i MänniskoBoningar (de tolv lärodjuren hittar in)

andra episoden ur deras SommarSkola


fröken Älva Älgskog instruerar


Mina älskade lärodjur! Medan människobarnen befinner sig på sommarlov, så står ju skolbyggnaden totalt tom. Kom på att vi kan flytta in vår undervisning där, istället för att hålla alltsammans här i skogsdungen. Så idag får ni era första glimtar av en riktig lektionssal! Äkta knastertorra korridorer skall leda oss dit in.

Somliga av er har säkert redan satt ett par tassar där, någon solig söndagsmorgon eller under något regnigt sportlov. Fast nu har jag fixat så att de låter bli att ringa i de värsta klockorna såfort vi hoppar in genom fönstren. Vaktmästaren var inte alls ovillig att trycka lite annorlunda på knapparna. Så nu får ni vara jäkligt snälla och hitta varsin skolbänk som passar er!

Ty vi skall gå vidare med skrivandet efter lunch, eller rättare sagt läsandet. Ur Antares osaliga skörd av texter, där söker ni rätt på precis vad ni vill att det skall stå på era papper. Uppgiften är idag att gestalta var var och en av er skulle bo - om ni bodde i en mycket mänsklig miljö. Ni må tro att jag har blivit ombedd från mossministeriet att vara hemskt tydlig med era uppgifter. Det viktigaste nu är att boplatsen näppeligen är för djur, enbart för människor. Fantisera er in i hur det är att bo där...

Men bli inte människor - fortsätt vara just de djur ni är!! Låter det motsägelsefullt? Jo, vill jag lova! Ändå är det precis så som människobarnens liv brukar vara, fullt av omöjligheter. Ofta föreställer de sig att de är djur, att de är oss?! Åtminstone hittar de på massvis av historier där det verkar som om vi har huvudrollerna. Så nu skola vi kliva in i människornas boningar och låtsas hur vi redan bor där!

Och för att ingen skall drunkna i Antares slott av smått lyriska noveller eller vad det nu må vara, så måste det avsnitt ni väljer vara tillkommet för ett par år sedan, på sin höjd tre. Precis som förra veckan får ni komponera om stycket om ni vill, komprimera det om ni kan. Ett eller annat ord får ändras, men var varsamma! Människan måste känna igen sig när han kommer hem igen!









Fårever Bäver


i stora vita dörren

mellan lövsågar och

blodproppar, står pojken

jag?!

och luktar trät av andra livet

föddes hit in

ut ur sol









Elov Lo


Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen. Somliga cyklade ideligen omkring och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Till synes satt de flesta människorna och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.









Himla Humla


en remsa tältduk som luktar mysigt

en vällingflaska fylld med Mamas & Papas samlade samlingsalbum söndersmälta i solen

två par för längesen rostade brödskivor

små blädderböcker om stora djur och sömniga leksaker

upp & nedvända sandhinkar med humlor under

en flöjt som någon stoppat in en femkronorssedel i så det låter konstigt

ett skevt badmintonracket, ombyggt till banjo

bärplockningshinkar fyllda med svettband och näsdukar

ej längre innestängd rullgardin som används som väckarklocka

julgransbarr som förblivit obortborstade ända in i juli

ett korsord med helt fel ord i

protokoll för pilkastning som aldrig blev avgjord

en aldrig begagnad bilnyckel som tappade bort sin numera helt opolerade Opel

en stol som kommer att spricka nästa gång någon sätter sig på den

passerar alltsammans över gräsmattan
i sitt sammelsurium av sommar










Knottra "Snigelkotten" Hutter *

[* Råtta Trollerot har fått förtrolla sig till denna flicka. För hon fick så rysligt mycket material att bita i, djupt under trottoarerna, att hon glömde sig och gnagde sig i svansen istället för rötterna. Så nu ligger sju åttondelar av Råtta på sjukhus, medan svansen är fullt sysselsatt med att spy upp sig och sy ihop sig till ett nytt djur.]



MapYHzia satt i sin farkost och for fram genom rymdens labyrint. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Under alla omständigheter skulle MapYHzia strax ha utforskat hela universum. Högst 149 år till och hon skulle vara helt färdig! Ty nu befann sig rymdskeppet inne i univerums allra mittersta regioner. Här ville allting upphöra, ty här hade allting börjat.

