Sällsamma Spel o Sporter (med de tolv lärodjuren)

3e episoden ur deras SommarSkola



fröken Älva Älgskog delar ut bollen


Godmorgon, mina finurliga djur! Idag skall jag hinna deltaga i ett lopp, Storskogen Runt. Rör sig om kombinerad dans, paddling, pil, orientering och krocket. Så ni får en kortfattad uppgift : Välj ut varsin kul och klargörande glimt bland de Sällsamma Spel o Sporter, alltså dem som vår Store Skribent hittade på förrförra sommaren! Ni vet hur det går till vid det här laget. Omformuleringar är gärna tillåtna.








Gris "Grodan" Granris


JordgubbsGolf är en av de sällsamma sporter som brukar ge riktig mersmak. Spelet påminner till en början mycket om minigolf, emedan man har en grön liten sluttande bana framför sig. Skillnaderna visar sig först i att bollen består av en jordgubbe, och klubban av en granrisruska. Dock är banan ingalunda färdigspelad när man fått sin lilla läckerbit att åka i hålet. Då trillar den ner till nästa nivå, varifrån man helt enkelt fortsätter till nästa hål, ja ända ned i underjorden. Normalt är att spela ner sig arton nivåer. Regerande världsmästaren i JordgubbsGolf lyckades med hole-in-one på en bana med 108 våningar (men den gubben har blivit mycket misstänkt för genmanipulering). Vid ordinarie rutiner får samtliga deltagare äta upp sin jordgubbe när de äntligen är färdiga. Förekommer gör även miniJordgubbsGolf, som spelas med smultron.





Hare Rama


Vem har inte sprungit omkring och försökt fånga regnet? Det kan man göra med hinkar, men då är det ingen sport. Däremot med racket blir det en riktig utmaning. Då kallas det RegnRacket. Badminton- såväl som tennisracketar funkar utmärkt som redskap (bordtennisracket blir dock irrelevant, för att inte säga fusk). Spelet går ut på att i varje enskilt ögonblick, under loppet av ett par tre sekunder, fånga så mycket regn som möjligt. Därpå använder man farten i själva närvaron. Det gäller att smasha över regnet till motspelarens sida av gräsmattan. Sedan går spelet ut på att hålla regnmängden växlande mellan varandra. Ända tills en solglimt infinner sig... oftast ackompanjerad av några härliga skratt. När solen strålar helt och hållet över himlavalvet - det är då som matchen är slut.








Björn "Getabocken" Berg

Trollboll är i grunden samma sport som fotboll. Det är bara det att istället för två lag så spelar TRE lag samtidigt. Planen är en liksidig triangel. För alla lagen gäller att göra mål på de bägge motståndarna, men inte på sitt eget lag. Detta kräver att man håller rätt på vinklarna och aldrig villar bort sig. Dessutom, om man gör fyra mål på ena laget, men inget på det andra, så räknas icke fjärde målet. Målgörarna måste visa att de behärskar bägge sina medtävlarlag.

I början av trollbollens historia blev det ett kolossalt krockande. Spelet flöt något smidigare sedan designmakarna lärde sig få fram tre tillräckligt olika färger på tröjorna. Alltjämt har man problem med hur linjerna skall dras. Dock i trollboll är marginalerna ganska generösa. Särskilt i riket Tre Kronor har konceptet tagit skruv. Där har man länge tyckt synd om det lag som ensamt skall behöva förlora. Med tre tävlande förlorar två lag tillsammans. Och vinnarlaget känner sig i bästa fall dubbelt så bra som eljest. 




Sen kan jag inte låta bli att köra en limerick som bonus, tillkom vid VM i fjolfjol, före trolltornstrappan hade kommit på någon av sina besynnerliga sporter:


Biljoner biljetter basunerar Brasilia
Berusande brösten bossanovar basilika

Börjar brinna behagfullt, böjer banana
Bumerangskruvar bästa bollarnas bana

Besegrar Barcelonabor, bortvillar Benfica, bra!










