Spirituella Spiror (transpirationer)

i senaste serien



Spira nr 6 : Livets Spira


jag spirar av oförlösta spänningar

du sprudlar av ändlösaste klänningar


du speglar mitt snabba initiativ

jag speglar din stilla förväntans motiv


jag sprudlar av närmande sperma

du spirar så utspridd av värmande liv


vi sprider i armarna lössläppt saliv











Spira nr 2 : Hennes Spiror


Robusta likt kolonner

perfekt magnifikt utsirade

dina spiror

får mina lustar att spira

vill du lyfta din ena mot himlavalven

så tar jag hand om andra spiran

transpirerar oss ända upp











Spira nr 5 : Spira Esprit


det går fint förutan sprit

räcker med ren espri

för att ur skuggor plocka fram trollstaven

förvandla dessa spillror till Solen

transformera varje cirkel till spiral


spira spira i handen här

spörj vilka frågor som svaret bär?!












Spira nr 7 : Suspirias Spira

(inspirerad av Argentos skräckfilm från -77
som jag är hemskt kluven till)



Suspiria, med din suspekta mystik

spökar du i flickskoleslottet, i vareviga rispa

Säg vem kan spåra ditt namn?

[spirito] andeväsen

[sospirare] sucka; sukta efter

att utsläcka eller upplysas av

en spegling av en spricka i spiraltrappans ursprung













wWw

Älva Älgskog vikarierar hos kräft- o kräl-djuren

fjärde episoden ur lärodjurens SommarSkola






Fröken Älgskogs presentation

Glad måndag på er alla blöta! Sommaren står i fullt regn, och vi passar på att ha skolgång medan människorna trots allt är lediga. Egentligen undervisar jag hos däggdjuren i svenska skogen. Men mina ungar fick såpass djupa insikter av de senaste insekterna, att de har flugit till djungeln. Ni behöver mig bättre här i plaskdammen (eller om det är ett akvarium - vi får se). Eran lärare Krabba Kabbalah har ju insjuknat i kräfta. Krabbas kunskaper har krympt, hjärnan går baklänges, och han orkar numera blott vara med i form av elev. Då blir ni sammanlagt sju i denna klassen. Känns skönare och klokare än mina tolv lärjungar, hur bakom flötet ni än må vara?!

Har fått höra att ni ska vara mycket konservativa i den här skolan. Så därför tänker jag ge er uppgiften att beskriva det konservativa. Hur smakar konservativt? Hur förhåller det sig till tillvaron - i eller utanför akvariet?? Som vanligt på mina lektioner låter jag ungarna välja favoritpartier ur redan befintliga texter. Ni känner förmodligen till TrullTrappApan Tritonus, poeten från tredje sidan draperiet? Det är ur hans textrika kammare som ni skola fiska guldkorn. Idag gäller ur fjolårets skörd (imorgon blir det fjolfjol). Och det är tillåtet att omformulera, skapa en eller annan ryggrad som inte fanns där förut. Med andra ord för den som kan vara konservativ på ett kreativt vis...











Krabba Kabbalah


Föreställ dig att din framtid kommer finnas konserverad! Föreställ dig hur din framtid finns kvar - i precis den form som du föreställer dig nu! Då har du fått en viss bild av Framtidernas Museum. Vi promenerar från monter till monter och försöker montera ihop alla nya intryck - kanske till något vi redan hade klart för oss. Framtidernas Museum är sedan evigheter berömt för att gå både runt och framåt och bakåt.

Då och då stannar vi för att förfasas eller förtjusas, förintas eller förevigas. Långt före jordklotet var platt hade mänskliga varelser uppfattningen att framtiden var rund. På så vis skulle all framtid bli samma som nu - eller samma som då - oavsett var man befann sig. Döm själva hur väl det stämmer! Enligt en del framtider skulle detta museum ej kunna existera. Så komplext då att det gör det?!

Riktigt modernt ursprungliga, surreal-sufistiska strömningar vägrar benämna framtiden i former av "den" - dock icke för att dessa skulle vara osanna; blott emedan sådana anspråk skola låsa fast föreställningen i alltför bestämda kategorier. Surreal-sufism och mycket dylikt slipper du grunna på på djupet på museet, för här är det själva förekomsterna av framtid som står på tapeten. Och det mest fantastiska av allt är att framtiderna redan har varit verkliga, fullt levande föreställningar (somliga bevarade som stenkakor eller bildband).











Skölda "sjustjärnan" Skeppspadda



och livet vankar på

från måndamm till country

med bluegrass i växande vägrenar



nu är du yngre än du var förut



och döden vankar på

till måndamm från country

längs baklänges leende landsvägar














Pescatore Scorpioni


Samma dammiga sol som såg oss då
genom dyrbara damer i stängt magasin
dyker upp på nygamla omslag

Sextiåtta-fotade stoet
med högt uppsatta svansar
stod stillare än bordet

tills tennsoldater i brand
från Texas till Torino
galopperade hit bort

Här rider de upp i rymden
ombord på hennes himlakroppar
där joddlar de bortom Jupiter

javisst, det vill vi, Jimmie!
såväl till skepps som mobil
ta världens vidaste varv

Så sluts då spegeln igen
men sista indianen
fick aldrig stängt teleskopet



(...om man tar den vanligaste trappan
inne i stugan som inte är min
återfinns tre gamla klasskamrater
i garderoben
som jag glömt låsa upp. Nu
har de fått vänta
därinne i drygt trettio år
är visserligen förbannade men
har ändå förmågan
att skifta personer
så vårat uppdrag är knappast försent
för cykeln går fortfarande
lika bra
och när jag vaknat
där i verkligheten hängde
en svart indianmask
just före trappan började
visste inte om dess stirrande skratt
var fientligt eller välkomnande
så det dröjde
ett liv innan min rädsla
passerat
och tagit första steget...)











Andrias Anslem Salamander



Världens Äldsta Träd...?


och den långa nakna svansen
sträcker sig torrt
som för att dricka sol ur stjärnhimlen

ljuskällor som visserligen
äro ännu uråldrigare än du
Methuselah
med dina närmare femtusen jordevarv

står du kvar här
i Kalifornien
more than four times as old
as the äldsta småländska oaken
helt ensam
på bergstoppen
Great Basin Bristlecone Pine
tätt omgiven
av dina kusiner
alla övriga rävsvanstallar

ser vi din storhet
inzoomad
den gamligaste individ
vi någonsin har stött på i levande form

Pinus Longaeva
må du leva
länge ännu!

säg har du rentav
redan överlistat Sfinxen
ifråga om oförgänglighet...?











ORMOR
[äfven omnämnd Hummergumman]


32:a juni ur Familjen Björnbärsbäcks Bärplockarbok:


lille farfar tror här varit otyg
med den ohyggliga benägenheten
att våra smultron sno

inatt försvann ytterligare tre
som flickebarnet skulle haft
till icke saft, men väl halsbandet sitt

mina tog de besynnerligtvis ej
emellertid tvangs vi plocka
in dem omogna i syltkällaren

å pojkvaskern fått fara å spåra
med båten på traktens alla bäckar
efter okristliga knytt med ohejdat bärbegär

blott trollsländan varde allt sonen såg
å hon måst vart vansinnigt vacker i håg
hennes vingslidor fordom fick kroppen så kåt

ty säg om aldrig dotterdotter min
ihop sig träffat med denna samling Björnbärsbäck
vore då levfnaden mer lugnfärdig?

nå hundra års somrar gör int ett knott förnär
emedan jag sitter här mognar bär efter bär
må lille farfar förstå hursom somliga alltid försvinna











Croccodil Trilobit


lägger livet i burkar

på somliga skriver jag MAT

medan andra får ALDRIG förbrukas



brukar uppenbarligen ha fler burkar
än jag någonsin tror - är källaren tillräckligt stor?



på några låter jag bli

att skruva åt locket, utifall minnena vill

käkas upp av någon annans liv











Magnetha Musselmaskaya Mollushkov


Månmuséet är känt som det enda museum i hela universum som har öppet på måndagar. Om det är sant vet vi mycket lite om, men vi besöker Månmuséet en vanlig måndag i maj. Omedelbart får vi unika upplevelser - eller om vi redan hade dem på förhand?! För här finns universums samtliga månar samlade. Längs en tryggt arrangerad omloppsbana möter oss en ny måne i varje sal. Härinne, fjärran från solar och planeter, får var och en måne det fokus den förtjänar. Till och med Venus strålar av fröjd över den måne som hon aldrig haft. Det har tagit sin runda tid att slita månarna från sina respektive himlakroppar.