MapYHzia tog sig ytterligare en tugga av fantasifrukten. Rymdskeppets ryttarinna hade aldrig någonsin sett sin farkost utifrån. Ty hon hade fötts därinne i kabinen. Aldrig hade färden stannat upp så hon kunnat kliva ut. MapYHzia gissade att farkostens omärkliga metaller var stöpta till någon sorts triangulär form. Ett vagt minne ägde MapYHzia av hur mamma och pappa klätt på sig astronautdräkter, kopplat ihop sig med navelsträngar och hoppat ut genom vakuumslussen. Själv skulle hon nog våga, men tyckte det var dumt att testa samma procedur. Försvann hon så fanns ju ingen kvar - emedan de hade varit två, och hon bara var en.

Nuförtiden var MapYHzia sällan rädd för isolationen. Under första århundradet hade hennes ensamhet närmast kvävt henne. Under andra årtusendet hade skamfyllda hånskratt nafsat henne i ryggmärgen. Numera hade den människotomma rymden så gott som upphört med sitt stirrande in i MapYHzias skeppshytt. Vare sig dess ögon var projektioner, spöken eller renaste verkligheten, så visste hon att hon drev sig allt närmare nollpunkten. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Dessutom kunde det faktiskt finnas någon annan som åkte omkring likadant som hon. Ja, det måste det ju göra - vore genomlöjligt annars!









Gerhard Grävling


Här har någon stoppat in en hel människa. Den ligger på hyllorna, i regel en i taget. Rör det sig om vederbörande själv eller en annan person?? Mellan tassarna håller människan en dammig nyckelknippa, som gick det enkelt att komma in men knappast ut. Tillståndet varierar från död till uppspelt. Vi ser hur overallens form tyder på en skådis, av den flexiblaste sorten? En tillkämpad vanlighet vilar bedrägligt över skådisens välstyrda leende. Tusentals tomma russinpaket skräpar bland buteljerna. I ett förråd förra året såg vi en liknande konstitution. Vi var på vippen att offentliggöra upptäckten, men sånt får förrådsinnehavaren ombesörja.


Dessutom står härinne och hänger :

två spretiga tandborstar (som aldrig fått känna på samma mun)

ett par utslagna träpjäser (från totalt olika spel)

en baddräkt och en kostym (tätt slingrade om varandra)

en oljefläck som blandat sig i ett nagellack (sexigt som faan)

två tomkartonger (den ena tommare än den andra)

två identiska usb-minnen (vilket som innehåller backup eller original har man glömt)

ett par klädnypor (som ömt håller ihop en sprucken dröm)


Idag regnade det, Yami, inuti templet! Människorna satt med paraplyer på varenda rad och inandades synthslingorna. Stearinljusen slocknade, men ni såg ändå era hjärtan glimma - ditt med.









Merlina Hermelin


Hej hej!!

Vi är ett par här som är intresserade av att starta en tvättmaskin.

Kan ni göra det där inifrån dataspelet? Eller du?

Borde vi kanske skicka flaskan igenom tvättmaskinen? Våran är dessvärre inte rosa. Har ni slangar eller ledningar som passar ihop??

Annars får vi ta och spola posten i toaletten! För våran del går det också bra. Det var ju därifrån flaskan dök upp.

Vi är rädda att vi sitter fast här, vi också!! Inte inuti ett dataspel, men väl i vårat badrum.

Ingen mer bor i lägenheten som kunde ha bänt upp låset utifrån. Alla våra verktyg finns i förrådsgarderoben. Och vi saknar fjärrkontroll dit.

Mobilerna blev kvar i sängen.

Är väldigt tacksamma för svar!

Nu vet vi förstås ej ifall flaskan kommer tillbaka till någon av er. Ni vet väl inte heller det??

Dock hyser vi en stor nyfikenhet. Flaskpost kan vara sexuellt stimulerande, inte sant?!

Möjligtvis kommer brevet till en helt annan - en annan plats eller annan tid...









