inspirerad av min favorit-Peter LeMarc-låttext
TOTOOLAH (från -92)
bitvis nästan rena plagiat
fast mest ett försök att pussla hans poetiska scener
till en annan historia
i tidrum närmare min egen minneshorisont
minst lika surreell
Jag vaknade nyss, fick genast på mig vandringskängorna. Gick ut på verandan, bort över daggen, följde grusvägen ner mot tjärnen. Där stod en båt av marmor. Tjärnen brukar vara bottenlös, och var så även nu. Det här var första gången jag gick ut redan i gryningen. Andades lätt under den gredelina skyn. Min nattskjorta luktade margarin efter många smörgåsar. På bröstet syntes en fläck av frangelico-likör. Jag hade suttit instängd i den kalkvita sommarstugan under fyra dygn. Skrivit och läst och skrivit... De gamla skinnbanden hade öppnats och stängts på nya ställen. Hade vågat göra exakt som jag drömt om, bara gräva ner mig. Så till sist denna befriande plötsliga promenad mot morgonen...
Emellertid, vad jag inte insåg var att jag fortfarande ligger i stugan och drömmer. Bakom marmor-båten skymtade en mor. Hon var bara arton år, men simmade omkring och sökte sitt barn. Hade pojken försvunnit ner i den bottenlösa dyn? Tjärnen liknade mer och mer en myr. Nu stod modern upp på en tuva, halvnaken. Jag tog av mig nattskjortan för att värma hennes knottriga hud. Vi huttrade strax ihop. Knotten kom irrandes, stora som mygg. Hon sa att hon undrade så, men hade slutat fråga varför. Man lever tills man dör. Jag svarade att glädjen och gråten finns alltid i lagom doser om man vill. Det svåra är däremot ledan, alternativt stressen över livet, eller vad det nu är.
Vi knallade upp mot min tomt. Solstrålar steg mjukt under molnskiktet. Modern och jag trampade genom de sista snåren. Hon snodde några smultron. När vi kom till brunnen trodde hon först att hennes barn var däri. Men det var bara en katt som hoppade upp. Så strosade vi sakta över gräsplätten. Var det här verkligen min egen tomt? Jag kan bara minnas hur jag har vistats i andras hem i mitt liv. Föräldrar och vänner har aldrig haft något emot att ha mig där. Och nu måste jag ha lånat den här sommarstugan.
Vi lade oss ombord på verandan. Huset blev alltmer knallvitt i den stigande hettan. Dörrposter och fönsterbleck gapade högt ovanför oss. Vi kände oss som förundrade barn. Stugan visade sig vara en villa i två våningar, med både vind och källare. Den lilla modern fick fatt på en rostig kniv och målade sina läppar med den. Nu såg hon ut som en Picasso-dam i snäva men rikliga vinklar. Brösten hade börjat bölja över. Hon hämtade en flaska rödvin som jag inte visste fanns i skafferiet. Jag ligger i mörkret och driver som en sussande båt mellan unkna lakan, en illa förtöjd eka. Svetten rann efter ryggen, ner mot hennes stjärtskåra. Inbillade mig modern skulle smälta bort, men hon var kvar.
När hon åter slog sig ner på verandan hängde klänningen över räcket. Katten hade krupit in i den och lekte runt. Barnet var fortfarande försvunnet. Hon trodde det var en pojke. Jag ville att det skulle vara en flicka. Vi enades om att det var katten. Jag sa att någon som kommit ända hit måste få ett stolt namn. Totoolah - ingen av oss visste vad det betyder. Du svarade du var glad att vara vid liv, men att det räckte fullkomligt med det. Annars skulle gråten överträda sin dos. Jag hade ju ingen unge, så jag tyckte du var trångsynt, sjuk, och knäppte upp dina trosor. Där låg en gredelin ros. Du sa du redan hade ett namn, Evelina.
Sedan var allting ljudlöst. Björklöven brusade knappt ens. Tjärnen hade förvandlats till en älv. Jag såg den rinna lugnt mellan björkarna. En duvhök skrek. Tror Evelina såg älven också. Den är inte alls bottenlös. Det är bara att vakna upp, så når man ända ner.
[Ja, blev lite ur en till visa där på slutet.
...Kommer kanhända kompletteras inom kort...
så jag får med även den främmande staden
[se nedan]
...blir kanhända andra kapitlet.]
LeMarcs Lyrik till Totoolah lyder
(med min radfrasering):
"Jag drömde inatt
en underlig dröm
ett vitkalkat hus
var det låg har jag glömt
men Du var där
du bar en katt i din famn
du sa nån som gått så här långt
måste få ett stolt namn
Totoolah
Totoolah
Betyder...
När vi kom till korsvägen
var katten försvunnen
Vi leta' i gräset
vi sökte i brunnen
vi sprang över fälten
vi var fria att fly
men vi såg aldrig chansen
där vi trampa' i dyn
Jag har slutat fråga
och undra varför
jag får inga svar
Man lever tills man dör
lagom doser glädje
lagom doser gråt
däremellan ledan
man aldrig kommer åt
Vi kom till en stad
jag aldrig sett förut
där molnen föll ner
å, de föll så mjukt
Vi smög längs bakgator
i utkanten av stan
när vi mötte en mor
som sökte sitt barn
Totoolah
vi söker Totoolah
Betyder...
På en vit veranda
under purpurskyn
min skjorta stank
av unken herrparfym
Du måla' dina läppar
i en rostig kniv
och på nåt sätt var vi glada
att vara vid liv
Vid en bottenlös tjärn
stod en båt av porslin
Svetten rann efter ryggen
som smält margarin
jag dränkte skjortan i vattnet
för att svalka din hud
Sen låg vi på verandan
inte ett ljud
Jag har slutat fråga
och undra varför
jag får inga svar
Man lever tills man dör
lagom doser glädje
lagom doser gråt
däremellan ledan
man aldrig kommer åt
Jag vaknade nyss
tog på mina skor
jag vandrar längs landsvägen
som går där jag bor
Inatt verkar den
inte leda nånstans
bara rätt in i mörkret
jag driver på chans
för Totoolah
Totoolah
Betyder...
Nåt håller mig vaken
en viskande röst
som bor i en flaska
som bor i mitt bröst
som säger att allt
det jag söker och begär
Ingen människa vet
hur flyktigt det är
En del far till himlen
och andra förgås
Såna som vi
bara drömmer på
om Totoolah
ah, Totoolah
Betyder..."
909
313
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar