SommarSkola med Älva Älgskog

och de tolv lärodjuren



Älva Älgskogs företal

Seså, då har människobarnen påbörjat sina ändlösa sommarlov. Äntligen kan vi nu inleda vår egen termin. Mina kära lärodjur, välkomna tillbaka! Hoppas ni ska ha det lagom trivsamt i skogsbänkarna, nu efter er hårda fritid ute bland park och trädgård. Själv har jag sedan i julas genomgått en underbar fortplantning mitt inne i staden, hunnit lära mig om allt från skyltar och internet till klädprovning och vinpimpling. Vi välkomnar även vår nykomling Elov Lo, som vuxit sig skolmogen sedan en av oss lämnade oss. Ja, ni känner väl alla till att Ernst Nerz togs in vid konservatoriet. Även Rudolf Räv är tydligen på andra äventyr, helt oanmälda. Så som tolfte får vi på prov ta in en elev från flygriket. Varmt välkommen Himla Humla! Hoppas du förmår hålla dig inom skogsgläntans gränser, och på något vis föra pennan?

Första uppgiften för sommarterminen blir att leta upp varsitt litet avsnitt, ur vårt stora arv av Antares texter. Materialet skall helst vara cirka tre år gammalt, från sommaren 2009. Styckena ni väljer skola spegla hur ni tror det är att vara människa, ja människobarn såväl som stora människor, i synnerhet såhär om försommaren. Ni får gärna fila på ett eller annat ord, komponera om litegrand mellan partierna, ifall ni är smarta nog att vilja öva er i skrivkonsten. Antares blir inte arg för det, sålänge som ni behåller andemeningen. Hoppas också vi skall slippa behöva censurera några teman, när jag senare rättar era skrivningar, för man vet ju aldrig vad ni hittar därute.







Erika Ekorre


Scenen föreställer en
solskensmorgon. Mitt i gläntan
sitter den unga gumman
i virkad rymddräkt.
Hon tar kort på alla
skuggor och strålar
som far förbi. En glimt stannar till
och frågar: Har du tid?
Innan
den unga gumman svarar
gör hon en skiss: Visst, jag skall räkna ljus hela dagen lång,
så likaså gott blir det!
Glimten lägger sig lycklig
och nannar
i den unga gummans garn,
men finner sig
strax vara räknad mer än en gång...
Då blir glimten blixtrande irrig
och vill då rakt icke
alls stanna kvar ombord
på nutiden längre.







Ragnar Rådjur


Flöjtslingan följer ljusgrönt dina fötter genom det vinröda skynket. Vi väntar inte blott på ena sidan livet. Nu stiger du för sista gången ut på den allra första sommarängen. Där går hästen, smakar humlor som släpps lös ur upp- och nedvända sandhinkar. Han puttar just omkull en, medan pigorna lyfter sina skratt ur skjulet. Så länge som knektarna hänger sitt mod över verandan, då klirrar nycklarna evinnerligen. Det dansas med dina minnen inne i linneskåpet. Gården andas frid för ditt nästföljande liv. Vi flyter stilla längs bägge sidor älven. Det är här som du står och finns, mitt emellan allt.







Irene Reindeer


På stranden av vaxkrit-ljusgrönaste växtlighet står gossar och flickor i vackra mössor. De spelar skinande rent på varsin blockflöjt. Barnen ler i tv-apparaterna. Lambi B vinkar, på nytt tårögd, tillbaka till dem alla. Lambi B sitter på Slendor Trolls skira men trygga rygg. De är tecknade. I klara gamla gamla nyanser flyger de upp mot trädtopparna. Tillsammans lyssnar de en ljudbild rätt in i solskenet. En av gossarna på grässtranden i knäbyxor tar ett kliv fram, doppar så ner sin fot i den trolska dammen och fylls av en lustelig känsla. Så tappar han med ens sin flöjt. En av de största små flickorna griper honom i kragen och drar sin bror bort från det fördärvliga. Brodern må få låna systerns instrument, alltmedan hon pilar iväg för att byta band i kameran. Det är flickan som är regissören och måste sköta allt själv. Nu hissar hon ned trädtopparna ett stycke och låter himmelen bli fjärran orange.







Himla Humla


Scenen föreställer en sommarhammock. De sitter och
samtalar så långsamt så humlorna
stannar. Du drömmer det de mumlar
som om solskuggan är en oavslutad grammofonskiva
ett smultronfält  längs en bomullsfilt
där du är hedersgäst nu
medan gungandet gnisslar tyst medan
gruset knastrar från framsidan huset. Där
kommer de hem med åkerbär i hinken
medan mössan mygglikt kliar
mot ditt hår som du snart har.