Hur man lyckades få in alla dessa månar i muséet, eller ens en handfull av dem, förblir nog en gåta för oss som aldrig varit på Europa. Blott våran egen måne möter oss med förnöjda små snurranden. Det sker i det allra mittersta rummet. Här känns det som om vi alltid har varit, som i ett moderskepp. För den som vågar går det förmodligen att hitta ut ur muséet igen. Io?! Det är fullt möjligt. Följ det starka återskenet från Titan och vidare bort över Tritons förtrollande fjäll... Där ska du se hur du har fullbordat första lilla etappen på en ofantligt ofullbordbar färd längs universum. Emedan här alltid är måndag, har vi hur gott om tid somhelst på oss att njuta av besöket, just inslungade genom söndagens svarta hål. På negativet var det ursprungligen en sol.























[utanför rutan Oräknad 8]

Puppilotta "sugpropp" Octopussy



kinky keyboard kisser

licks libretto liqueur

mashes Mozart's marzipan

no noble nickelodeon

oozing oldest one

passionately paints piano

improvises intrusive impressions

Rrrrrrrr rewinding rrrrrrrR














wWw

Spirituella Spiror (konspirationer)

såg Kung Ottokars Spira och blev inspirerad att göra en ny serie, nu med spiror (har ingenting med Tintin att göra)




Spira nr 1 : Mystikens Spira


bland varendaste spira i hela Istanbul

utpekar du kupolen med min allra mest mystiska

knappast vackrast, icke högst

avpolariseras dina världsbilder i månskir sol

låter mig inspireras av frivillig makt

som rispat spår i vårt turkosa blod

blev Konstantinopel allihopas vidöppnaste konspiration?















Spira nr 4 : inglasad Spira


Ruter Kung i ett rike så styrt av Spader Dam

vem behöver din ståndaktighet nuförtiden?

Ligger du och sussar på sammetsmattan

omvälvd av tomt glas åt varje liten fornstor, folkkär kant

Likt ufon roterar diamanter kring din knopp

dock kroppen är en ruttnad mask med manteln som kokong

Blott mytologiska väsen vill din återuppståndelse












Spira nr 3  : Sceptre Sceptre Sceptre


Sceptre - e d tre??

på vardera sidan om huvudkronljuset

= ihop en septett, i uppstigande...

...eller ned - månne e d inget ccc

bara ormen?!? den till synes franska Sir Serpent

som spirar där bland eviga äpplen

tills den blir riksangelägenhet...?











wWw

Sällsamma Spel o Sporter (med de tolv lärodjuren)

3e episoden ur deras SommarSkola



fröken Älva Älgskog delar ut bollen


Godmorgon, mina finurliga djur! Idag skall jag hinna deltaga i ett lopp, Storskogen Runt. Rör sig om kombinerad dans, paddling, pil, orientering och krocket. Så ni får en kortfattad uppgift : Välj ut varsin kul och klargörande glimt bland de Sällsamma Spel o Sporter, alltså dem som vår Store Skribent hittade på förrförra sommaren! Ni vet hur det går till vid det här laget. Omformuleringar är gärna tillåtna.








Gris "Grodan" Granris


JordgubbsGolf är en av de sällsamma sporter som brukar ge riktig mersmak. Spelet påminner till en början mycket om minigolf, emedan man har en grön liten sluttande bana framför sig. Skillnaderna visar sig först i att bollen består av en jordgubbe, och klubban av en granrisruska. Dock är banan ingalunda färdigspelad när man fått sin lilla läckerbit att åka i hålet. Då trillar den ner till nästa nivå, varifrån man helt enkelt fortsätter till nästa hål, ja ända ned i underjorden. Normalt är att spela ner sig arton nivåer. Regerande världsmästaren i JordgubbsGolf lyckades med hole-in-one på en bana med 108 våningar (men den gubben har blivit mycket misstänkt för genmanipulering). Vid ordinarie rutiner får samtliga deltagare äta upp sin jordgubbe när de äntligen är färdiga. Förekommer gör även miniJordgubbsGolf, som spelas med smultron.





Hare Rama


Vem har inte sprungit omkring och försökt fånga regnet? Det kan man göra med hinkar, men då är det ingen sport. Däremot med racket blir det en riktig utmaning. Då kallas det RegnRacket. Badminton- såväl som tennisracketar funkar utmärkt som redskap (bordtennisracket blir dock irrelevant, för att inte säga fusk). Spelet går ut på att i varje enskilt ögonblick, under loppet av ett par tre sekunder, fånga så mycket regn som möjligt. Därpå använder man farten i själva närvaron. Det gäller att smasha över regnet till motspelarens sida av gräsmattan. Sedan går spelet ut på att hålla regnmängden växlande mellan varandra. Ända tills en solglimt infinner sig... oftast ackompanjerad av några härliga skratt. När solen strålar helt och hållet över himlavalvet - det är då som matchen är slut.








Björn "Getabocken" Berg

Trollboll är i grunden samma sport som fotboll. Det är bara det att istället för två lag så spelar TRE lag samtidigt. Planen är en liksidig triangel. För alla lagen gäller att göra mål på de bägge motståndarna, men inte på sitt eget lag. Detta kräver att man håller rätt på vinklarna och aldrig villar bort sig. Dessutom, om man gör fyra mål på ena laget, men inget på det andra, så räknas icke fjärde målet. Målgörarna måste visa att de behärskar bägge sina medtävlarlag.

I början av trollbollens historia blev det ett kolossalt krockande. Spelet flöt något smidigare sedan designmakarna lärde sig få fram tre tillräckligt olika färger på tröjorna. Alltjämt har man problem med hur linjerna skall dras. Dock i trollboll är marginalerna ganska generösa. Särskilt i riket Tre Kronor har konceptet tagit skruv. Där har man länge tyckt synd om det lag som ensamt skall behöva förlora. Med tre tävlande förlorar två lag tillsammans. Och vinnarlaget känner sig i bästa fall dubbelt så bra som eljest. 




Sen kan jag inte låta bli att köra en limerick som bonus, tillkom vid VM i fjolfjol, före trolltornstrappan hade kommit på någon av sina besynnerliga sporter:


Biljoner biljetter basunerar Brasilia
Berusande brösten bossanovar basilika

Börjar brinna behagfullt, böjer banana
Bumerangskruvar bästa bollarnas bana

Besegrar Barcelonabor, bortvillar Benfica, bra!










Fårever Bäver


Plockepinn brukar som det heter ske med pinnar. För rejälare partier begagnas brädor. Numera har uppfunnits en mjukare variant där människor utgör själva materialet. Kropparna skall plockas ut där de ligger innästlade i varandra. Människorna har lagt sig i en mycket tät och tämligen hög hög. Precis som i det mänskliga sällskapsspelet måste kropparna lirkas ut en i taget. Lyckas man med en får man ta en till. Men rör sig några av de övriga samtidigt, så blir det näste mans tur (eller fruntimmers tur) att riva i det mänskliga timret. Mänsklig plockepinn har blivit kritiserad för att vara en inhuman sportgren. Men på sin höjd är den bara farlig för själva rekvisitan, och då blott i större partier av långdraget slag. Vidare finns en variant där det är kropparna i högen som tävlar - om vem som blir sist utplockad.








Himla Humla


Ännu en spännande sport är dörrstängning. Den går till så att deltagarna letar upp så många öppna dörrar som möjligt, och omedelbart stänger dem. Tävlingen sker mitt på blanka gatan, i någon tämligen stor stad. Man får inte använda sitt eget hem eller bekantas boningar. Den som har stängt flest dörrar under loppet av en timma vinner. Alla har varsin domare som springer med och räknar.

Sporten var mer av en sport från början, när knappt någon i staden visste att den fanns. Idag sker sällan samma konsekvenser, nu när varannan människa är medveten om hur någon plötsligt kan komma rusande och stänga deras dörr. Där den entusiastiske dörrstängaren förr fick en spark i ändalykten, får han/hon numera applåder på axlarna.

Arrangörerna undrar titt som tätt hur tusan dörrarna skall räcka till. Idémakarna lugnar nu med att införa en extra-regel: En dörr som redan har stängts av en tävlande kan anses som öppen för en annan tävlande. Dock bara efter att domaren har satt upp en lapp på dörren att den ska räknas som möjlig att stänga dubbla gånger (för att undvika förväxling med naturligt stängda dörrar). Den senare dörrstängaren måste då öppna dörren halvvägs och sedan stänga den igen, för att motsvara samma moment.