Fårever Bäver


Plockepinn brukar som det heter ske med pinnar. För rejälare partier begagnas brädor. Numera har uppfunnits en mjukare variant där människor utgör själva materialet. Kropparna skall plockas ut där de ligger innästlade i varandra. Människorna har lagt sig i en mycket tät och tämligen hög hög. Precis som i det mänskliga sällskapsspelet måste kropparna lirkas ut en i taget. Lyckas man med en får man ta en till. Men rör sig några av de övriga samtidigt, så blir det näste mans tur (eller fruntimmers tur) att riva i det mänskliga timret. Mänsklig plockepinn har blivit kritiserad för att vara en inhuman sportgren. Men på sin höjd är den bara farlig för själva rekvisitan, och då blott i större partier av långdraget slag. Vidare finns en variant där det är kropparna i högen som tävlar - om vem som blir sist utplockad.








Himla Humla


Ännu en spännande sport är dörrstängning. Den går till så att deltagarna letar upp så många öppna dörrar som möjligt, och omedelbart stänger dem. Tävlingen sker mitt på blanka gatan, i någon tämligen stor stad. Man får inte använda sitt eget hem eller bekantas boningar. Den som har stängt flest dörrar under loppet av en timma vinner. Alla har varsin domare som springer med och räknar.

Sporten var mer av en sport från början, när knappt någon i staden visste att den fanns. Idag sker sällan samma konsekvenser, nu när varannan människa är medveten om hur någon plötsligt kan komma rusande och stänga deras dörr. Där den entusiastiske dörrstängaren förr fick en spark i ändalykten, får han/hon numera applåder på axlarna.

Arrangörerna undrar titt som tätt hur tusan dörrarna skall räcka till. Idémakarna lugnar nu med att införa en extra-regel: En dörr som redan har stängts av en tävlande kan anses som öppen för en annan tävlande. Dock bara efter att domaren har satt upp en lapp på dörren att den ska räknas som möjlig att stänga dubbla gånger (för att undvika förväxling med naturligt stängda dörrar). Den senare dörrstängaren måste då öppna dörren halvvägs och sedan stänga den igen, för att motsvara samma moment.

Vidare finns grupper som har specialiserat sig på att dokumentera all denna dörrstängning i musikaliskt syfte. Spännande slagverkskonserter spelas redan upp i offentliga hissar under speciella festivaler. Ibland ingår filmsekvenser, minnesvärda bataljer där hela drösar av dörrstängare försökt stänga samma dörr.

Den mest skickliga dörrstängaren får som pris öppna en egen port, i regel en slottsport. Ja, det är i sanning en storslagen, svårslagen sport!








Erika Ekorre


Alla står och hoppar. Det kan vara två personer, det kan vara tiotusen. Vi har sett åtskilliga varianter. Alla står och hoppar. Om man inte hoppar minst en gång i sekunden får man lämna planen. Fötterna måste lämna marken vid varje hopp samt återvända till marken i samma hopp - annars räknas det inte som hopp. Tävlingen måste ske på Jorden under normal gravitation. Domarna far runt i bekväma rullstolar och kollar hoppfrekvensen mot klockan. Värdinnor frestar med fotvård och godiskuddar för dem som ämnar hoppa särskilt länge - så att man kanske kommer på bättre tankar. Den som hoppar utanför sin ruta åker också ut. Den som hoppar längst vinner naturligtvis. (Vid förhistoriska varianter av denna hoppgren användes rep som hjälpredskap, men repen plockade man bort sedan många deltagare visade benägenhet att nynna odrägliga discodängor i ändarna på dem).








Elov Lo


Denna gren (inom den friaste idrotten) går ut på att springa så kort bit som möjligt. Världsrekordet ligger på 1,01 steg.








Merlina Hermelin


Att hålla på och springa och sporta gör många trötta. Särskilt dem som ej springer på tillräckligt länge för att komma in i tredje andningen... Då skulle de säkerligen ha blivit piggare på nytt, men istället valde somliga att somna. De utvecklade omedvetet en sport som inte fanns.