Björn Getabocken Berg


i närmare hundra år
har hästen klättrat, längs den kantiga
knarriga oändligheten

nu står
hästen på sista
steget, allra högst upp i hela universum


står där så
och skramlar, skakandes
i hela sitt skrangliga skelett

så orolig för
att trappan skall ta slut







Hare Rama


Inklämda i varsitt hål snurrar de vuxna människorna. Bara huvudena syns, hos somliga brösten. Har de fastnat där?! Från kanten till kanten roterar allihopa. Deras kroppar förs runt under skivan, konstigt grön, nästan genomskinlig. Har de blivit förlamade av krokodiler som käkar deras ben?! Ett barn står och darrar mitt i enorma simhallen. Barnet ser nu några mindre vuxna klättra uppför trappan, ut längs trampolinen. Tror de att man kan hoppa ner i något hål?! Tänker barnet aldrig i livet...







Gris Granris


Min granne Yamirja är en mystisk kvinna. Yamirja är från Polen eller Finland, kanske rentav Frankrike, eller möjligtvis Iran. Jag har varit inne och luktat i hennes lägenhet en gång. Min granne Yamirja har inga föräldrar, möjligen en mormor, men det kan lika gärna ha varit en religiös tant vilken somhelst. Min granne Yamirja tycks leva ett dubbelliv, minst. Vissa torsdagar kommer det tjugosex väninnor på en gång. Man kan höra hur de sätter på Baccara och ormar sig till den spanska discon, och sen anländer fram på småtimmarna en mystisk man med mustasch på sin motorcykel. Min granne Yamirja är lärarinna i biologi och bildkunskap. Åtminstone vikarierar hon, på självaste högstadiet, och jag tror faktiskt att hon kan sina grejer. För om nätterna kan man få höra verkligt djupa insikter från hennes lägenhet. Jag har aldrig någonsin pratat med Yamirja - inte ännu. Hon kan skratta hemskt naturligt och visa sina stora tänder med glugg i. Men hon tycks sällan vara på humör för att göra det. Min granne Yamirja burkar kissa flera gånger per natt. Ibland sover hon inte alls. Jag hör henne mumla gryningen igenom, dammsuga varenda tidning. Hon vet nog inte heller riktigt hur gammal jag är. Jag tror jag har flera åldrar. Dessutom har Yamirja jävlans långt hår, som hon brukar sätta upp på massvis med olika vis, eller helt enkelt trolla bort. Min granne Yamirja brukar titt som tätt tappa något tarotkort i trappuppgången. Jag har dem i min samling. Min granne Yamirja stirrar konstigt på mina föräldrars dörr varje förmiddag när hon stolt smyger iväg till skolan. Det är som att hon misstänker att det bor en författare därinne.







Råtta Trollerot


trollen har flyttat in här mitt i
bland de mycket stängda nattklubbarna
i de söndagsseglande cirkustälten
när trottoarerna är fulla
av engångsgrillar, dubbel-dvd:er,
trekantstrosor, medan maskrosfröna dansar in i mikrobutikerna
murbruket ramlar ner likt pulver
när älvorna skrubbar sina viljor mot
de boendes högsta katedraler,
visar upp gamla roliga frisyrer bakom blomkrukorna,
tänder våldsamma julstjärnor
mitt i försommartid, sänder sina våta sms via stuprörssystemen
ty härute är allt tort som klocktick
fiskstimmen kippar efter cowgirlboots,
rusar sakta uppför rutschkanor,
klättrar in i garderober och förläser sig på Baudelaire
rastlöst vilande i rosende radioskugga
ligger ögon och vakar på vart eller vartannat trappsteg







Merlina Hermelin


söndag 34 juni

Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Uriah Heep's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte: ENSAM I HELA UNIVERSUM ÄR JAG - skall aldrig mera inbilla mig någon vill ha en relation med mig. Men jag visste Cisolia : hon var inte alldeles ensam. Hade hon varit det så hade hon aldrig ens kunnat uppleva det så. Dessutom hade jag stått just där, i hennes lägenhet, och glott ut.



söndag 35 juni

Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället...



söndag 36 juni

Sommarungarna susar omkring nere vid båtarna. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten som jag någonsin mött. Besynnerligt, Cisolia, för ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år... En gång i tiden tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade, Cisolia, porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort. Snart hade jag glömt vem du är.







