Sista Raderna ur mina Redan Skrivna

Sista raden eller två ur varje dikt eller novell, nysammanspeglade.

Först ut sådana från försommaren 2009, om hisnande försvinnanden där någon ändå finns kvar.






Remix 7



Vi spanar på dig från ditt eget torn


men ingenstans finns du
förutom i skönheten du lämnat åt en trollslända


you are not here
however you are now


Vi ser varann i spegelns branta tongång
tills verkligheten blivit magisk alvsång...


i lurarna åter på Cat Stevens sagor


then straight out of time she sucked the now
until holes are forever involved


ty så högt man kan skåda står tornet tomt
men redan nästa gryning irrar människorna in


man fann sig blott ett huvud närmare solen


snusmumrik eller hemul
samlar gränslöshet


solglimtar och damm. Marejóni andades ut och in på samma gång. Så dansade hon befriad ut och bort längs foajésalen


nästlar in sig i evigheten på nytt
medan nästa blick gör om våran scenbild


skulle vi ej ha funnits, så hade vi aldrig ens
förmått att inte finnas






















 
Remix 6



ut igenom universum


så att hjärtat kommer i kläm i den oändliga dörrspringan
mellan mig och omvärlden


vill ha din glugg
innanför mina tänder


hur djupt in i solen du än förirrar dig


ville mitt lavahav aldrig förbrinna,
blott genom halvkvinnans sköte förrinna


tills att trollkarlen rest hennes skärvor till dans
och vi skrattar av sol som om regnbågen fanns


för att inte självdistansen skulle smälta bort i publikhavets vansinnigt vällande lava


häller närmre nu


ur askan med en salig
smak av prinsessa på läpparna


virvel av saliv, hårslingor, hudflikar och tidevarv. Snart var både han och hon helt och hållet försvunna


hur skillnaden mellan framåt och bakåt skulle bli


irrar med sikte på jordburen skuta
där orglars orgasmslingor aldrig vill sluta






















Remix 5



du skulle någonsin aldrig mer känna igen dig
om du fick se hur fantasin bespeglar mig nu


det är här som vi står
och dansar med dina minnen inne i linneskåpet


som ett ofantligt hotell med alla tider i
mellan rummen som byts ut med solskenet


hennes andedräkt hade suttit inuti byrån under alla dessa år
och kröp nu ut


kan du äntligen ta dig till nästa spegel, öppna
nästa bok nu


Här var slutet redan inom räckhåll. Evinnerligheten ekade i var och varannan solblinkning.


Filmscenen rörde sig åter närmare början, där som mysteriet aldrig blev någonting annat än ett mysterium


nu inväntade älvan sin redan förbiflugna gryning


naturligtvis var den mörklila - det såg ju den som kunde se! Den lilla systern bankade pappan i huvudet med sin akvarellask.


shining through your old brown shoes
across every new revolution in universe


igenom. Sedan var sången som försvunnen. Bara en vibrerande spegel stod ensam kvar, någonstans i ett ofantligt hus.


hon drömmer tills vi möts hur
jag aldrig slutar drömma






















wWw