Björn "Getabocken" Berg


(...i verkligheten hade pappa faktiskt
exakt en sådan orange
rund papperskorg
i plast
med nätmaskor i
- kanske så att alla papprena skulle få syre?
Små kvitton kunde dock
trilla ut.
När vi var riktigt små
tror jag papperskorgen var hårdare, för då
vände vi den upp o nerpå
och stod på
den för att plocka böcker från översta hyllan eller så.
Pärmar hade pappa
också gott om
många med orangea ryggar
som man hade då
både hårda och mjuka.
På hans jobb fanns det så obegripligt många pärmar
kryllande
så det var rent besynnerligt.
Därmed associerar jag
orange med arbete
trots att den samtidigt är aptitens nyans.
För att inte tala om
alla verktyg
typ sylskaft eller hammare i hårdplast...!
Också en ask
med sifferkartor inuti
och bokuggla utanpå
fanns i nedersta byrålådan. Fick déjà vu
när jag drog bort
gummibandet
precis som kring buntar
av filmstjärnebilder
eller samlarklistermärken...)


Vadå?! Var det min tur nu?!
Då tar jag den här:


en flera våningar rysligt lång trappa
upptar det trånga förrådet
med spelkartonger som sällskap
- vem har tryckt ner vartenda trappsteg ända hit?!
till källarcellen
som vore trappan ihopfällbar,
potentiell lejdare för ett helt spökskepp









rebäcka pippirina illerbalja = SNYGGA MYGG **

[** Irene Reindeer har farit hem för att arbeta i tomteverkstan, så vi får ännu en nyinflugen elev]




tja
ja e på nån öde ö
orka skriva brev nä
sänder nåra SAKER i stället
sånt som du kansje
behöver bä3 än ja
om du e på nån ännu mer dÖd Ö
proppar undertecknad ner
i flaskan nu
typ dessa :

en skum snäcka
blandade sidor ur mina favvo böcker
mina bickini trosor
(kockos nötterna få faan inte plats)
lite ögon skugga
nyckelen till min cyckel i stan
nåra gap skratt
barr o annan växlihet
ett par pissiga myror som bet mitt ben (inte ja som e elackast här)
mitt jävla fulla tomma hjärta
biljetterna från oskars konsär
bästa sidan ur min egen dagbok
mysstisk mini flaska som nåt spöke tappa här i förr går
fuck you förresten!
minnes kortet med halv snygga bilder på
mobilen som e slut, ifall du kan fixa den
en mun asfriskt vatten

ock kramis pussar // janja
ps
håppas nåt kommer till andvänning
kansje korken (tog ett tugggumi)









Gris "Grodan" Granris

ur familjen Hjortronmyrs vanliga bärplockning :


Smultra väckte oss med en kopp smultron
Hon hade hittat dem
under förstutrappan
Vår kära dotter, hon fick oss
att vakna lugnt
Inte behövde vi rusa ut genast
i markerna efter fler bär än någonsin
när kärleken finns här
Pär påminde oss också
när han vilt hystade boll neri källaren
om hur glasburkarna behövde tas omhand
samt etiketterna ses om
vilka uppsättningar som är redo för skörden
av kommande syltar
Så vi ägnade dagen åt att fylla över
dem som nästan var slut
till de burkar som bara påbörjats
av i bästa fall samma sorts sylt
Ty våra bärbegär
rymmer inga tomburkar
blott fulla hyllor när säsongen är över

...

tre enorma hinkar och sjönk
bara nästan ned
vid ett sällsynt sugande lurigt
parti som Pär hade närvaro
nog att forcera med fart,
medan Smultra fick hålla sig
hemma hos grannfröken hon
och bli passad av denna polska
eller tjeckoslovakiska eller
var hon nu var ifrån
fastän jag fasar för att där
finns en hel del underliga bär
på den tomten också...
För igår höll hon på med badminton
halva dagen i bikini
med nån karl som plötsligt var där
och flera gånger under samma månad
har vi sett hur hon klipper
gräsmattan
som om det skulle kunna växa några bär på grässtrån
Haha, ickelunda
hur färska stråna än är
blir det några bär där;
således bortkastad tid









