313
909
ännu en Spegelvändning av sånglyrik
så gott som varje ord och innebörd
så långt min fantasi förmår
att tydligt återskapa ett helt annat sammanhang...
Nu har jag utgått från
Ulf Lundells "Det Jag Vill Minnas"
historien kring ett kollektiv
från Xavante (1994)
den period då jag tror han var
sitt mest sanna jag, om än splittrad.
För jämförbarhetens överblickbarare(?) skull
presenterar jag versionernas vederbörande
rader omlott
[Lundells original inom klamrar]
Första halvan (av tre)
=pergament I
vers 1
Till öknen ni kom en natt i november
[Vi lämnade stan en dag mitt i juli]
på en splitt ny kamel av stål
[i en gammal Mercedes Benz]
pigga på lugn i tempel
[trötta på stress och buller]
jagandes tyst exempel
[följda av åskans muller]
föstes ni ner i
[tog vi oss över]
ett vidöppet hål
[en osynlig gräns]
vers 2
I graven är någon vaken
[På landet var allting stilla]
och ni möts som män från förr
[och vi blev som barn på nytt]
knaprar myrra i torra sanden
[Vi drack vin i den friska grönskan]
och förnyar de många banden
[och vi hade en enda önskan]
som åter skall
[att slippa allt]
öppna en dörr
[det som vi flytt]
Brygga 1
Din krypta har tunnlar ner i floden
[Mitt rum låg en trappa upp mot skogen]
Därifrån strömmar No One Will Believe We're Alive Here,
[och vi spelade Everybody Knows This is Nowhere]
för alla av er visste att inget
[och ingen av oss trodde nåt annat]
kunde alls förvandla viljan till sandskred
[än att vi för alltid skulle bli kvar där]
Refräng
Du ser en lertavla nu
[Jag såg ett kort häromdan]
där ni dansar i skuggan
[där vi sitter i solen]
och stirrar likt facklor som drömt
[och kisar mot kamerans lins]
Ni ser uppskrämda ut
[Vi såg lyckliga ut]
instängda, döda
[fria och vilda]
Fast det var säkert bara nåt du bör glömma
[men det är kanske bara det jag vill minnas]
som du glömt
[som jag minns]
Andra halvan (av tre)
=pergament II
vers 3
Sfinxen i fjärran vaknar
[Katterna sov på soffan]
mens ni skapar konst alla dar
[och vi tog ett jobb då och då]
tills ni fyllt varje vrå och tömt krusen
[så vi klarade maten och hyran]
Ni är sju nu - då var ni tusen
[Vi var fem först - sen var vi fyra]
När solen rest
[När vintern kom]
blir du ensam kvar
[var vi bara två]
vers 4
Iskårar rann i hettan
[Varmvinden brann i kylan]
när du läste ditt livs pergament
[och jag skrev på min stulna maskin]
I juni skulle du bege dig av
[I februari var jag ensam kvar]
Tutankhamon kom upp ur sin grav
[Katarina kom ner några dar]
och ni tog varsin brits
[och vi låg tätt ihop]
mot Sirius
[i månens sken]
Brygga 2
För er färd har templet blivit en rymdfarkost
[När hon åkt var huset bara ett gammalt hus]
längs universums välbekantaste oaser
[och marken runtomkring låg främmande och öde]
Du drar fram ett nysmitt svärd
[Så jag packade ihop]
ur din kistas slutna värld
[och jag gjorde mig beredd]
för att aldrig mera dödas av laser
[på att återvända till livets flöde]
Refräng
Du ser en lertavla nu
[Jag såg ett kort häromdan]
där ni dansar i skuggan
[där vi sitter i solen]
och stirrar likt facklor som drömt
[och kisar mot kamerans lins]
Ni ser uppskrämda ut
[Vi såg lyckliga ut]
instängda, döda
[fria och vilda]
Fast det var säkert bara nåt du bör glömma
[men det är kanske bara det jag vill minnas]
som du glömt
[som jag minns]
Tredje halvan följer möjligen...