Vidare finns grupper som har specialiserat sig på att dokumentera all denna dörrstängning i musikaliskt syfte. Spännande slagverkskonserter spelas redan upp i offentliga hissar under speciella festivaler. Ibland ingår filmsekvenser, minnesvärda bataljer där hela drösar av dörrstängare försökt stänga samma dörr.

Den mest skickliga dörrstängaren får som pris öppna en egen port, i regel en slottsport. Ja, det är i sanning en storslagen, svårslagen sport!








Erika Ekorre


Alla står och hoppar. Det kan vara två personer, det kan vara tiotusen. Vi har sett åtskilliga varianter. Alla står och hoppar. Om man inte hoppar minst en gång i sekunden får man lämna planen. Fötterna måste lämna marken vid varje hopp samt återvända till marken i samma hopp - annars räknas det inte som hopp. Tävlingen måste ske på Jorden under normal gravitation. Domarna far runt i bekväma rullstolar och kollar hoppfrekvensen mot klockan. Värdinnor frestar med fotvård och godiskuddar för dem som ämnar hoppa särskilt länge - så att man kanske kommer på bättre tankar. Den som hoppar utanför sin ruta åker också ut. Den som hoppar längst vinner naturligtvis. (Vid förhistoriska varianter av denna hoppgren användes rep som hjälpredskap, men repen plockade man bort sedan många deltagare visade benägenhet att nynna odrägliga discodängor i ändarna på dem).








Elov Lo


Denna gren (inom den friaste idrotten) går ut på att springa så kort bit som möjligt. Världsrekordet ligger på 1,01 steg.








Merlina Hermelin


Att hålla på och springa och sporta gör många trötta. Särskilt dem som ej springer på tillräckligt länge för att komma in i tredje andningen... Då skulle de säkerligen ha blivit piggare på nytt, men istället valde somliga att somna. De utvecklade omedvetet en sport som inte fanns.

Nu finns SjuSovarSpring eller SängLöpning som den officiellt kallas. Sängarna står utplacerade med jämna mellanrum mitt på banan. Till skillnad från hinderlöpning är det inte alls meningen att man skall hoppa över sängarna, snarare dyka rakt ned i dem. Sedan måste man somna, helst omedelbums. Annars förlorar man tid tills man får hoppa upp på benen för nästa etapp.

En väckarklocka i vars och ens hörlur väcker vederbörande efter sju sekunders sömn. Sjusekundersregeln är helt central inom SjuSovarSpring. Efter den lilla vilan kutar man genast vidare till följande säng. Vid varje liten slummer registrerar en fjärrstyrd sond på hjärnan att man verkligen sover. Upp till hela sju väckningar per säng får man vid behov. Tiden som går är ju ändå straff nog, men den som inte är uppe efter sju blir diskad.

Skulle någon vakna inom sju sekunder, vilket extremt sällan sker, så måste han/hon somna om från början igen. Dock skulle någon hoppa ner i en annans säng, får han/hon omedelbums lämna banan. Det finns även varianter där alla måste bädda ner sig ordentligt varje gång, byta till pyjamaser eller nattlinnen. Men utöver publiktillströmningen medförde procedurerna så mycket trassel, snavande på lakan o dyl. Så numera löps det i oförändrad utrustning loppet igenom.

Olika distanser förekommer självfallet. Vanligaste ligger på sju varv. Normalt löper sju personer samtidigt. På åttonde banan springer ibland en drömvarelse och distraherar deltagarna från att somna.








Gerhard Grävling


Vem har inte fått sina nycklar undangömda? Vem har inte gömt husets alla saker? Vem har inte hittat dem igen?

Emellertid - vem har frivilligt glömt att leta? Vem har medvetet glömt bort att det finns någonting att återfinna? GömmaGlömma är en mycket stimulerande lek, som somliga gjort till sport.

Reglerna är enkla. Göm ett gäng konkreta grejer! Låt bli att leta (gäller alla inblandade)! Fortsätt låt bli att leta (gäller alla inblandade)!!

En vacker dag visar det sig att ni har glömt bort sakernas existens. Det är den dagen som du eller din vän finner dem på nytt. Upplevelsen kan förändra hela din dag, ja, omvandla hela era liv!!

Det är värt minst tolv poäng att plötsligt plocka fram en förträngd skatt bakom badrumsskåpet. Om man samtidigt lyckas återerinra sig hur man gömde skatten just där, så är det värt nästan hur många poäng somhelst!

Allra mest spännande är att ha gömt grejer någonstans utomhus. Nära sitt eget revir är tillräckligt spännande, men ute i skogen eller staden blir en ofantligt nervpirrande återupptäckt. För då kan det verkligen hända att andra människor hade kunnat hitta dina skatter. Men nu var det trots allt du själv som fick den äran.

Fenomen som vi inom GömmaGlömma kan rekommendera att gömma/glömma är i första hand figurer, typ i plast, möjligtvis gamla muppar, kanske små dockor eller stjärnkrigare. Då blir återfinnandet av en lite mer individuell karaktär än om man har gömt t ex tändstickor eller glasspapper.

Man kan dessutom försäkra sin potentiella lycka genom att gömma många, många, många saker. Det är en idiotsäker metod för att få åtskilligt intressanta utfall.

Glöm emellertid inte att ägna några timmar per månad åt diverse återhittanden! Annars är det lätt hänt att man bara gömmer och gömmer, och glömmer varför man gömmer.








rebäcka pippirina illerbalja = SNYGGA MYGG


Är du bra på att undvika att bli fotograferad? Älskar du att jaga dina medmänniskor med kameran i högsta hugg? Då kan FotografFångning visa sig vara någonting för dig! Där gäller det att agera fotograf (ideligen, åt alla håll och kanter). Absolut aldrig bör du agera modell (ej till något pris, dvs om du vill ta guld).

Alla deltagarna står eller springer omkring utrustade med varsin kamera. Samtliga kameror är trådlöst kopplade till en datacentral. Där ser robotar vilken människa som blir avbildad före någon annan. Den som först blir fotad får ej vara med längre. I tur och ordning utropar robotarna de avbildades identitet. Då måste man omedelbart lämna skogen med svansen mellan benen. Så går jakten vidare, ända tills allesammans utom segraren har blivit förevigade.

Minst fjorton personer skall det vara i startfältet. Man börjar dolda bakom träden i en mindre skog, lagom tättbevuxen. Såväl herrar som damer får tävla samtidigt. Dock emedan herrarnas blickar brukar dras hejdlösare till damerna än damernas blickar brukar dras till herrarna, så gäller det att klä sig smart. Dock i somliga mästerskap förekommer en jury som bedömer hur snygg bilden blev. Men det är en helt annan gren, där man måste göra tillräckligt läckra knäpp för att ens motfotografer skall bli avlägsnade från arenan. Nackdelen (eller fördelen) med den varianten är att jakten avstannar varje gång juryn gör sin bedömning.

Till skillnad från vid vissa pistoldueller, uppstår aldrig någon ömsesidig död under fotograffångning. Blixten är redan framme före motspelaren har hunnit trycka av. Ej heller infinner sig schackspelets dödläge, där två kungar icke kan schacka varann utan att själva bli schackade.








Ragnar Rådjur


Den i särklass roligaste sporten av dem allihop är hästlöpning på gunghäst, med annat ord GungGalopp. Ingen kommer någonvart och man hinner därmed få ett fin uplevelse tillsammans. Loppens längd varierar från någon minut för de minsta till timmar för de äldsta. Gamlingar får använda gungstol istället, ifall de vill. Vi har trots gunghästens lättyglade natur sett människor kastas av i farten, mestadels huvudstupa baklänges. Det sker när gungandet har blivit lite för roligt. En värdig vinnare rider på ett lagomt tråkigt vis, vilket är en kul konst att åstadkomma. Så lugnt får det dock inte gå till så att hästen börjar trava. Även parridning förekommer, dvs en man och en kvinna sitter på samma häst och gör Gemensam GungGalopp. Det sistnämnda håller på att bli alltmer populärt, fast i större utsträckning på de obskyra cirkusarenorna än i den vanliga tävlingslokalen.








Råtta "Knottra Snigelkotten Hutter" Trollerot


Ännu en sorts sport är sortering. Den går till så att man sorterar och sorterar och sorterar och sorterar. Vad som sorteras spelar mindre roll. Huvudsaken är HUR man sorterar. Ändå skulle kunna nämnas att papper och pärlor, kärl och knappar, märken och modeller, signaler och tankar tillhör de tidlösa favoriterna.

Lönsamma sätt att sortera brukar bestå i att sorteringen leder fram till någon sorts urval. Urvalet bör vidare vara av sådan natur att det inspirerar till fortsatt ansamlande av sorteringsbara element. Det sorterande som upphör har misslyckats. Det sorterande som pågår i all evinnerlighet har också misslyckats. Den vinnande sorteringen är en sorts paradox - eller bara ett tecken på god balans.