Ragnar Rådjur


Hur kunde det komma sig att slottsporten inte alls var låst när han kände på den? Längs trappan hängde åtskilliga speglar, i tungt bruna ramar mot vinröda tapeter. Grenström ville inte kika närmare i speglarna, men tvingades ändå se sin fruset darrande gestalt från alla håll. Polotröjorna under skinnvästarna dök upp och försvann. Det luktade någonting bekant, som att han varit här förr. Blandningen mellan riktigt gammalt trä och modern fiberoptik fick det att slå gnistor i hans minnescentrum. Privatdetektiven kunde inte se ifall hans skor stack ut under gardinfållen eller höll sig i säkerhet. Dock luktade det exakt som i italienska trakter, en blandning av dödsfrid och livrädsla.

Nästa våning gick i gult, så gott som varenda mattfrans och gardin var illgul. Det kändes förfärande men samtidigt mysigt, som hämtat ur någon film av Dario Argento. Här var speglarna högre än taket. De oregelbundna fotstegen däruppifrån hade stannat nu. Mitt i slottets spindelnät befann sig Fröken Villermark. Ännu en trappa hade lett detektiven upp till samma vinrödbruna sal som de nynnande spökena. De hade tillfälligt satt sig i fåtöljen med ryggkotorna mot Grenström. Känslan av 70-tal spred sig längs gobelängerna, som om 80-talet aldrig hade inträtt. Följt av små andedrypande stön från Fröken Villermark, nyss bakbunden kring en barockklocka, kanske rentav ett renässansur... eller så var det bara Grenströms hjärta som börjat ticka baklänges?!









Erika Ekorre

slängd på ett fält
bland äpplen o gammal sol
ligger övermognad
dörren
helt utan hus
saknar sin öppning, avhakad
likt bråte
består av bara
brunt material
med karmatiska maskar
emellan
ådrorna från fornstora år
där folk på folk
svängde sig igenom slottsporten
som dörren minns
såsom sitt liv
på ena sidan skamlösheten
på andra sidan biktens kammare
dock härute
ett enda fält
omöjligt att stänga inne









Hare Rama


En av de allra mest förundransfulla apparaterna är den som inrymmer hela Universum. Det är bara att trycka på önskvärd knapp, så får man kika in på någons planet och upptäcka vad de har för sig för tillfället. Fast oftast rör det sig ej om just nu, för det mesta någon annan tid.

Invånarna bor i samma dockskåp som du. Ni studerar varandras upplevelser av varandra. Kulisserna är en spöklemmad labyrint, ett nattöppet barnprogram, för vemsomhelst att famla vilse i. Dock till skillnad från en dokusåpa så är dockhuset icke tänkt att utrymma varenda invånare. Tvärtom föds nya titt som tätt, som också vill vara med och kika in på oss.


[...Rakt in i den unike vetenskapsmannens huvud kliver vi. Dörren går genom ena örat in och ut genom andra örat. Längs korridorerna möter vi montrar med mikrominnen i (återinspelningsbara till även våra egna huvuden). I megaskopet får vi beskåda historiens allra viktigaste universa. Parallella foton påminner om hur vetenskapsmannen skapade sin inre process genom de yttersta rymderna. Merparten instrument ingår i permanenta utställningen. Dock kan doktorns mer personliga apparatur uppvisa variationer från årtionde till årtionde. Då vi äntligen kommer ut i staden igen har vi glömt ta av oss hörlurarna. Så vi tror fortfarande vi är därinne i hans minne...]


Det mest förundransfulla av allt med denna apparat är dess position. Vart den än förflyttas upptar den en försvinnande liten parentes av Universum. Ändå inrymmer maskinen hela Universum, varenda varelse och mikrogram samtidigt ryms däri.

Och ju fler himlakroppar man fördjupar sig i, desto fler finns det ytterligare att finna. För fler och fler letar, och fler och fler samlar. Och ju fler planeter vi har, desto mer gillar vi att visa dem. Hur hinner vi med att observera?! För många av oss har dessutom de gamla gränserna blivit irrelevanta. Vad som är utanför apparaten (eller vad som är inuti apparaten) har vi ingen instinktiv anledning att hålla i minne...?






















wWw