313
909
31 augusti 2009
mystiska kvinnans vanligheter
313
Her and she goes Head over heels
in the Visitor's fantasy forever living Here
1
Min granne Yamirja är en mystisk kvinna. Hon har bott i samma trappuppgång som mig i några månader nu, men det känns som om hon bott här hela livet. Själv har jag bott här betydligt längre, men det känns inte så.
2
Min granne Yamirja bär pumps samtidigt som fjällräven-ryggsäck. Hon har ofta på sig stickad kofta med skinn-minikjol. Dessutom har Yamirja himskans långt hår, som hon brukar sätta upp på massvis med olika sätt, eller helt enkelt trolla bort.
3
Min granne Yamirja är från Finland eller Polen, kanske Frankrike eller Egypten. Jag har varit inne i hennes lägenhet en gång. Det var när hela huset skulle hjälpa henne få in orgeln. Men just den har jag aldrig hört ett ljud från sen dess.
4
Min granne Yamirjas favorit-ABBA-låt är ME AND I, från senaste skivan. I framtiden kommer folk ihåg många låtar, men inte Me and I, trots att Bennys musiklandskap är särskilt suveränt och Björns text extra djuplodande. Javisst, det här utspelar sig på den tiden när ABBA just skall komma ut med sitt sista album. Enligt mig blir det också deras allra bästa album.
5
Min granne Yamirja har besökare ibland, men lever ensam dygn i streck. Hon har en god väninna som kommer varje måndag. De sitter vid köksbordet och sampratar i två timmar prick. Då drar de varsitt tarotkort. Så följer en timmas samprat på nytt. Sen åker väninnan hem i sin Mazda.
6
Min granne Yamirja tycks leva ett dubbelliv, minst. Vissa torsdagar kommer det tjugosex väninnor på en gång. Nåja, de droppar in tre eller fyra åt gången. Man kan höra hur de sätter på Baccara och ålar sig till den spanska discon, eller om den är persisk. Yamirja saknar matta i vardagsrummet, för man hör klackarna och stönen, t o m hur halsbanden vrider sig långt ner över klänningarna. Och så anländer fram på småtimmarna en mystisk man på sin motorcykel. Han har en enorm mustasch. Alla väninnorna låtsas att de befinner sig i hans harem.
7
Min granne Yamirja är lärarinna i bild och religionskunskap. Åtminstone vikarierar hon, på självaste högstadiet. Och jag tror faktiskt att hon kan sina grejer, för om nätterna kan man få höra verkligt tänkvärda insikter från hennes lägenhet. Dock har hon inga glasögon, såvitt jag sett.
8
Min granne Yamirja har inga föräldrar. Åtminstone har jag aldrig sett dem komma på besök. Möjligen en mormor, men det kan lika gärna ha varit en religiös tant vilken somhelst, eller orgelstämmerskan. Själv bor jag hos mina föräldrar. Det tror jag att Yamirja har observerat, men är inte säker. Hon vet nog inte heller riktigt hur gammal jag är. Jag tror jag har flera åldrar.
9
Min granne Yamirja har en hemlig, knappt urskiljbar glugg. Den finns i hennes dagligdags stängda mun, mitt i sitt lilla kantiga ansikte. Hon kan skratta hemskt naturligt och visa alla tänderna, men tycks sällan vara på humör för att göra det. Yamirja ser liksom MAD ut, över någonting, eller allting.
10
Min granne Yamirja burkar kissa flera gånger per natt. Ibland sover hon inte alls. Jag hör henne mumla gryningen igenom, dammsuga, byta sängkläder ett par gånger. Yamirja försöker gå in genom dörrar som inte ens är stängda. Hon speglar sig i nattöppna fönster, bläddrar baklänges bland volymer ända fram till 70-talets första skeden. Mitt i alltihop ändrar hon riktning och slår kullerbyttor på en modern madrass. Då har hon redan satt på nästa ABBA-album.
