Universum ser sig

909

Den här skapelseberättelsen,
inspirerad av
"Samtal med Gud"-böckerna
fanns med på en utställning
som en triptyk
på ett bibliotek,
där en kvinna jag kände målade mina
skrivna ord och jag skrev hennes bilder.
Nu åter med ett
o annat ord tillkommet,
och radbrytningarna
är nutida.






I

Gudinnan innan Ordet



I begynnelsen var
tystnaden.
Gudinnan såg allting.
Men hon visste inte
vad
det var. Ingenting
särskilt fanns. Universum bara
var. Hon
undrade vad det var. Hela tiden undrade
gudinnan tyst.
Men hon kunde inte komma på
något att fråga,
ty
orden fanns inte
ännu.
Ingenting betydde
någonting.
Gudinnan visste inte ens om
att hon
var gudinnan. Hon trodde hon var allt
som var.
Och det var hon också.
Universum var hon.
Emellertid förmådde det inte
ana sig
självt. Universum
upplevde ej
att det var något. Det
insåg hon plötsligt. Och
i samma
stund fick hon
syn på sig.



II

Bländad av sin Blick



Från spegeln såg ljuset
på henne
nu. Det var som
om hon
kom ihåg
ljuset. Hon mindes dess
värme. Och gudinnan fann
att det var skönt.
På sin blick
i spegeln
såg hon
länge.
Ett helt ansikte uppenbarade
sig
runtomkring. I många
tusen år
tittade gudinnan. Där
trädde evinnerligen nya landskap
fram. Bilden blev
allt
klarare. Gudinnan erinrade
sig ett ord
i huvudet:
JAG.
Ända tills en vacker dag hennes drag började
försvinna...
Ljuset hade blandats
med ljus.
Minnet fortsatte tunnas
ut
i sig
självt.
Snart var ljuset
utspätt
i det oändliga
där ingenting längre
lät sig
urskiljas.
Blicken hade blivit
bländad. Gudinnan var nu
outhärdligt medveten
om sin
närvaro. Ordet
ringde i hennes
ögon,
upplöstes
igenom
gudinnans pupiller.
För att förmå se
något mer
måste hon få
mörker.



III

Ensamheten Delas



Så gudinnan vände sig
in
och bort.
Blunda sökte hon,
men det gick
nu icke. Hon kunde ej glömma
sig själv. Och hon
plågades långliga tidevarv av den saken. Ända tills hon
en natt erkände
för sig själv varför det
kändes så...
Gudinnan visste redan
alltför väl hur ensam
hon var. Hon behövde
inte sin värld längre - ej för egen
del. Nu ville hon
överlämna
universum till någon
annan.
Men ingen
annan fanns där.
Så hon skapade
en fantasi, en figur, en varelse. Hon gav
varelsen av sig
att äta
och dricka. Den tog emot hennes
värld och
bodde i den. Varelsen
fortplantade sig och blev
många. Alla
bar de varsitt ord med
sig. De bråkade ibland
med
varandra, men
gudinnan såg till
så man åter
höll sams. Hon kände sig
mindre
ensam. Universum gav
sig självt
sällskap.
Ibland kunde hon
rentav inbilla sig
hur varelsernas tusentals viljor
var hennes egen.
Och så var det
också.







313