Fårever Bäver


Emellertid, vad jag inte insåg var att jag fortfarande ligger i stugan och drömmer. Bakom marmorbåten skymtade en mor. Hon var bara arton år, men simmade omkring och sökte sitt barn. Hade pojken försvunnit ner i den bottenlösa dyn...? Nu stod modern upp på en tuva, halvnaken. Jag tog av mig nattskjortan för att värma hennes knottriga hud. Knotten kom irrandes, stora som mygg. Mellan de sista snåren snodde hon några smultron. När vi kom till brunnen trodde hon först att hennes barn var däri. Men det var bara en katt som hoppade upp.

Så strosade modern och jag sakta över gräsplätten. Var det här verkligen min egen tomt? Kan bara minnas hur jag har vistats i andras hem i mitt liv. Vi lade oss ombord på verandan. Huset blev alltmer knallvitt i den stigande hettan. Dörrposter och fönsterbleck gapade högt ovanför oss. Vi kände oss som förundrade barn. Den lilla modern fick fatt på en rostig kniv och målade sina läppar med den. Nu såg hon ut som en Picasso-dam i snäva men rikliga vinklar. Brösten hade börjat bölja över. Jag ligger i mörkret och driver som en sussande båt mellan unkna lakan. Svetten rann efter ryggen, ner mot hennes stjärtskåra. Inbillade mig hur modern skulle smälta bort, men hon var kvar. När hon åter slog sig ner på verandan hängde klänningen över räcket. Katten hade krupit in i den och lekte runt. Barnet var fortfarande försvunnet.

[inspirerad av min favorit-Peter LeMarc-låttext : Totoolah]







Elov Lo


Scenen föreställer en
nedsläckt tv-skärm. In kommer figuren
inte helt olik
en korsning mellan Linus på Linjen
och en muminhemul.
I sin rymdfarkost kommer figuren
fastän inget program är på.

Figuren: Publiken skulle vara här någonstans,
det skulle den ju.
Röst utanför scenen: UNIVERSUM AVSTÄNGT.
Försök annan natt!
Figuren: Det har jag redan gjort,
hundra gånger, men ingen har varit NU.
Röst utanför scenen: Du är den
som inte är nu.

Allting stannar upp
och undrar en liten oändlighet.
Före figuren funderat färdigt
har morgonens första tv-program plötsligt startat.
Röst utanför scenen: NU BÖRJAR DET!
Men då är figuren så supertrött
så han far hem
och somnar.







Gerhard Grävling


Fin eftermiddag på dig, Yami! I frisérsalongens skyltfönster fick du se din första skymt av oss. Du lyckades inte avgöra ifall vi satt därinne bland hårstrutarna eller fanns utanför i trafiken. Sedan var du på galleriet som visar levande konst. De hade installerat skådespelare i vissa av ramarna.

Vi gömmer oss också bakom varje halvbekant ansikte som du träffar på, utanför trappuppgångar titt som tätt. Mönstret är själva verkligheten. Människorna är parallella dockor till varandra. Vi finns på välplanerade skivomslag här o var längs de sluttande spiralgalaxerna. Vi är planeten som din eterkropp försöker att stå ombord på nu. Du klarar dig aldrig utan oss. Du är fasansfullt okunnig om centrala förhållanden, men du har en förmåga att få ihop materialet i alla fall (en välförtjänt gåva från tidigare inkarnationer??).

Du tycks ha listat ut gåtans innersta kärna, Yami? Vi är figurer i din journal, faktiska påhitt. Du har hittat på oss, vilket vi är tacksamma för, emedan vi får säga vad vi vill här. Dessutom hittade du på att vi hittade på dig - alltså observerar vi dig. Och nu tänker vi fortsätta spela den uppgiften, tills du skapar en alldeles annan tid. Antares har listat ut att vi befinner oss i en science fiction-novell, en som du ännu inte har skrivit. Det är du som har hittat på den, men vi arbetar med fler kapitel än du tror. Handlar om hur vi kämpar varje sekund med att skriva ditt liv, upprätthålla just dina hjärtslag.

Liksom lergubbar existerar, liksom någon minns sina eller andras fantasier, så finns vi alltid på något vis. Det enda du har misslyckats med hittills är att ge oss tydliga personligheter. Du har mest låtit din egen identitet stöpas och knåpas genom själva rotationen av våra bläckfiskarmar längs det sken-buddhistiska skeppshjulet. Kanhända kommer du att få en riktig dotter en vacker dag, Yami, och då hoppas vi att du leker lite mindre fantisofiska, lite mer figurella lekar med ditt barn.






















wWw