Nu finns SjuSovarSpring eller SängLöpning som den officiellt kallas. Sängarna står utplacerade med jämna mellanrum mitt på banan. Till skillnad från hinderlöpning är det inte alls meningen att man skall hoppa över sängarna, snarare dyka rakt ned i dem. Sedan måste man somna, helst omedelbums. Annars förlorar man tid tills man får hoppa upp på benen för nästa etapp.

En väckarklocka i vars och ens hörlur väcker vederbörande efter sju sekunders sömn. Sjusekundersregeln är helt central inom SjuSovarSpring. Efter den lilla vilan kutar man genast vidare till följande säng. Vid varje liten slummer registrerar en fjärrstyrd sond på hjärnan att man verkligen sover. Upp till hela sju väckningar per säng får man vid behov. Tiden som går är ju ändå straff nog, men den som inte är uppe efter sju blir diskad.

Skulle någon vakna inom sju sekunder, vilket extremt sällan sker, så måste han/hon somna om från början igen. Dock skulle någon hoppa ner i en annans säng, får han/hon omedelbums lämna banan. Det finns även varianter där alla måste bädda ner sig ordentligt varje gång, byta till pyjamaser eller nattlinnen. Men utöver publiktillströmningen medförde procedurerna så mycket trassel, snavande på lakan o dyl. Så numera löps det i oförändrad utrustning loppet igenom.

Olika distanser förekommer självfallet. Vanligaste ligger på sju varv. Normalt löper sju personer samtidigt. På åttonde banan springer ibland en drömvarelse och distraherar deltagarna från att somna.








Gerhard Grävling


Vem har inte fått sina nycklar undangömda? Vem har inte gömt husets alla saker? Vem har inte hittat dem igen?

Emellertid - vem har frivilligt glömt att leta? Vem har medvetet glömt bort att det finns någonting att återfinna? GömmaGlömma är en mycket stimulerande lek, som somliga gjort till sport.

Reglerna är enkla. Göm ett gäng konkreta grejer! Låt bli att leta (gäller alla inblandade)! Fortsätt låt bli att leta (gäller alla inblandade)!!

En vacker dag visar det sig att ni har glömt bort sakernas existens. Det är den dagen som du eller din vän finner dem på nytt. Upplevelsen kan förändra hela din dag, ja, omvandla hela era liv!!

Det är värt minst tolv poäng att plötsligt plocka fram en förträngd skatt bakom badrumsskåpet. Om man samtidigt lyckas återerinra sig hur man gömde skatten just där, så är det värt nästan hur många poäng somhelst!

Allra mest spännande är att ha gömt grejer någonstans utomhus. Nära sitt eget revir är tillräckligt spännande, men ute i skogen eller staden blir en ofantligt nervpirrande återupptäckt. För då kan det verkligen hända att andra människor hade kunnat hitta dina skatter. Men nu var det trots allt du själv som fick den äran.

Fenomen som vi inom GömmaGlömma kan rekommendera att gömma/glömma är i första hand figurer, typ i plast, möjligtvis gamla muppar, kanske små dockor eller stjärnkrigare. Då blir återfinnandet av en lite mer individuell karaktär än om man har gömt t ex tändstickor eller glasspapper.

Man kan dessutom försäkra sin potentiella lycka genom att gömma många, många, många saker. Det är en idiotsäker metod för att få åtskilligt intressanta utfall.

Glöm emellertid inte att ägna några timmar per månad åt diverse återhittanden! Annars är det lätt hänt att man bara gömmer och gömmer, och glömmer varför man gömmer.








rebäcka pippirina illerbalja = SNYGGA MYGG


Är du bra på att undvika att bli fotograferad? Älskar du att jaga dina medmänniskor med kameran i högsta hugg? Då kan FotografFångning visa sig vara någonting för dig! Där gäller det att agera fotograf (ideligen, åt alla håll och kanter). Absolut aldrig bör du agera modell (ej till något pris, dvs om du vill ta guld).