Hursomhelst, samtliga deltagare sorterar och sorterar och sorterar och sorterar, ända tills alla utom en gjort sorti. Den sista sorteraren kommer på första plats. I VM i Sortering förmår vinnaren sortera allt mellan himmel och jord (inklusive sig själv).

Även att kunna osortera andras sorteringar kan vara fördelaktigt. Dock de flesta som försökt osortera för andra har snart tappat koncentrationen på det egna sorterandet. För att inte tala om all den osortering som de i sin tur vedergälles med... Flera framstående sorterare på världsnivå har upptäckt fördelar med att rentav (lagom ofta) hjälpa omvärlden med dess sorteringsbestyr. Ty ytterst sett drar samtliga varelser i samma trådar. Och innerst sett känns det roligare att sortera sina kategorier genom kontakt med omvärldens kategorier.











wWw

i MänniskoBoningar (de tolv lärodjuren hittar in)

andra episoden ur deras SommarSkola


fröken Älva Älgskog instruerar


Mina älskade lärodjur! Medan människobarnen befinner sig på sommarlov, så står ju skolbyggnaden totalt tom. Kom på att vi kan flytta in vår undervisning där, istället för att hålla alltsammans här i skogsdungen. Så idag får ni era första glimtar av en riktig lektionssal! Äkta knastertorra korridorer skall leda oss dit in.

Somliga av er har säkert redan satt ett par tassar där, någon solig söndagsmorgon eller under något regnigt sportlov. Fast nu har jag fixat så att de låter bli att ringa i de värsta klockorna såfort vi hoppar in genom fönstren. Vaktmästaren var inte alls ovillig att trycka lite annorlunda på knapparna. Så nu får ni vara jäkligt snälla och hitta varsin skolbänk som passar er!

Ty vi skall gå vidare med skrivandet efter lunch, eller rättare sagt läsandet. Ur Antares osaliga skörd av texter, där söker ni rätt på precis vad ni vill att det skall stå på era papper. Uppgiften är idag att gestalta var var och en av er skulle bo - om ni bodde i en mycket mänsklig miljö. Ni må tro att jag har blivit ombedd från mossministeriet att vara hemskt tydlig med era uppgifter. Det viktigaste nu är att boplatsen näppeligen är för djur, enbart för människor. Fantisera er in i hur det är att bo där...

Men bli inte människor - fortsätt vara just de djur ni är!! Låter det motsägelsefullt? Jo, vill jag lova! Ändå är det precis så som människobarnens liv brukar vara, fullt av omöjligheter. Ofta föreställer de sig att de är djur, att de är oss?! Åtminstone hittar de på massvis av historier där det verkar som om vi har huvudrollerna. Så nu skola vi kliva in i människornas boningar och låtsas hur vi redan bor där!

Och för att ingen skall drunkna i Antares slott av smått lyriska noveller eller vad det nu må vara, så måste det avsnitt ni väljer vara tillkommet för ett par år sedan, på sin höjd tre. Precis som förra veckan får ni komponera om stycket om ni vill, komprimera det om ni kan. Ett eller annat ord får ändras, men var varsamma! Människan måste känna igen sig när han kommer hem igen!









Fårever Bäver


i stora vita dörren

mellan lövsågar och

blodproppar, står pojken

jag?!

och luktar trät av andra livet

föddes hit in

ut ur sol









Elov Lo


Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen. Somliga cyklade ideligen omkring och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Till synes satt de flesta människorna och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.









Himla Humla


en remsa tältduk som luktar mysigt

en vällingflaska fylld med Mamas & Papas samlade samlingsalbum söndersmälta i solen

två par för längesen rostade brödskivor

små blädderböcker om stora djur och sömniga leksaker

upp & nedvända sandhinkar med humlor under

en flöjt som någon stoppat in en femkronorssedel i så det låter konstigt

ett skevt badmintonracket, ombyggt till banjo

bärplockningshinkar fyllda med svettband och näsdukar

ej längre innestängd rullgardin som används som väckarklocka

julgransbarr som förblivit obortborstade ända in i juli

ett korsord med helt fel ord i

protokoll för pilkastning som aldrig blev avgjord

en aldrig begagnad bilnyckel som tappade bort sin numera helt opolerade Opel

en stol som kommer att spricka nästa gång någon sätter sig på den

passerar alltsammans över gräsmattan
i sitt sammelsurium av sommar










Knottra "Snigelkotten" Hutter *

[* Råtta Trollerot har fått förtrolla sig till denna flicka. För hon fick så rysligt mycket material att bita i, djupt under trottoarerna, att hon glömde sig och gnagde sig i svansen istället för rötterna. Så nu ligger sju åttondelar av Råtta på sjukhus, medan svansen är fullt sysselsatt med att spy upp sig och sy ihop sig till ett nytt djur.]



MapYHzia satt i sin farkost och for fram genom rymdens labyrint. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Under alla omständigheter skulle MapYHzia strax ha utforskat hela universum. Högst 149 år till och hon skulle vara helt färdig! Ty nu befann sig rymdskeppet inne i univerums allra mittersta regioner. Här ville allting upphöra, ty här hade allting börjat.

MapYHzia tog sig ytterligare en tugga av fantasifrukten. Rymdskeppets ryttarinna hade aldrig någonsin sett sin farkost utifrån. Ty hon hade fötts därinne i kabinen. Aldrig hade färden stannat upp så hon kunnat kliva ut. MapYHzia gissade att farkostens omärkliga metaller var stöpta till någon sorts triangulär form. Ett vagt minne ägde MapYHzia av hur mamma och pappa klätt på sig astronautdräkter, kopplat ihop sig med navelsträngar och hoppat ut genom vakuumslussen. Själv skulle hon nog våga, men tyckte det var dumt att testa samma procedur. Försvann hon så fanns ju ingen kvar - emedan de hade varit två, och hon bara var en.

Nuförtiden var MapYHzia sällan rädd för isolationen. Under första århundradet hade hennes ensamhet närmast kvävt henne. Under andra årtusendet hade skamfyllda hånskratt nafsat henne i ryggmärgen. Numera hade den människotomma rymden så gott som upphört med sitt stirrande in i MapYHzias skeppshytt. Vare sig dess ögon var projektioner, spöken eller renaste verkligheten, så visste hon att hon drev sig allt närmare nollpunkten. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Dessutom kunde det faktiskt finnas någon annan som åkte omkring likadant som hon. Ja, det måste det ju göra - vore genomlöjligt annars!









Gerhard Grävling


Här har någon stoppat in en hel människa. Den ligger på hyllorna, i regel en i taget. Rör det sig om vederbörande själv eller en annan person?? Mellan tassarna håller människan en dammig nyckelknippa, som gick det enkelt att komma in men knappast ut. Tillståndet varierar från död till uppspelt. Vi ser hur overallens form tyder på en skådis, av den flexiblaste sorten? En tillkämpad vanlighet vilar bedrägligt över skådisens välstyrda leende. Tusentals tomma russinpaket skräpar bland buteljerna. I ett förråd förra året såg vi en liknande konstitution. Vi var på vippen att offentliggöra upptäckten, men sånt får förrådsinnehavaren ombesörja.


Dessutom står härinne och hänger :

två spretiga tandborstar (som aldrig fått känna på samma mun)

ett par utslagna träpjäser (från totalt olika spel)

en baddräkt och en kostym (tätt slingrade om varandra)

en oljefläck som blandat sig i ett nagellack (sexigt som faan)

två tomkartonger (den ena tommare än den andra)

två identiska usb-minnen (vilket som innehåller backup eller original har man glömt)

ett par klädnypor (som ömt håller ihop en sprucken dröm)


Idag regnade det, Yami, inuti templet! Människorna satt med paraplyer på varenda rad och inandades synthslingorna. Stearinljusen slocknade, men ni såg ändå era hjärtan glimma - ditt med.









Merlina Hermelin


Hej hej!!

Vi är ett par här som är intresserade av att starta en tvättmaskin.

Kan ni göra det där inifrån dataspelet? Eller du?

Borde vi kanske skicka flaskan igenom tvättmaskinen? Våran är dessvärre inte rosa. Har ni slangar eller ledningar som passar ihop??

Annars får vi ta och spola posten i toaletten! För våran del går det också bra. Det var ju därifrån flaskan dök upp.

Vi är rädda att vi sitter fast här, vi också!! Inte inuti ett dataspel, men väl i vårat badrum.