11
Min granne Yamirja har en granne som heter Jossi, en snäll farbror. Det är inte jag - det är på andra sidan. Jossi bor i porten bredvid hennes, men de pratar tydligen ändå ibland. Då kan hon låta riktigt förbannad, men inte på honom. Jossi bjuder på stekt kattmat och halstabletter. Varför umgås de så enkelt? De tycks lite som komma från samma trakter. Jag har aldrig någonsin pratat med Yamirja - inte ännu.
12
Min granne Yamirja stirrar konstigt på min dörr varje förmiddag när hon stolt smyger iväg till skolan. Det är som att hon misstänker att det bor en författare därinne. Märkligt nog har jag aldrig blivit förälskad i Yamirja. Somliga skulle mena att jag redan ÄR förälskad i henne. Eller alltid har varit... Vad vet jag? Vad vet hon? Vad känner psykologin till? Vad anar någon av alla de andra grannarna? Jag vet, men tänker inte avslöja allt i förtid.
13
Min granne Yamirja brukar titt som tätt tappa något tarotkort i trappuppgången. Den här gången är det TORNET, det oändligt uppstaplade som måste falla omkull och rasa samman förr eller senare. Jag hoppas det inte är våran trappuppgång det gäller. Dessutom har Yamirja bredvid sin Blott Bra Reklam-dekal klistrat upp ett par drottningar, bägge ur en svit som inte finns. De påminner om Agnetha och Anni-frid, men deras egyptiska dräkter kan bedra skenet.
909
313
Her and she goes Head over heels
in the Visitor's fantasy forever living Here
1
Min granne Yamirja är en mystisk kvinna. Hon har bott i samma trappuppgång som mig i några månader nu, men det känns som om hon bott här hela livet. Själv har jag bott här betydligt längre, men det känns inte så.
2
Min granne Yamirja bär pumps samtidigt som fjällräven-ryggsäck. Hon har ofta på sig stickad kofta med skinn-minikjol. Dessutom har Yamirja himskans långt hår, som hon brukar sätta upp på massvis med olika sätt, eller helt enkelt trolla bort.
3
Min granne Yamirja är från Finland eller Polen, kanske Frankrike eller Egypten. Jag har varit inne i hennes lägenhet en gång. Det var när hela huset skulle hjälpa henne få in orgeln. Men just den har jag aldrig hört ett ljud från sen dess.
4
Min granne Yamirjas favorit-ABBA-låt är ME AND I, från senaste skivan. I framtiden kommer folk ihåg många låtar, men inte Me and I, trots att Bennys musiklandskap är särskilt suveränt och Björns text extra djuplodande. Javisst, det här utspelar sig på den tiden när ABBA just skall komma ut med sitt sista album. Enligt mig blir det också deras allra bästa album.
5
Min granne Yamirja har besökare ibland, men lever ensam dygn i streck. Hon har en god väninna som kommer varje måndag. De sitter vid köksbordet och sampratar i två timmar prick. Då drar de varsitt tarotkort. Så följer en timmas samprat på nytt. Sen åker väninnan hem i sin Mazda.
6
Min granne Yamirja tycks leva ett dubbelliv, minst. Vissa torsdagar kommer det tjugosex väninnor på en gång. Nåja, de droppar in tre eller fyra åt gången. Man kan höra hur de sätter på Baccara och ålar sig till den spanska discon, eller om den är persisk. Yamirja saknar matta i vardagsrummet, för man hör klackarna och stönen, t o m hur halsbanden vrider sig långt ner över klänningarna. Och så anländer fram på småtimmarna en mystisk man på sin motorcykel. Han har en enorm mustasch. Alla väninnorna låtsas att de befinner sig i hans harem.
7
Min granne Yamirja är lärarinna i bild och religionskunskap. Åtminstone vikarierar hon, på självaste högstadiet. Och jag tror faktiskt att hon kan sina grejer, för om nätterna kan man få höra verkligt tänkvärda insikter från hennes lägenhet. Dock har hon inga glasögon, såvitt jag sett.
