktar som vanligt. Han ser inte tillnärmelsevis så skräckinjagande ut som i unga år. Dessutom har dörrvakten tröttnat på att vara hund, försökt snarare bli katt, som han tycker bättre passar det coola dödstillståndet och dess mystik. Är det nånting som skall rusa fram och hälsa på folk stup i kvarten så är det väl livet?!

Hursomhelst utmynnade processen i att hunden fick anta en sfinxmässig gestalt. Hans numera lejonliknande kropp, inklusive ugglevingar och draksvans, har fått behålla sina hundhuvuden alla tre. Kvinnobrösten slapp han dock bära och räknas alltjämt som man (eller gubbe). Vad portvakten skall med vingar och strömlinjeformad kropp till - är knappast lätt att gissa. Det är ju du snarare än Kerberos som vill upp till Uranos himlavalv. När hans mittersta huvud mottar ett meddelande i hörsnäckan, märker du hur hans blodådror drar i vingfästet, som om dörrvakten egentligen vill fly bort ifrån hela skiten. Samtidigt strålar hans andra, fjärde och sjätte öga av lyckliga minnen och trofasthet trots allt.

Den här gången nöjer sig sfinx-hunden med en enkel gåta, som han först gör en monstruös ansats att morra fram, men fastnar i en gäspning. För att pigga upp stämningen litegrand viftar dödsvakten på draksvansen, innan han nästan ohörbart gläfser : Vem är Du?






0W0

HotellKorridoren (ett rum mer eller mindre)

inspirerad av minst ett par stora filmer. Nittonde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen





Genom hotellkorridoren cyklar en gubbe på sin gamla trehjuling. Det hela går baklänges längs den evinnerliga heltäckningsmattan. Ur rum 249 strömmar en bekant signaturmelodi vars hemvist fortfarande är okänd. Vid rum 247 befinner man sig i Grand Budapest Hotel, som ingalunda ligger i Budapest men som har den bästa osteuropeiska utsikt man kan föreställa sig, genom bara dess vackra lukt. Framför rum 245 står en naken kvinna och bankar ormande med hela kroppen på dörren, i tron att hon lättare skall bli insläppt då. Mot rum 243 vetter trappan, men ingen kommer upp eller ner. Vid rum 241 verkar allt vara som det brukar, ingen påtaglig skillnad från något annat hotell. Utanför rum 239 börjar tapeten bukta sig, medan nyckelhålet tycks uppvisa ockulta krökningar av överkulturell natur. Från rum 237 hörs ännu knackandet från en gammal modern skrivmaskin - en författare försöker förtvivlat bli färdig med sin första roman. Genom den särskilt låsta dörren till just rum 237 kan man dessutom ana, om man vågar stanna mer än ett ögonblick : ett par flickor i form av spöken, men det törs gubben inte längre göra som när han var modig pojke. Framemot rum 235 börjar hotellet bli som vanligt igen : inga röster syns skratta, tapeterna bär blott oförargliga blommor och heltäckningsmattan har blivit mindre orange. Ur rum 233 tränger även idag många hånglande läten, från Isabelle Adjani och Leonard Cohen, medan "Please Don't Disturb"-skylten på handtaget vippar rytmiskt hit och dit. Vid rum 229 råder ingenting särskilt. Utanför rum 227 har någon spillt Russian Imperial Stout. Redan i rum 225 far gubben in, känner sig som hemma, lägger sig och sin trehjuling i dubbelsängen, och somnar snart godare än någonsin...







0W0

Drömmen om Drömmarna o Porten till Pjäsen

Drömde att jag hade två hemskt intressanta drömmar att berätta. Men hur vi än gick där uppför de ringlande stigarna, min kamrat Uranus och jag, så kom jag ingalunda ihåg den andra drömmen, och än mindre den ena. Minns fortfarande inget av hur de var - om jag nu drömde dem överhuvudtaget??