Alla deltagarna står eller springer omkring utrustade med varsin kamera. Samtliga kameror är trådlöst kopplade till en datacentral. Där ser robotar vilken människa som blir avbildad före någon annan. Den som först blir fotad får ej vara med längre. I tur och ordning utropar robotarna de avbildades identitet. Då måste man omedelbart lämna skogen med svansen mellan benen. Så går jakten vidare, ända tills allesammans utom segraren har blivit förevigade.

Minst fjorton personer skall det vara i startfältet. Man börjar dolda bakom träden i en mindre skog, lagom tättbevuxen. Såväl herrar som damer får tävla samtidigt. Dock emedan herrarnas blickar brukar dras hejdlösare till damerna än damernas blickar brukar dras till herrarna, så gäller det att klä sig smart. Dock i somliga mästerskap förekommer en jury som bedömer hur snygg bilden blev. Men det är en helt annan gren, där man måste göra tillräckligt läckra knäpp för att ens motfotografer skall bli avlägsnade från arenan. Nackdelen (eller fördelen) med den varianten är att jakten avstannar varje gång juryn gör sin bedömning.

Till skillnad från vid vissa pistoldueller, uppstår aldrig någon ömsesidig död under fotograffångning. Blixten är redan framme före motspelaren har hunnit trycka av. Ej heller infinner sig schackspelets dödläge, där två kungar icke kan schacka varann utan att själva bli schackade.








Ragnar Rådjur


Den i särklass roligaste sporten av dem allihop är hästlöpning på gunghäst, med annat ord GungGalopp. Ingen kommer någonvart och man hinner därmed få ett fin uplevelse tillsammans. Loppens längd varierar från någon minut för de minsta till timmar för de äldsta. Gamlingar får använda gungstol istället, ifall de vill. Vi har trots gunghästens lättyglade natur sett människor kastas av i farten, mestadels huvudstupa baklänges. Det sker när gungandet har blivit lite för roligt. En värdig vinnare rider på ett lagomt tråkigt vis, vilket är en kul konst att åstadkomma. Så lugnt får det dock inte gå till så att hästen börjar trava. Även parridning förekommer, dvs en man och en kvinna sitter på samma häst och gör Gemensam GungGalopp. Det sistnämnda håller på att bli alltmer populärt, fast i större utsträckning på de obskyra cirkusarenorna än i den vanliga tävlingslokalen.








Råtta "Knottra Snigelkotten Hutter" Trollerot


Ännu en sorts sport är sortering. Den går till så att man sorterar och sorterar och sorterar och sorterar. Vad som sorteras spelar mindre roll. Huvudsaken är HUR man sorterar. Ändå skulle kunna nämnas att papper och pärlor, kärl och knappar, märken och modeller, signaler och tankar tillhör de tidlösa favoriterna.

Lönsamma sätt att sortera brukar bestå i att sorteringen leder fram till någon sorts urval. Urvalet bör vidare vara av sådan natur att det inspirerar till fortsatt ansamlande av sorteringsbara element. Det sorterande som upphör har misslyckats. Det sorterande som pågår i all evinnerlighet har också misslyckats. Den vinnande sorteringen är en sorts paradox - eller bara ett tecken på god balans.

Hursomhelst, samtliga deltagare sorterar och sorterar och sorterar och sorterar, ända tills alla utom en gjort sorti. Den sista sorteraren kommer på första plats. I VM i Sortering förmår vinnaren sortera allt mellan himmel och jord (inklusive sig själv).

Även att kunna osortera andras sorteringar kan vara fördelaktigt. Dock de flesta som försökt osortera för andra har snart tappat koncentrationen på det egna sorterandet. För att inte tala om all den osortering som de i sin tur vedergälles med... Flera framstående sorterare på världsnivå har upptäckt fördelar med att rentav (lagom ofta) hjälpa omvärlden med dess sorteringsbestyr. Ty ytterst sett drar samtliga varelser i samma trådar. Och innerst sett känns det roligare att sortera sina kategorier genom kontakt med omvärldens kategorier.











wWw