8
Min granne Yamirja har inga föräldrar. Åtminstone har jag aldrig sett dem komma på besök. Möjligen en mormor, men det kan lika gärna ha varit en religiös tant vilken somhelst, eller orgelstämmerskan. Själv bor jag hos mina föräldrar. Det tror jag att Yamirja har observerat, men är inte säker. Hon vet nog inte heller riktigt hur gammal jag är. Jag tror jag har flera åldrar.
9
Min granne Yamirja har en hemlig, knappt urskiljbar glugg. Den finns i hennes dagligdags stängda mun, mitt i sitt lilla kantiga ansikte. Hon kan skratta hemskt naturligt och visa alla tänderna, men tycks sällan vara på humör för att göra det. Yamirja ser liksom MAD ut, över någonting, eller allting.
10
Min granne Yamirja burkar kissa flera gånger per natt. Ibland sover hon inte alls. Jag hör henne mumla gryningen igenom, dammsuga, byta sängkläder ett par gånger. Yamirja försöker gå in genom dörrar som inte ens är stängda. Hon speglar sig i nattöppna fönster, bläddrar baklänges bland volymer ända fram till 70-talets första skeden. Mitt i alltihop ändrar hon riktning och slår kullerbyttor på en modern madrass. Då har hon redan satt på nästa ABBA-album.
11
Min granne Yamirja har en granne som heter Jossi, en snäll farbror. Det är inte jag - det är på andra sidan. Jossi bor i porten bredvid hennes, men de pratar tydligen ändå ibland. Då kan hon låta riktigt förbannad, men inte på honom. Jossi bjuder på stekt kattmat och halstabletter. Varför umgås de så enkelt? De tycks lite som komma från samma trakter. Jag har aldrig någonsin pratat med Yamirja - inte ännu.
12
Min granne Yamirja stirrar konstigt på min dörr varje förmiddag när hon stolt smyger iväg till skolan. Det är som att hon misstänker att det bor en författare därinne. Märkligt nog har jag aldrig blivit förälskad i Yamirja. Somliga skulle mena att jag redan ÄR förälskad i henne. Eller alltid har varit... Vad vet jag? Vad vet hon? Vad känner psykologin till? Vad anar någon av alla de andra grannarna? Jag vet, men tänker inte avslöja allt i förtid.
13
Min granne Yamirja brukar titt som tätt tappa något tarotkort i trappuppgången. Den här gången är det TORNET, det oändligt uppstaplade som måste falla omkull och rasa samman förr eller senare. Jag hoppas det inte är våran trappuppgång det gäller. Dessutom har Yamirja bredvid sin Blott Bra Reklam-dekal klistrat upp ett par drottningar, bägge ur en svit som inte finns. De påminner om Agnetha och Anni-frid, men deras egyptiska dräkter kan bedra skenet.
909
313
Mirror And Me
313
Här har jag "spegelvänt" en bland de ABBA-låtar som jag håller absolut högst. Det är ME AND I (från 1980). Jaha, säger somliga, den kan vi inte minnas. Nå, även fast jag fattar att den aldrig blev en världssingel och inte (i sig självt) har allra bästa melodistoftet i sig, så är Bennys musik perfekt i varje aspekt, klangvärldens sammansmältning mellan lyckligt upplyftande disco och science fiction-mässig, mörk mystik, samt texten mer djuplodande än det mesta Björn dittills smitt ihop. OK, I'm mixing parts of both my and their version here:
Verse
Often when you're glad
there's a fear to lose
that sure makes you extremely bad
["Sometimes when I'm mad
there's a part of me
that seems to be a little sad"]
Always when you dream
there's an eye outside
that sees your mind is really real
["Sometimes when I scream
there's a voice in me
that says "You shouldn't be so mean!"]
