Drömmen om Den Förslutna Vidöppenheten

Ej givit mina drömmar någon direkt uppmärksamhet senaste månaderna, men här ändå ur en nylig, blandad med viss verklighetsförankring i ett möte som kunde blivit ännu intimare än det blev...





Klättrar längs bergväggen som består av slemmiga, tjocka tentakler. De böjs nedåt när jag vill uppåt. Men det går fint ändå. Passerar fler naturliga konstinstallationer. Kommer till platån där tre badmintonrackets ligger i den plötsliga snön. Jag har redan lyft och testat dem när jag hör hennes sång. Slår i takt med tonerna så att de ritade figurerna börjar försvinna ur snön. Då dyker konstnärinnan upp i egen person och förmanar mig. Varför vidrör jag och använder kulturföremålen?! Jag tänker svara att det är ju en helt vanlig park, visserligen svårtillgänglig men fullt öppen för allmänheten. Hon menar att jag måste börja från början, gå rundan som alla andra. Så kanske jag hade fattat att jag håller på att förstöra något... Har uppenbarligen knallat in bakvägen (fast såg varken till någon port eller stängsel). Är inte rädd för att vara av en annan mening : Det vore ju helt absurt om hon skulle lägga beslag på ett helt naturområde!?! Och inte så litet heller, för att vara mitt i stan! Jag känner dock att vi båda behöver lugna ner oss. Så med argumenten på tungan vaknar jag.


Försöker minnas vad som utspelade sig före i drömmen. Vi satt i en teatersalong tror jag, alternativt ett café och talade om teatern. Borde varit samma dam, fast mycket vackrare. Framförallt var hon mer nyfiken och tillmötesgående då. Vi var på väg att hångla; jag höll ju faktiskt hennes hand och smekte hennes rygg. Undrade först hur det kändes att ha skrivit pjäsen, men ingalunda. Hon förklarade att det var hennes pojkvän som hade gjort det. Förunderligt nog kände jag redan till honom väl, fast låtsades inte om det. Jag trodde en extravert och världsvan brud som hon skulle haft en helt annan sorts man. Den här introverta regissören påminde konstigt nog om mig under sin hatt. Varför hyste jag behov av att dölja för henne att jag kände till killen? Tvärtom borde det varit inför honom jag behövde hemlighålla mitt som bäst galopperande intresse för hans älskling?! Hon själv behövde näppeligen hålla tillbaka ett enda skratt. Tänderna hennes var extremt naturligt härliga.


I verkliga livet var jag redan medveten om det märkliga, paradoxala faktumet : att flickor med pojkvän är avsevärt enklare att få kontakt med. I synnerhet en omedelbart flirtig kontakt, och särskilt när mannen ifråga befinner sig i samma salong... Då kan hon alltid falla tillbaks under hans vingar - ifall jag främmande insekt skulle börja betrakta henne som slampig på fel sätt.  Dock kanske gamla drömmar sällan funkar lika överraskande som den moderna  verkligheten?! Verkligheten testar sig hela tiden fram, medan drömmar kan bära på samma skuldkomplex som under årtusenden. Och där sitter vi mittemellan, med en hand i varje hand, ett ben i varje värld, och vet aldrig riktigt vad som är vad eller vem som är vem. Hursomhelst - all denna psykosofi fanns knappast med i själva drömmen. Minns inga fler scener ur den, inte heller varenda 60-talslåt som hann passera förbi oss. Vill istället hoppa tillbaks till en annan dröm :


Huset skulle lämnas, lämpligtvis genom att låta det brinna upp. Hela familjen skulle samma kväll, den sista juli, vara utflyttade. Men det var lugnt, inget chockerande, på sin höjd melankoliskt. Förmodligen var det ändå inte här vi bodde hela tiden. Jag började däremot få ett fasligt sjå med att få ut ur huset alla album, böcker samt mer konkreta föremål som jag trots allt ville ha kvar. Ju mer mållinjen närmade sig, desto mer ville jag spara. Pappa var redan färdig med de officiella procedurerna och kunde hjälpa mig kånka. Men det fanns ingen ände på de gamla grejerna. Sommarkvällen skulle långt ifrån räcka till, fastän vi ännu hade flera timmar på oss. Jag utgick från att vi förväntades krossa alla fönstren, så att syret skulle svepa in utifrån den annalkande augusti, så att svalkan kunde bidra till att antända allt. Men när det slutligen var dags, fick vi reda på att branden skulle de fixa någon annan dag. Det var bara att lämna alla rutor som de var. Om gluggarna stod och gapade kanske någon skulle göra inbrott. Men varför skydda våra saker som vi ändå inte hann få någon mer glädje av? Och varför då måste vi skynda iväg just nu?! Tja, varför skynda iväg någon annan natt...? Varför inte lika gärna nu som det var bestämt?!













wWw