Ingen mer bor i lägenheten som kunde ha bänt upp låset utifrån. Alla våra verktyg finns i förrådsgarderoben. Och vi saknar fjärrkontroll dit.

Mobilerna blev kvar i sängen.

Är väldigt tacksamma för svar!

Nu vet vi förstås ej ifall flaskan kommer tillbaka till någon av er. Ni vet väl inte heller det??

Dock hyser vi en stor nyfikenhet. Flaskpost kan vara sexuellt stimulerande, inte sant?!

Möjligtvis kommer brevet till en helt annan - en annan plats eller annan tid...









Björn "Getabocken" Berg


(...i verkligheten hade pappa faktiskt
exakt en sådan orange
rund papperskorg
i plast
med nätmaskor i
- kanske så att alla papprena skulle få syre?
Små kvitton kunde dock
trilla ut.
När vi var riktigt små
tror jag papperskorgen var hårdare, för då
vände vi den upp o nerpå
och stod på
den för att plocka böcker från översta hyllan eller så.
Pärmar hade pappa
också gott om
många med orangea ryggar
som man hade då
både hårda och mjuka.
På hans jobb fanns det så obegripligt många pärmar
kryllande
så det var rent besynnerligt.
Därmed associerar jag
orange med arbete
trots att den samtidigt är aptitens nyans.
För att inte tala om
alla verktyg
typ sylskaft eller hammare i hårdplast...!
Också en ask
med sifferkartor inuti
och bokuggla utanpå
fanns i nedersta byrålådan. Fick déjà vu
när jag drog bort
gummibandet
precis som kring buntar
av filmstjärnebilder
eller samlarklistermärken...)


Vadå?! Var det min tur nu?!
Då tar jag den här:


en flera våningar rysligt lång trappa
upptar det trånga förrådet
med spelkartonger som sällskap
- vem har tryckt ner vartenda trappsteg ända hit?!
till källarcellen
som vore trappan ihopfällbar,
potentiell lejdare för ett helt spökskepp









rebäcka pippirina illerbalja = SNYGGA MYGG **

[** Irene Reindeer har farit hem för att arbeta i tomteverkstan, så vi får ännu en nyinflugen elev]




tja
ja e på nån öde ö
orka skriva brev nä
sänder nåra SAKER i stället
sånt som du kansje
behöver bä3 än ja
om du e på nån ännu mer dÖd Ö
proppar undertecknad ner
i flaskan nu
typ dessa :

en skum snäcka
blandade sidor ur mina favvo böcker
mina bickini trosor
(kockos nötterna få faan inte plats)
lite ögon skugga
nyckelen till min cyckel i stan
nåra gap skratt
barr o annan växlihet
ett par pissiga myror som bet mitt ben (inte ja som e elackast här)
mitt jävla fulla tomma hjärta
biljetterna från oskars konsär
bästa sidan ur min egen dagbok
mysstisk mini flaska som nåt spöke tappa här i förr går
fuck you förresten!
minnes kortet med halv snygga bilder på
mobilen som e slut, ifall du kan fixa den
en mun asfriskt vatten

ock kramis pussar // janja
ps
håppas nåt kommer till andvänning
kansje korken (tog ett tugggumi)









Gris "Grodan" Granris

ur familjen Hjortronmyrs vanliga bärplockning :


Smultra väckte oss med en kopp smultron
Hon hade hittat dem
under förstutrappan
Vår kära dotter, hon fick oss
att vakna lugnt
Inte behövde vi rusa ut genast
i markerna efter fler bär än någonsin
när kärleken finns här
Pär påminde oss också
när han vilt hystade boll neri källaren
om hur glasburkarna behövde tas omhand
samt etiketterna ses om
vilka uppsättningar som är redo för skörden
av kommande syltar
Så vi ägnade dagen åt att fylla över
dem som nästan var slut
till de burkar som bara påbörjats
av i bästa fall samma sorts sylt
Ty våra bärbegär
rymmer inga tomburkar
blott fulla hyllor när säsongen är över

...

tre enorma hinkar och sjönk
bara nästan ned
vid ett sällsynt sugande lurigt
parti som Pär hade närvaro
nog att forcera med fart,
medan Smultra fick hålla sig
hemma hos grannfröken hon
och bli passad av denna polska
eller tjeckoslovakiska eller
var hon nu var ifrån
fastän jag fasar för att där
finns en hel del underliga bär
på den tomten också...
För igår höll hon på med badminton
halva dagen i bikini
med nån karl som plötsligt var där
och flera gånger under samma månad
har vi sett hur hon klipper
gräsmattan
som om det skulle kunna växa några bär på grässtrån
Haha, ickelunda
hur färska stråna än är
blir det några bär där;
således bortkastad tid









Ragnar Rådjur


Hur kunde det komma sig att slottsporten inte alls var låst när han kände på den? Längs trappan hängde åtskilliga speglar, i tungt bruna ramar mot vinröda tapeter. Grenström ville inte kika närmare i speglarna, men tvingades ändå se sin fruset darrande gestalt från alla håll. Polotröjorna under skinnvästarna dök upp och försvann. Det luktade någonting bekant, som att han varit här förr. Blandningen mellan riktigt gammalt trä och modern fiberoptik fick det att slå gnistor i hans minnescentrum. Privatdetektiven kunde inte se ifall hans skor stack ut under gardinfållen eller höll sig i säkerhet. Dock luktade det exakt som i italienska trakter, en blandning av dödsfrid och livrädsla.

Nästa våning gick i gult, så gott som varenda mattfrans och gardin var illgul. Det kändes förfärande men samtidigt mysigt, som hämtat ur någon film av Dario Argento. Här var speglarna högre än taket. De oregelbundna fotstegen däruppifrån hade stannat nu. Mitt i slottets spindelnät befann sig Fröken Villermark. Ännu en trappa hade lett detektiven upp till samma vinrödbruna sal som de nynnande spökena. De hade tillfälligt satt sig i fåtöljen med ryggkotorna mot Grenström. Känslan av 70-tal spred sig längs gobelängerna, som om 80-talet aldrig hade inträtt. Följt av små andedrypande stön från Fröken Villermark, nyss bakbunden kring en barockklocka, kanske rentav ett renässansur... eller så var det bara Grenströms hjärta som börjat ticka baklänges?!









Erika Ekorre

slängd på ett fält
bland äpplen o gammal sol
ligger övermognad
dörren
helt utan hus
saknar sin öppning, avhakad
likt bråte
består av bara
brunt material
med karmatiska maskar
emellan
ådrorna från fornstora år
där folk på folk
svängde sig igenom slottsporten
som dörren minns
såsom sitt liv
på ena sidan skamlösheten
på andra sidan biktens kammare
dock härute
ett enda fält
omöjligt att stänga inne









Hare Rama


En av de allra mest förundransfulla apparaterna är den som inrymmer hela Universum. Det är bara att trycka på önskvärd knapp, så får man kika in på någons planet och upptäcka vad de har för sig för tillfället. Fast oftast rör det sig ej om just nu, för det mesta någon annan tid.

Invånarna bor i samma dockskåp som du. Ni studerar varandras upplevelser av varandra. Kulisserna är en spöklemmad labyrint, ett nattöppet barnprogram, för vemsomhelst att famla vilse i. Dock till skillnad från en dokusåpa så är dockhuset icke tänkt att utrymma varenda invånare. Tvärtom föds nya titt som tätt, som också vill vara med och kika in på oss.


[...Rakt in i den unike vetenskapsmannens huvud kliver vi. Dörren går genom ena örat in och ut genom andra örat. Längs korridorerna möter vi montrar med mikrominnen i (återinspelningsbara till även våra egna huvuden). I megaskopet får vi beskåda historiens allra viktigaste universa. Parallella foton påminner om hur vetenskapsmannen skapade sin inre process genom de yttersta rymderna. Merparten instrument ingår i permanenta utställningen. Dock kan doktorns mer personliga apparatur uppvisa variationer från årtionde till årtionde. Då vi äntligen kommer ut i staden igen har vi glömt ta av oss hörlurarna. Så vi tror fortfarande vi är därinne i hans minne...]


Det mest förundransfulla av allt med denna apparat är dess position. Vart den än förflyttas upptar den en försvinnande liten parentes av Universum. Ändå inrymmer maskinen hela Universum, varenda varelse och mikrogram samtidigt ryms däri.