Bridge
yeah, yes
yeah, YES
["oh, no
oh, NO"]
Whole of you is absent
while the parts are playing wild
Well, you are to the world
what memory can be to a child
["Part of me is acting
while the other stands beside
Yes, I am to myself
what Jekyll must have been to Hyde"]
Refrain, part A
You're like double sides forever
Always you go wrong but clever
now and then
["We're like sun and rainy weather
Sometimes we're a hit together
Me and I"]
Sunny laughs and disillusion,
introverted shy explosion
inside out
["Gloomy moods and inspiration
We're a funny combination
Me and I"]
Refrain, part B
You just feel you're home here
like you're really like yourself
Look through someone elses mirror,
then we'd seen the open error
No one's like herself
["I don't think I'm different
or in any way unique
Think about yourself for a minute
and you'll find the answer in it
Everyone's a freak"]
Verse
Constantly you kill
your young body like
you've lent it just for easy thrills
["Sometimes I have toyed
with ideas that
I got from good old Dr Freud"]
Devil in disguise,
it's so sure to me
you want to close your dreaming eyes
["Nothing new of course
It may seem to you
I try to break through open doors"]
Bridge
yeah, yes
yeah, YES
["oh, no
oh, NO"]
You must listen to
each double meaning of this song
since that gives understanding
of where whole your life belong
["I just wanna say
a lot of that applies to me
'cause it's an explanation
to my split identity"]
Refrain again and Again
909
Här har jag "spegelvänt" en bland de ABBA-låtar som jag håller absolut högst. Det är ME AND I (från 1980). Jaha, säger somliga, den kan vi inte minnas. Nå, även fast jag fattar att den aldrig blev en världssingel och inte (i sig självt) har allra bästa melodistoftet i sig, så är Bennys musik perfekt i varje aspekt, klangvärldens sammansmältning mellan lyckligt upplyftande disco och science fiction-mässig, mörk mystik, samt texten mer djuplodande än det mesta Björn dittills smitt ihop. OK, I'm mixing parts of both my and their version here:
Verse
Often when you're glad
there's a fear to lose
that sure makes you extremely bad
["Sometimes when I'm mad
there's a part of me
that seems to be a little sad"]
Always when you dream
there's an eye outside
that sees your mind is really real
["Sometimes when I scream
there's a voice in me
that says "You shouldn't be so mean!"]
Bridge
yeah, yes
yeah, YES
["oh, no
oh, NO"]
Whole of you is absent
while the parts are playing wild
Well, you are to the world
what memory can be to a child
["Part of me is acting
while the other stands beside
Yes, I am to myself
what Jekyll must have been to Hyde"]
Refrain, part A
You're like double sides forever
Always you go wrong but clever
now and then
["We're like sun and rainy weather
Sometimes we're a hit together
Me and I"]
Sunny laughs and disillusion,
introverted shy explosion
inside out
["Gloomy moods and inspiration
We're a funny combination
Me and I"]
Refrain, part B
You just feel you're home here
like you're really like yourself
Look through someone elses mirror,
then we'd seen the open error
No one's like herself
["I don't think I'm different
or in any way unique
Think about yourself for a minute
and you'll find the answer in it
Everyone's a freak"]
Verse
Constantly you kill
your young body like
you've lent it just for easy thrills
["Sometimes I have toyed
with ideas that
I got from good old Dr Freud"]
Devil in disguise,
it's so sure to me
you want to close your dreaming eyes
["Nothing new of course
It may seem to you
I try to break through open doors"]
Bridge
yeah, yes
yeah, YES
["oh, no
oh, NO"]
You must listen to
each double meaning of this song
since that gives understanding
of where whole your life belong
["I just wanna say
a lot of that applies to me
'cause it's an explanation
to my split identity"]
Refrain again and Again
909
28 augusti 2009
Beginnings of End
song lyrics to a never played song
How deep is a city?
when I'm walking round your heart
How long is a spiral?
when we never really start
for everyday
there's more and more beginnings
Beginings of the end...