Däremot observerade jag intill förbaskelse att vad vi än pratade om, så skulle Uranus styra in det hela på råden kring hur man blir framgångsrik i att få till stånd relationer. Jag fann inga naturliga utrymmen att reflektera över de neptunska drömmarna, som han ju trots allt var extremt intresserad av också. Återigen påpekade jag min kamrats sätt att fokusera ihjäl samtalet, fast utan förtret i rösten nu. Den här gången skrattade Uranus hjärtligt utan att stanna upp stegen. Vi var på väg att hitta en teaterpjäs, som nog skulle finnas här i krokarna...

Jodå, vi passerade dramasalen där vi en gång gått kurs, så det måste ha varit rätt spår nu. Däremot hade plötsligt en koreansk liten kvinna tydligen blivit mitt sällskap, plus hennes fylligare grekiska väninna. Jag var som killen i en deckar-trio med två tjejer i. Uranus var som bortblåst, alternativt ersatt av den tunna men starka koreanskan - emedan vi alltjämt var på jakt efter samma, undflyende föreställning.

Upp mot porten hoppade "Uranus", nu likt en katt i strumpbyxor och shorts. Strax hade bägge lyckats ta sig in på den folktomma arenan och med vild frenesi börjat undersöka borggården en bra bit... medan jag såg mig tvungen att stå kvar och hålla porten öppen. Väninnorna viftade bort problemet, fastän jag tydligt förevisade hur såväl vred som nyckel saknades, där i den rysligt tunga dörren. Ville de bli instängda här eller?! Halvfeta grekiskan verkade åtminstone fatta det reella behovet av att vara på trygga sidan, medan helskärpta "Uranus" föreföll se min fokusering vid porten som ett fegt och sjukligt symptom...

Någon scen före dessa, hade jag för en gångs skull kikat ut genom mitt fönster. Därnere på gården stod en fullt svensk kvinna i trettiofem-årsåldern, märkligt bekant fastän jag aldrig någonsin sett henne. Packade precis upp sitt bagage - skulle hon flytta in? Tyckte hon iakttog just mig, lite längre än normalt... även sedan jag åter satt mig tangentbordet, men kan ha varit en illusion. Skärmen och skrivbordet vred sig ett kvarts varv, närmast magnetiskt. Så nu kunde kvinnan verkligen se manuset som jag skrev. Dvs om hon hade intresse - och det kändes så.

Ändå var det ickelunda den drömsekvensen jag skulle minnas. Kommer fortfarande inte ihåg de hemskt angelägna avsnitten. Fast saknar dem heller ej längre, som jag förtvivlat gjorde på väg upp mot det vakna tillståndet...






0W0

Geten (ger gåtan struktur igen)

Tjugoförsta figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen






En get står och tuggar på något som skulle kunna vara Grekland. Klippgrunden är full av taggar, blomster, trappor, sagor, glimtar, turister och trams. Geten vet vilka skrevor som ger näring och vilka som kan visa sig giftiga. Där har åskådaren åtskilligt kvar att lära. Särskilt med korinter till öron bör de mest tidlösa mysterierna smakas inom närmsta året. Då flyger bitterheten i delfin sin kos. Jorden får vind och vattnet får eld. En klarblå solstrimma slipar till getens orangea skägg. Gudomligheterna blir åter hanterbara. Metropolen dras ihop till en by. Gården håller geten mjukt stången. Dess ena horn har huggits ut ur sten, medan dess andra horn är gjort i trä. Tredje hornet tycks totalt osynligt - inte desto mindre högt som ett torn. Däruppe har en mörk, snöklädd gudinna låtit ställa sig. Hon vinkar gåtfullt åt oss, som från ett tidigare kort. Taygetos bergskedja blinkar lugnt i bakgrunden.