Och ju fler himlakroppar man fördjupar sig i, desto fler finns det ytterligare att finna. För fler och fler letar, och fler och fler samlar. Och ju fler planeter vi har, desto mer gillar vi att visa dem. Hur hinner vi med att observera?! För många av oss har dessutom de gamla gränserna blivit irrelevanta. Vad som är utanför apparaten (eller vad som är inuti apparaten) har vi ingen instinktiv anledning att hålla i minne...?






















wWw

Drömmen om Den Förslutna Vidöppenheten

Ej givit mina drömmar någon direkt uppmärksamhet senaste månaderna, men här ändå ur en nylig, blandad med viss verklighetsförankring i ett möte som kunde blivit ännu intimare än det blev...





Klättrar längs bergväggen som består av slemmiga, tjocka tentakler. De böjs nedåt när jag vill uppåt. Men det går fint ändå. Passerar fler naturliga konstinstallationer. Kommer till platån där tre badmintonrackets ligger i den plötsliga snön. Jag har redan lyft och testat dem när jag hör hennes sång. Slår i takt med tonerna så att de ritade figurerna börjar försvinna ur snön. Då dyker konstnärinnan upp i egen person och förmanar mig. Varför vidrör jag och använder kulturföremålen?! Jag tänker svara att det är ju en helt vanlig park, visserligen svårtillgänglig men fullt öppen för allmänheten. Hon menar att jag måste börja från början, gå rundan som alla andra. Så kanske jag hade fattat att jag håller på att förstöra något... Har uppenbarligen knallat in bakvägen (fast såg varken till någon port eller stängsel). Är inte rädd för att vara av en annan mening : Det vore ju helt absurt om hon skulle lägga beslag på ett helt naturområde!?! Och inte så litet heller, för att vara mitt i stan! Jag känner dock att vi båda behöver lugna ner oss. Så med argumenten på tungan vaknar jag.


Försöker minnas vad som utspelade sig före i drömmen. Vi satt i en teatersalong tror jag, alternativt ett café och talade om teatern. Borde varit samma dam, fast mycket vackrare. Framförallt var hon mer nyfiken och tillmötesgående då. Vi var på väg att hångla; jag höll ju faktiskt hennes hand och smekte hennes rygg. Undrade först hur det kändes att ha skrivit pjäsen, men ingalunda. Hon förklarade att det var hennes pojkvän som hade gjort det. Förunderligt nog kände jag redan till honom väl, fast låtsades inte om det. Jag trodde en extravert och världsvan brud som hon skulle haft en helt annan sorts man. Den här introverta regissören påminde konstigt nog om mig under sin hatt. Varför hyste jag behov av att dölja för henne att jag kände till killen? Tvärtom borde det varit inför honom jag behövde hemlighålla mitt som bäst galopperande intresse för hans älskling?! Hon själv behövde näppeligen hålla tillbaka ett enda skratt. Tänderna hennes var extremt naturligt härliga.


I verkliga livet var jag redan medveten om det märkliga, paradoxala faktumet : att flickor med pojkvän är avsevärt enklare att få kontakt med. I synnerhet en omedelbart flirtig kontakt, och särskilt när mannen ifråga befinner sig i samma salong... Då kan hon alltid falla tillbaks under hans vingar - ifall jag främmande insekt skulle börja betrakta henne som slampig på fel sätt.  Dock kanske gamla drömmar sällan funkar lika överraskande som den moderna  verkligheten?! Verkligheten testar sig hela tiden fram, medan drömmar kan bära på samma skuldkomplex som under årtusenden. Och där sitter vi mittemellan, med en hand i varje hand, ett ben i varje värld, och vet aldrig riktigt vad som är vad eller vem som är vem. Hursomhelst - all denna psykosofi fanns knappast med i själva drömmen. Minns inga fler scener ur den, inte heller varenda 60-talslåt som hann passera förbi oss. Vill istället hoppa tillbaks till en annan dröm :


Huset skulle lämnas, lämpligtvis genom att låta det brinna upp. Hela familjen skulle samma kväll, den sista juli, vara utflyttade. Men det var lugnt, inget chockerande, på sin höjd melankoliskt. Förmodligen var det ändå inte här vi bodde hela tiden. Jag började däremot få ett fasligt sjå med att få ut ur huset alla album, böcker samt mer konkreta föremål som jag trots allt ville ha kvar. Ju mer mållinjen närmade sig, desto mer ville jag spara. Pappa var redan färdig med de officiella procedurerna och kunde hjälpa mig kånka. Men det fanns ingen ände på de gamla grejerna. Sommarkvällen skulle långt ifrån räcka till, fastän vi ännu hade flera timmar på oss. Jag utgick från att vi förväntades krossa alla fönstren, så att syret skulle svepa in utifrån den annalkande augusti, så att svalkan kunde bidra till att antända allt. Men när det slutligen var dags, fick vi reda på att branden skulle de fixa någon annan dag. Det var bara att lämna alla rutor som de var. Om gluggarna stod och gapade kanske någon skulle göra inbrott. Men varför skydda våra saker som vi ändå inte hann få någon mer glädje av? Och varför då måste vi skynda iväg just nu?! Tja, varför skynda iväg någon annan natt...? Varför inte lika gärna nu som det var bestämt?!













wWw

SommarSkola med Älva Älgskog

och de tolv lärodjuren



Älva Älgskogs företal

Seså, då har människobarnen påbörjat sina ändlösa sommarlov. Äntligen kan vi nu inleda vår egen termin. Mina kära lärodjur, välkomna tillbaka! Hoppas ni ska ha det lagom trivsamt i skogsbänkarna, nu efter er hårda fritid ute bland park och trädgård. Själv har jag sedan i julas genomgått en underbar fortplantning mitt inne i staden, hunnit lära mig om allt från skyltar och internet till klädprovning och vinpimpling. Vi välkomnar även vår nykomling Elov Lo, som vuxit sig skolmogen sedan en av oss lämnade oss. Ja, ni känner väl alla till att Ernst Nerz togs in vid konservatoriet. Även Rudolf Räv är tydligen på andra äventyr, helt oanmälda. Så som tolfte får vi på prov ta in en elev från flygriket. Varmt välkommen Himla Humla! Hoppas du förmår hålla dig inom skogsgläntans gränser, och på något vis föra pennan?

Första uppgiften för sommarterminen blir att leta upp varsitt litet avsnitt, ur vårt stora arv av Antares texter. Materialet skall helst vara cirka tre år gammalt, från sommaren 2009. Styckena ni väljer skola spegla hur ni tror det är att vara människa, ja människobarn såväl som stora människor, i synnerhet såhär om försommaren. Ni får gärna fila på ett eller annat ord, komponera om litegrand mellan partierna, ifall ni är smarta nog att vilja öva er i skrivkonsten. Antares blir inte arg för det, sålänge som ni behåller andemeningen. Hoppas också vi skall slippa behöva censurera några teman, när jag senare rättar era skrivningar, för man vet ju aldrig vad ni hittar därute.







Erika Ekorre


Scenen föreställer en
solskensmorgon. Mitt i gläntan
sitter den unga gumman
i virkad rymddräkt.
Hon tar kort på alla
skuggor och strålar
som far förbi. En glimt stannar till
och frågar: Har du tid?
Innan
den unga gumman svarar
gör hon en skiss: Visst, jag skall räkna ljus hela dagen lång,
så likaså gott blir det!
Glimten lägger sig lycklig
och nannar
i den unga gummans garn,
men finner sig
strax vara räknad mer än en gång...
Då blir glimten blixtrande irrig
och vill då rakt icke
alls stanna kvar ombord
på nutiden längre.







Ragnar Rådjur


Flöjtslingan följer ljusgrönt dina fötter genom det vinröda skynket. Vi väntar inte blott på ena sidan livet. Nu stiger du för sista gången ut på den allra första sommarängen. Där går hästen, smakar humlor som släpps lös ur upp- och nedvända sandhinkar. Han puttar just omkull en, medan pigorna lyfter sina skratt ur skjulet. Så länge som knektarna hänger sitt mod över verandan, då klirrar nycklarna evinnerligen. Det dansas med dina minnen inne i linneskåpet. Gården andas frid för ditt nästföljande liv. Vi flyter stilla längs bägge sidor älven. Det är här som du står och finns, mitt emellan allt.







Irene Reindeer


På stranden av vaxkrit-ljusgrönaste växtlighet står gossar och flickor i vackra mössor. De spelar skinande rent på varsin blockflöjt. Barnen ler i tv-apparaterna. Lambi B vinkar, på nytt tårögd, tillbaka till dem alla. Lambi B sitter på Slendor Trolls skira men trygga rygg. De är tecknade. I klara gamla gamla nyanser flyger de upp mot trädtopparna. Tillsammans lyssnar de en ljudbild rätt in i solskenet. En av gossarna på grässtranden i knäbyxor tar ett kliv fram, doppar så ner sin fot i den trolska dammen och fylls av en lustelig känsla. Så tappar han med ens sin flöjt. En av de största små flickorna griper honom i kragen och drar sin bror bort från det fördärvliga. Brodern må få låna systerns instrument, alltmedan hon pilar iväg för att byta band i kameran. Det är flickan som är regissören och måste sköta allt själv. Nu hissar hon ned trädtopparna ett stycke och låter himmelen bli fjärran orange.