How nice is a woman?
when I see her in each face
Which floor do you live on?
Shall I rise to outer space?
since everyday
there's more and more beginnings
Beginings of the end...
How high is your tower?
when I'm wishing for some hell
[choir: the bell]
How many the mirrors??
Will my black light ever tell?
[choir: the spell]
well, everyday
there's more and more beginnings
Beginnings of the end...
909
Skrev denna för två år sen
när jag strosade upp o ner i Prag
(andra versen tillkommen nu).
Hade en tydlig melodi
i huvudet, som jag inte kan minnas att någon
annan har skapat. Så egentligen
är den en av mina
få egna sångtexter.
313
How deep is a city?
when I'm walking round your heart
How long is a spiral?
when we never really start
for everyday
there's more and more beginnings
Beginings of the end...
How nice is a woman?
when I see her in each face
Which floor do you live on?
Shall I rise to outer space?
since everyday
there's more and more beginnings
Beginings of the end...
How high is your tower?
when I'm wishing for some hell
[choir: the bell]
How many the mirrors??
Will my black light ever tell?
[choir: the spell]
well, everyday
there's more and more beginnings
Beginnings of the end...
909
Skrev denna för två år sen
när jag strosade upp o ner i Prag
(andra versen tillkommen nu).
Hade en tydlig melodi
i huvudet, som jag inte kan minnas att någon
annan har skapat. Så egentligen
är den en av mina
få egna sångtexter.
313
27 augusti 2009
SolMaskinsBubblan
313
909
Stardust's Memory of a Space Oddity
Nu har sångTRansponeringsTRippen naturligt nått fram
till David Bowie, hans "Memory of a Free Festival"
sista spåret ombord på Space Oddity (-68)
eller rättare sagt dess första, fantastiska halva
underskönt melankoliskt tramporgel-magisk
före det opoetiskare dansPartyMantrat tar över
som jag förr i tiden tyckte förstörde hela låten.
När barnen ifrån sommarns slut
samlades i fuktigt gräs
vi sjöng vårt liv och kände L.A-luft
vila i vår hand
Det var England
Det var ruffigt och naivt,
paradisiskt
Känn, vi rörde kärnan då
som rymde varje enskilt liv
Vi ägde glädjens källa rinnande
på låtsas,
fast det kändes så
Jag kysste
många människor då
Å, vill fånga blott ett uns
av all extas som svepte fram den kvällen lång
Vill måla kärlek på en vit ballong
och flyga den från högsta höjd av alla höjder nånsin
vi oss föreställt
från zenbuddhistens
hål till clownens tält
Vi scanna' skyn
med regnbågssyn,
såg rymdskepp likna flodhästar och flyn
Vi lyssna' tyst Venusälvors snack
När Peter sökte tröst ombord
tog rymdkapténskan ton
och hans panflöjt sprack
klev sen ner på elfenben från tornet
Någon blåste frälsningar ur hornet
Vi såg bubblan sväva bort
mot sol......
(när GuldMaskinen återvänt,
då skall dansas hela natten)
[Original Lyrics by not yet Ziggy Stardust]
"The children of the summer's end
gathered in the dampened grass
We played our songs and felt the London sky
resting on our hands
It was God's land
It was ragged and naive
It was Heaven
Touch, we touched the very soul
of holding each and every life
We claimed the very source of joy ran through
It didn't
but it seemed that way
I kissed a
lot of people that day
Oh, to capture just one drop
of all the ecstasy that swept that afternoon,
to paint that love upon a white balloon
and fly it from the topest top of all the tops that man has pushed
beyond his brain
Satori must be
something just the same
We scanned the skies
with rainbow eyes
and saw machines of every shape and size
We talked with tall Venusians passing by
And Peter tried to climb aboard
but the Captain shook his head
and away they soared
climbing through the ivory vibrant cloud
Someone passed some bliss among the crowd
And we walked back to the road
unchained......."