0W0

Grekiska Gudinnan

Gudinnans belägenhet består till åttio procent av berg. Hennes tillvaro genomgår lika gott om höjdpunkter som svackor. Hon känner sig omgärdad av känslor från alla håll och kanter, och kan lätt tro att världen består av vatten. Samtidigt tänker hon väldigt djupt, ty här får man många små tillfällen till isolation. Det skulle kunna vara så att det bara var EN av gudarna som ville få fram det mest flytande materialet - och då kanske för att han älskade najader/nereider? De andra gudarna ville låta andra material uppstå ur sig, såsom sten eller grönsak, kanske titan eller marmor, månne mödom eller cellofan, rentav skönhet eller tanke? Gudinnan har bara läst en bråkdel av alla böckerna om dylikt - kan inte svära på att hon inte kan svära på var skillnaden mellan skilda grundämnen går. Däremot har hon sett samtliga episoder av Game of Thrones - så gudinnan vet mycket väl vilka blodtjocka, urstarka krafter som ständigt bygger världens fyra hus (eller ifall de fatalt nog är fem?). Matematik behandlar hon som vardagsmat, rullar sjuor i salt och sätter gärna i sig ett dussin russin till lunch.

Sedan transformerar den magiska, trettonde timman hela heligheten till ett nytt varv i spiralgalaxen. Så skedde redan före Kristus fick sina lärjungar. Därav är regionerna hos den grekiska övärlden just tretton stycken. Gudinnan försvarar vars och ens egenart. Emedan hennes systrar säger sig hysa en sådan demokratisk inställning, söker de skapa lagar som skall förbjuda fienden från att definiera vad demokrati skall vara. Gudinnan däremot tror fortfarande att demokrati innebär just demokrati. Alla turisterna dyker alltjämt superintresserade upp, redo att försörja dess kulturella vagga (rankad till nr 13 på Unescos världsarvslista). Inte desto mindre lever gudinnan på fattigdomsgränsen, har blott råd att unna sig EN ny vit klänning per månad. Trots att hon är mer än tillräckligt vacker som hon är, har gudinnan någonting virat om håret, som tycks tyda på fruktsamhet. Ofta kommer hon fram till att hon måste ha givit upphov till själva skapandets princip - och således ha funnits innan Gud. Gudinnan betvivlar starkt att hon skulle befinna sig i historiens värsta kris. Hittills har varje otäckt kapitel lett vidare till nästa, befriande kapitel i livets goda skrift. Skuggornas sken förlöses av ljus. Varför skulle skeendet plötsligt vara annorlunda nu?










0W0

Skidlöparen (i diagonalt spår)

Elfte figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen





Skidlöparen far igenom storskogarna. Han tycks vara den lyckade blandningen mellan trygghet och äventyr, mellan uthållighet och oväntade svängar. Det har åter blivit mörkt ute, men skidlöparen åker vidare som om inget hänt. Snön gör sitt bästa för att lysa upp. Dessutom har han fått en brandgul tävlingsdräkt som smiter åt om armar och ben. Sakta stakar han upp sig längs januaris klistriga motlut. Snabbt försvinner skidorna utför februaris befriande branter. Både svettas och fryser gör skidlöparen. Han hinner stava till alla ord han minns från livet. På vissa platser glider skidorna så tyst så man kan höra sitt hjärta slå. Strax brusar bäcken under isen igen. Genesis kommer och går. För varje album gäller det att välja lämpligt spår. Somliga drömmer medan andra är vakna. Skidlöparen är än så länge helt ensam i sitt fält. Dock några ugglor hörs hoa på honom. Svarar gör den tävlande genom att klia sig under mösskanten. En eller annan trädstam har datorskärm på sig. Skidlöparen försöker följa ett parti schack. Emedan varannan ruta har barmark, måste han hitta en diagonal linje, för att få snö under skidorna hela tiden. Det lyckas mot all förmodan, och skidlöparen närmar sig stadion. Vid målgången skall han ge stafett-staven till en skidlöperska...




0W0

(Stormhatten rymmer) Orkanen

Nionde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen





Drar du Orkanen kan du hamna exakt varsomhelst [se referenser från morgonens rapport] för att inte tala om din stormhatt!