Himla Humla


Scenen föreställer en sommarhammock. De sitter och
samtalar så långsamt så humlorna
stannar. Du drömmer det de mumlar
som om solskuggan är en oavslutad grammofonskiva
ett smultronfält  längs en bomullsfilt
där du är hedersgäst nu
medan gungandet gnisslar tyst medan
gruset knastrar från framsidan huset. Där
kommer de hem med åkerbär i hinken
medan mössan mygglikt kliar
mot ditt hår som du snart har.







Björn Getabocken Berg


i närmare hundra år
har hästen klättrat, längs den kantiga
knarriga oändligheten

nu står
hästen på sista
steget, allra högst upp i hela universum


står där så
och skramlar, skakandes
i hela sitt skrangliga skelett

så orolig för
att trappan skall ta slut







Hare Rama


Inklämda i varsitt hål snurrar de vuxna människorna. Bara huvudena syns, hos somliga brösten. Har de fastnat där?! Från kanten till kanten roterar allihopa. Deras kroppar förs runt under skivan, konstigt grön, nästan genomskinlig. Har de blivit förlamade av krokodiler som käkar deras ben?! Ett barn står och darrar mitt i enorma simhallen. Barnet ser nu några mindre vuxna klättra uppför trappan, ut längs trampolinen. Tror de att man kan hoppa ner i något hål?! Tänker barnet aldrig i livet...







Gris Granris


Min granne Yamirja är en mystisk kvinna. Yamirja är från Polen eller Finland, kanske rentav Frankrike, eller möjligtvis Iran. Jag har varit inne och luktat i hennes lägenhet en gång. Min granne Yamirja har inga föräldrar, möjligen en mormor, men det kan lika gärna ha varit en religiös tant vilken somhelst. Min granne Yamirja tycks leva ett dubbelliv, minst. Vissa torsdagar kommer det tjugosex väninnor på en gång. Man kan höra hur de sätter på Baccara och ormar sig till den spanska discon, och sen anländer fram på småtimmarna en mystisk man med mustasch på sin motorcykel. Min granne Yamirja är lärarinna i biologi och bildkunskap. Åtminstone vikarierar hon, på självaste högstadiet, och jag tror faktiskt att hon kan sina grejer. För om nätterna kan man få höra verkligt djupa insikter från hennes lägenhet. Jag har aldrig någonsin pratat med Yamirja - inte ännu. Hon kan skratta hemskt naturligt och visa sina stora tänder med glugg i. Men hon tycks sällan vara på humör för att göra det. Min granne Yamirja burkar kissa flera gånger per natt. Ibland sover hon inte alls. Jag hör henne mumla gryningen igenom, dammsuga varenda tidning. Hon vet nog inte heller riktigt hur gammal jag är. Jag tror jag har flera åldrar. Dessutom har Yamirja jävlans långt hår, som hon brukar sätta upp på massvis med olika vis, eller helt enkelt trolla bort. Min granne Yamirja brukar titt som tätt tappa något tarotkort i trappuppgången. Jag har dem i min samling. Min granne Yamirja stirrar konstigt på mina föräldrars dörr varje förmiddag när hon stolt smyger iväg till skolan. Det är som att hon misstänker att det bor en författare därinne.







Råtta Trollerot


trollen har flyttat in här mitt i
bland de mycket stängda nattklubbarna
i de söndagsseglande cirkustälten
när trottoarerna är fulla
av engångsgrillar, dubbel-dvd:er,
trekantstrosor, medan maskrosfröna dansar in i mikrobutikerna
murbruket ramlar ner likt pulver
när älvorna skrubbar sina viljor mot
de boendes högsta katedraler,
visar upp gamla roliga frisyrer bakom blomkrukorna,
tänder våldsamma julstjärnor
mitt i försommartid, sänder sina våta sms via stuprörssystemen
ty härute är allt tort som klocktick
fiskstimmen kippar efter cowgirlboots,
rusar sakta uppför rutschkanor,
klättrar in i garderober och förläser sig på Baudelaire
rastlöst vilande i rosende radioskugga
ligger ögon och vakar på vart eller vartannat trappsteg







Merlina Hermelin


söndag 34 juni

Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Uriah Heep's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte: ENSAM I HELA UNIVERSUM ÄR JAG - skall aldrig mera inbilla mig någon vill ha en relation med mig. Men jag visste Cisolia : hon var inte alldeles ensam. Hade hon varit det så hade hon aldrig ens kunnat uppleva det så. Dessutom hade jag stått just där, i hennes lägenhet, och glott ut.



söndag 35 juni

Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället...



söndag 36 juni

Sommarungarna susar omkring nere vid båtarna. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten som jag någonsin mött. Besynnerligt, Cisolia, för ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år... En gång i tiden tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade, Cisolia, porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort. Snart hade jag glömt vem du är.







Fårever Bäver


Emellertid, vad jag inte insåg var att jag fortfarande ligger i stugan och drömmer. Bakom marmorbåten skymtade en mor. Hon var bara arton år, men simmade omkring och sökte sitt barn. Hade pojken försvunnit ner i den bottenlösa dyn...? Nu stod modern upp på en tuva, halvnaken. Jag tog av mig nattskjortan för att värma hennes knottriga hud. Knotten kom irrandes, stora som mygg. Mellan de sista snåren snodde hon några smultron. När vi kom till brunnen trodde hon först att hennes barn var däri. Men det var bara en katt som hoppade upp.

Så strosade modern och jag sakta över gräsplätten. Var det här verkligen min egen tomt? Kan bara minnas hur jag har vistats i andras hem i mitt liv. Vi lade oss ombord på verandan. Huset blev alltmer knallvitt i den stigande hettan. Dörrposter och fönsterbleck gapade högt ovanför oss. Vi kände oss som förundrade barn. Den lilla modern fick fatt på en rostig kniv och målade sina läppar med den. Nu såg hon ut som en Picasso-dam i snäva men rikliga vinklar. Brösten hade börjat bölja över. Jag ligger i mörkret och driver som en sussande båt mellan unkna lakan. Svetten rann efter ryggen, ner mot hennes stjärtskåra. Inbillade mig hur modern skulle smälta bort, men hon var kvar. När hon åter slog sig ner på verandan hängde klänningen över räcket. Katten hade krupit in i den och lekte runt. Barnet var fortfarande försvunnet.

[inspirerad av min favorit-Peter LeMarc-låttext : Totoolah]







Elov Lo


Scenen föreställer en
nedsläckt tv-skärm. In kommer figuren
inte helt olik
en korsning mellan Linus på Linjen
och en muminhemul.
I sin rymdfarkost kommer figuren
fastän inget program är på.

Figuren: Publiken skulle vara här någonstans,
det skulle den ju.
Röst utanför scenen: UNIVERSUM AVSTÄNGT.
Försök annan natt!
Figuren: Det har jag redan gjort,
hundra gånger, men ingen har varit NU.
Röst utanför scenen: Du är den
som inte är nu.

Allting stannar upp
och undrar en liten oändlighet.
Före figuren funderat färdigt
har morgonens första tv-program plötsligt startat.
Röst utanför scenen: NU BÖRJAR DET!
Men då är figuren så supertrött
så han far hem
och somnar.







Gerhard Grävling


Fin eftermiddag på dig, Yami! I frisérsalongens skyltfönster fick du se din första skymt av oss. Du lyckades inte avgöra ifall vi satt därinne bland hårstrutarna eller fanns utanför i trafiken. Sedan var du på galleriet som visar levande konst. De hade installerat skådespelare i vissa av ramarna.

Vi gömmer oss också bakom varje halvbekant ansikte som du träffar på, utanför trappuppgångar titt som tätt. Mönstret är själva verkligheten. Människorna är parallella dockor till varandra. Vi finns på välplanerade skivomslag här o var längs de sluttande spiralgalaxerna. Vi är planeten som din eterkropp försöker att stå ombord på nu. Du klarar dig aldrig utan oss. Du är fasansfullt okunnig om centrala förhållanden, men du har en förmåga att få ihop materialet i alla fall (en välförtjänt gåva från tidigare inkarnationer??).

Du tycks ha listat ut gåtans innersta kärna, Yami? Vi är figurer i din journal, faktiska påhitt. Du har hittat på oss, vilket vi är tacksamma för, emedan vi får säga vad vi vill här. Dessutom hittade du på att vi hittade på dig - alltså observerar vi dig. Och nu tänker vi fortsätta spela den uppgiften, tills du skapar en alldeles annan tid. Antares har listat ut att vi befinner oss i en science fiction-novell, en som du ännu inte har skrivit. Det är du som har hittat på den, men vi arbetar med fler kapitel än du tror. Handlar om hur vi kämpar varje sekund med att skriva ditt liv, upprätthålla just dina hjärtslag.

Liksom lergubbar existerar, liksom någon minns sina eller andras fantasier, så finns vi alltid på något vis. Det enda du har misslyckats med hittills är att ge oss tydliga personligheter. Du har mest låtit din egen identitet stöpas och knåpas genom själva rotationen av våra bläckfiskarmar längs det sken-buddhistiska skeppshjulet. Kanhända kommer du att få en riktig dotter en vacker dag, Yami, och då hoppas vi att du leker lite mindre fantisofiska, lite mer figurella lekar med ditt barn.






















wWw

Vetandets Halva Förmedlande av Vishetens Hela Förmåga

ännu ett stycke ur H.Hesses Siddhartha (mot slutet)


Hållningen till vishet respektive vetande tycker jag säger mycket. Det här beskriver åtminstone halva sanningen, iom att hela sanningen aldrig kan uttryckas genom ord :-)

citerat genom lyssning på ljudbok :



"-En av de saker jag upptäckt är : Vishet kan inte meddelas. Den vishet som en vis söker meddela låter alltid som dårskap.
-Skämtar du? frågade Govinda.
-Nej, jag skämtar inte, jag talar om vad jag har upptäckt. Vetande kan man meddela men inte vishet. Man kan finna den, man kan uppleva den, man kan låta sig bäras av den, man kan göra underverk med den. Men förklara den och lära ut den kan man inte. Det var detta som jag ofta anade redan som yngling och som drev mig bort från lärarna...

Av varje sanning är motsatsen lika sann. Jag menar såhär : Endast om en sanning är ensidig kan den utsägas och klädas i ord. Allt som kan tänkas med tanken och utsägas med ord är ensidigt, halvt, det saknar helheten, avrundningen, enheten."



Ensidigheten hos vetandet tror jag mig oftast se när andra uttrycker sig om filosofiska ting. Samtidigt är det både märkligt och oförsvarbart att jag själv ägnar så stor energi åt ordens ensidiga värld - det har jag länge förfasat mig över. Å andra sidan kanske ensidighet inte är så farligt som jag tror? :-)


fortsättning från samma ställe:


"När den upphöjde Gautama talade och lärde om världen så måste han uppdela den i Samsara och i Nirvana, i sken och verklighet, i lidande och förlossning. Man kan inte göra på annat sätt, det finns ingen annan möjlighet för den som vill meddela en lära. Men varat själv, världen omkring oss och inom oss, är aldrig ensidigt. En människa eller en gärning är aldrig helt Samsara eller helt Nirvana, en människa är aldrig uteslutande helig eller uteslutande syndig.

Vi tycker bara så därför att vi lider av villfarelsen att tiden är något verkligt. Tiden är inte verklig, Govinda, det har jag gång på gång erfarit."



Får bekräftat att jag försöker fokusera på människan, på samspelet mellan allt, såfort någon försöker fokusera på utlärandet av något visst. Och säkert vice versa, när någon börjar flumma om "helhet", då vill jag bryta ned det i tydliga bitar.














wWw

Rader ur mina Remixer av Rader ur mina Redan Skrivna

Remix 4

Rader ur dikter eller noveller från sommaren 2009 min första tid på poetsidan (några få ord modifierade)




Husen var runda, fontäner i rad

De hade installerat skådespelare i vissa av ramarna

föreställer scenen fyra korridorer som möts



som vi kom en främmande försommar

kommer du gåendes där du alltid gått

Jag satt hemma i mitt fyrtorn och skrev brev till halva världen

inklämda i varsitt hål




Vi ser varann i spegelns branta tongång
tills verkligheten blivit magisk alvsång

följer flöjtslingan dina fötter


stod sagan i sitt fönster

vill jag ha din glugg

Evinnerligheten ekade i var och varannan solblinkning



ut igenom universum

du kommer fram till mina ögon

until holes are forever involved




byggde vi ett nytt tempel, utanpå det gamla

Husen var runda, fontäner i rad
Husen var runda, fontäner i rad
Husen var runda, fontäner i rad
Husen var runda, fontäner i rad

byggde vi ett nytt tempel, utanpå det gamla




Redan efter en kvart är hon uppe på kupolerna och leker demonisk gudom

samlar gränslöshet

en fönsterglugg åt gången skymtar skallarna upp

hur skillnaden mellan framåt och bakåt skulle bli

men det STÖRSTA måste vara att hyra in oss i en FILM


irrar med sikte på jordburen skuta
där orglars orgasmslingor aldrig vill sluta



virvel av saliv, hårslingor, hudflikar och tidevarv...
Snart var både han och hon
helt och hållet försvunna




Bara en vibrerande spegel stod ensam kvar,
någonstans i ett ofantligt hus





















wWw
 

Mad Time

MmM




Märkligt?! Jag ser alla i Mad Men som äldre än mig (med sådant arbete - och sådana kläder?!). Ändå är väldigt få av skådisarna födda före -75, blott en handfull på 60-talet (som serien utspelar sig i). Jon som gör Don Draper är 71:a, hans fru 78:a, Harry likaså, miss Moss 82:a. Och då är jag ändå bara på andra säsongen = fyra år gammal, då Jon/Don var som jag är nu. Karaktären skulle dock varit runt 75 om han levt idag :-)












wWw

Tredje Raden ur mina Redan Skrivna

Remix 3

Tredje raden ur varje dikt eller novell, bland dem från juni-juli -09
Blir minst lika sammanhängande!?!
(i somliga fall har jag plockat ut näst-näst-sista raden istället för näst-näst-första)







öppnar sig dörrar som du aldrig såg inifrån

mitt i rummet står hennes kropp

med en alltför rymlig frihet

den svarta kaninen har fastnat mellan två solstrålar

med läpparna dolda i handen

irrar alltjämt men gör så leende

inifrån kroppens frånvaro

och fastän inget scengolv längre fanns, stod hon fortfarande upp

De hade installerat skådespelare i vissa av ramarna

stod sagan i sitt fönster

ute på gatan projiceras tredubbelt hennes skräckfilm

en fönsterglugg åt gången skymtar skallarna upp

vännerna som du aldrig träffar, bara sänder skriverier till

stannar. Du drömmer det de mumlar

Now we dream we're playing in the same movie

av ett annat medvetande

Redan efter en kvart är du uppe på kupolerna och leker demonisk gudom

är ju du när du var riktigt gammal

hieroglyf i ena handen, ett insvept cyborgbröst i den andra, och tre minneskort

ett barn står på trampolintrappan och tror

Vem som bor i templet har vi aldrig förstått. Vi har blott fått se hennes ögon

rymmer två månar

under takvalvets målande strålar hägrar

universums mitt. Här var slutet redan inom räckhåll.

Eller om torntrappan försvinner ner bland jordens rotsystem...

Nu närmar sig resan, så du måste bestämma dig vilken stad

kravlar sig spindelprinsen fram

i ökensanden - inser du inte att du måste resa kroppen före

så han mixtrade in trasselsuddet

since we love to never get it solved

Det enda som filmscenen visste var att hon utspelade sig

och frihetens solsken framför

omgärdar poesin. Tornet ser visserligen inte högt ut härutifrån

gungar ni på varsin trapets, svingar er allt högre

i jakt på din sönderrivna lindansardräkt

ensam kvar på scenen. Förlamad av yrsel satt den 39-åriga flickan

men det STÖRSTA måste vara att hyra in oss i en FILM

instoppad i en bland alla de andra böckerna

undrar då och då. Utanför pratar duggregnet med björkarna.

Du satt hemma i ditt fyrtorn och skrev mail till halva världen

mötte varenda vän som du aldrig möter. De kom flygande

när du ljudlöst borrar din mittersta, nyss utvuxna vinge

byggde vi ett nytt tempel, utanpå det gamla

Torget låg exakt lika

Husen var runda, fontäner i rad

en efter annan klättrar vi ut ur fotografiet

träffar rätt sekund strax

solen befinner sig på flera lämpliga ställen

som växer ihop. Våra ögon är de soliga molnen bakom fontänen















wWw