1) på andra sidan kontinenten

2) i vagnen på väg till tredje sidan bron

3) precis vid foten av ett metanberg på Titan *

4) mitt i biofilmen INTERSTELLAR

5) hemma hos din familj, fyrtio år efteråt/före

6) i ett trådbundet samtal med Mary Poppins

7) en oändlig möjlighet (som du nog aldrig kommer att förverkliga, av rädsla att tappa den)

8) ingenstans

9) inuti en cylinder som hamnat på höjden i gapet på draken

10) en bra bit närmare slutet




* Saturnus största måne, näst störst i vårt solsystem

0W0

(Bortkomna) Rymdsonden

Sjunde figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen






Om du drar Rymdsonden vet du knappast var du har hamnat, inte på långa vägar när. Möjligtvis vid en lögndetektor - säkerligen på någon meditationsinstitution - kanhända i en ofantlig spelhall - eller så är du fortfarande hemma hos kompisen. Förmodligen försöker din kropp bara landa på Uranus, såvitt vi inte har vrängt manualen ut & in. Du är inte den enda i världen som måste bestämma sig för vem man är. Som en modefluga står du och snurrar åt alla sju håll samtidigt. Snart kommer tornet slå ner i jorden. Då gäller det att ha kastat de minst spännande korten överbord, och spara på de mest närvarande nu!










0W0

Upphängerskan (av kontraster)

Femte figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen





På en vinglig liten pall står den vackra stora kvinnan stabil. Med hårda rörelser lyfter hon varsamt saker ur tomma kartonger. Hennes nervpirrande händer hänger lugnt upp världens alla fem fenomen : Först den långa gardinstången, för att det överhuvudtaget ska finnas något att hänga på. Därpå mannen, så att han inte ska klampa omkring och störa henne mitt i skapandet (för säkerhets skull sätter madamen på honom en tomteluva redan i januari, i tron att mannen ska förbli inaktuell ett bra tag). Sedermera inriktar hon sig på själva tavlorna, hänger sina motiv med ojämna mellanrum, låter kritiska ögon konstatera att de är smått ohyggligt storartade. Efter några månader fixar målerskan snabbt upp allt det övriga, sjuttioåtta dekorativa nödvändigheter. Särskilt hänger hon upp sig på det svarta änglahjärtat; tvingas ta hjälp av en militärhelikopter för att komma åt de allra högsta hörnen. Till sist förmår madamen äntligen koncentrera sig på örhänget. Dessvärre glömmer hon komplettera med det andra örhänget - så gardinstången börjar luta betänkligt - och hela konkarongen rasar ned mot golvet.







0W0

Tecknaren (drar Draken)

Tredje figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen






Bilden föreställer en tecknare som sitter och tecknar hela världen. Den vänstra handen har en vanlig blyertspenna i sig - den högra ett enkelt radergummi. I sin tredje hand håller tecknaren den mest svårtolkade tingest vi kan föreställa oss. Ur det upplysta pappret håller några skuggor på att lösgöra sig. Skuggorna blir alltmer spetsiga och flygfärdiga, tycks på god väg att bilda en drake. Den ritande mannen är alltjämt en pojke. Draken kan visa sig vara din värsta rädsla hittills - draken kan visa sig vara din bästa vän någonsin. Tecknaren verkar totalt ointresserad av att klargöra skillnaden. Desto mer mån är han om att använda kontrasten. Fastän pojken är djupt uppslukad av i sitt arbete, skrattar han pigg och blinkar öppen för omgivningen, som en småfågel. Den fjärde handen spänner upp pappret i luften. Där hänger teckningen till synes färdig, sånärsompå att dess sista hörn alltjämt saknas. Draken har ställt sig på högkant, likt en diamant-pyramid. Diagonalt drar draken sin svans längs blyertsstrecken. De raderas ett i taget, får världen att gå baklänges. Ända tills skuggorna blivit alldeles vita. Då börjar tecknaren glatt om på ny kula.







0W0

(Ursprungliga) Snögubben

Första figuren ur min fiktiva, arketypiska kortlek från ett parallellt universum (andra volymen) där varje stillbild snarast har blivit en filmscen






En tvåtusen år gammal man står i den nyfallna snön. Fältet sträcker sig milsvitt bakom hans knälånga mustascher. I den ena handen håller gamlingen ett svärd - i sin andra hand en apelsin. Vi får själva skala frågan och svaret. Mannens mun är förevigt sluten om allt som redan sagts. Snön glimmar befriande. Några fåglar har precis satt besynnerliga spår. Gubben är ingalunda barfota som folk gärna tror; snarast bär han rymdteknologiska magnetskor. Hatten saknas dock, för att inte tala om morot och pipa. Vi känner lukten av medveten glömska, en vindil från världens mest bortglömda boksidor. En god stund tycks snömannens kropp tunnare än ett skelett - i nästa ögonblick pöser den över av fett. Gamlingen måste ha genomgått samtliga mänskliga stadier, minst en gång. Det som smälter kommer fram under nästa vinter.








0W0

Slukande Skuggor Roterar en Omgång Shogi

Remix av återglimtande rader ur mina skilda texter...
15 fragment från mars 2013




Dra rot ur tarot...

tror sig tornet vara kung

hade tagit nummerlapp för att få läsa upp sina liv

varken skuggskog, måntåg, blott

påskris från raska harar

skulle omgående installera mig i en kärleksfull

Är du den enda som inte är ensam?



mumlande eko i ditt huvud. Du har vant dig vid att repetera världen



Drog tid i sin svans...

hon väckte sig mitt i en dröm - bara för att få äta upp den

lever av fet luft

in twelve thousand ticks and bricks

som om Stina Nordenstam hade lockat in Di Leva i ett skumt laboratorium

minns jag mörk sol bakom storstadens slöjor

Hon framträder pjäsen de snickrat



0W0

HÖRN nr 3 : Drake Kring Sprickfärdig Stad

ligger januari mätt och mörkt turkos

på bara marken


med slingor av hungrigt orange

flygande från taggbuskar

till tak



tycks orkanbyarna ha organiserat sig

till en enda stor DRAKE


drar svansen först med sig enstaka artiklar

och när forntidsforskaren smyger fram bakom hörnet

slukar hans demon hela biblioteket



tänder tecknen tänder

biter skrattgråtigt sönder de tryggaste torn av titan

tusen fler än ett i sänder


står där nästa gryning en annan stad, lutande

dock av raka knutar sammansnörd






0W0

mina snyggaste ugglor, en trio i trä

Planetär Drottning av Galleri i Plast med TamburMajor

Remix av återglimtande rader ur mina skilda texter...
15 fragment från februari 2013




en inte särskilt påhittad konststudentska

av Baby Space's runda vinklar som man bara kunde höra

medan min blinkade gul - tänkte vi har ju aldrig lärt oss

i ring på en skolgård på heltok för stor

Varför skulle frihet bestå i uteblivna gränser?

i gredelina drag över schackbrädet

Morgonkvist kröker vår raka planet


enligt heltäckningsmattans extremt regelbundna oregelbundenhet


och slottet växer alltjämt en våning

av militärtjänstgöringen, körs vilse varje morgon

en monchichi-apa o jag på varsin häst, rider ut ur salongerna

Giv akt på din vackra korsett!

God afton och häng din hatt på min knopp!

den här gången hade man plastparty uppe i LEGO-tornet

som flytt sitt burspråk mot nästa hörn







0W0

Hänger kvar 2015

femte Hjälmen




uppenbarligen slapp vi bli beskjutna

av gamla årets raketkrevader

bar emellertid min medeltidsformade mössa som hjälm

med flugan som flyktberedd propeller

på vagnen in stötte jag ihop med Emma alldeles ensam

och före hemfärden den gladare Emma

men närmare möten skjuts som vanligt på framtiden



hänger här mellan fjorton julgranskulor, en helt annan sjua



med huvudet mot jorden

och foten uppe bland stjärnskärvorna

i livlina knuten, skulle jag ha kunnat vara en rymdsoldat

ett förklätt tarotkort du drog på nytt

en halvnykter förrädare med gott syfte

som just gräver ner ett sista gnister : sin gloria

för dig eller någon att finna 2075







0W0