(the Sun Machine is coming down
and we're gonna have a party)
909
313
909
Stardust's Memory of a Space Oddity
Nu har sångTRansponeringsTRippen naturligt nått fram
till David Bowie, hans "Memory of a Free Festival"
sista spåret ombord på Space Oddity (-68)
eller rättare sagt dess första, fantastiska halva
underskönt melankoliskt tramporgel-magisk
före det opoetiskare dansPartyMantrat tar över
som jag förr i tiden tyckte förstörde hela låten.
När barnen ifrån sommarns slut
samlades i fuktigt gräs
vi sjöng vårt liv och kände L.A-luft
vila i vår hand
Det var England
Det var ruffigt och naivt,
paradisiskt
Känn, vi rörde kärnan då
som rymde varje enskilt liv
Vi ägde glädjens källa rinnande
på låtsas,
fast det kändes så
Jag kysste
många människor då
Å, vill fånga blott ett uns
av all extas som svepte fram den kvällen lång
Vill måla kärlek på en vit ballong
och flyga den från högsta höjd av alla höjder nånsin
vi oss föreställt
från zenbuddhistens
hål till clownens tält
Vi scanna' skyn
med regnbågssyn,
såg rymdskepp likna flodhästar och flyn
Vi lyssna' tyst Venusälvors snack
När Peter sökte tröst ombord
tog rymdkapténskan ton
och hans panflöjt sprack
klev sen ner på elfenben från tornet
Någon blåste frälsningar ur hornet
Vi såg bubblan sväva bort
mot sol......
(när GuldMaskinen återvänt,
då skall dansas hela natten)
[Original Lyrics by not yet Ziggy Stardust]
"The children of the summer's end
gathered in the dampened grass
We played our songs and felt the London sky
resting on our hands
It was God's land
It was ragged and naive
It was Heaven
Touch, we touched the very soul
of holding each and every life
We claimed the very source of joy ran through
It didn't
but it seemed that way
I kissed a
lot of people that day
Oh, to capture just one drop
of all the ecstasy that swept that afternoon,
to paint that love upon a white balloon
and fly it from the topest top of all the tops that man has pushed
beyond his brain
Satori must be
something just the same
We scanned the skies
with rainbow eyes
and saw machines of every shape and size
We talked with tall Venusians passing by
And Peter tried to climb aboard
but the Captain shook his head
and away they soared
climbing through the ivory vibrant cloud
Someone passed some bliss among the crowd
And we walked back to the road
unchained......."
(the Sun Machine is coming down
and we're gonna have a party)
909
313
Universum ser sig
909
Den här skapelseberättelsen,
inspirerad av
"Samtal med Gud"-böckerna
fanns med på en utställning
som en triptyk
på ett bibliotek,
där en kvinna jag kände målade mina
skrivna ord och jag skrev hennes bilder.
Nu åter med ett
o annat ord tillkommet,
och radbrytningarna
är nutida.
I
Gudinnan innan Ordet
I begynnelsen var
tystnaden.
Gudinnan såg allting.
Men hon visste inte
vad
det var. Ingenting
särskilt fanns. Universum bara
var. Hon
undrade vad det var. Hela tiden undrade
gudinnan tyst.
Men hon kunde inte komma på
något att fråga,
ty
orden fanns inte
ännu.
Ingenting betydde
någonting.
Gudinnan visste inte ens om
att hon
var gudinnan. Hon trodde hon var allt
som var.
Och det var hon också.
Universum var hon.
Emellertid förmådde det inte
ana sig
självt. Universum
upplevde ej
att det var något. Det
insåg hon plötsligt. Och
i samma
stund fick hon
syn på sig.
II
Bländad av sin Blick
Från spegeln såg ljuset
på henne
nu. Det var som
om hon
kom ihåg
ljuset. Hon mindes dess
värme. Och gudinnan fann
att det var skönt.
På sin blick
i spegeln
såg hon
länge.
Ett helt ansikte uppenbarade
sig
runtomkring. I många
tusen år
tittade gudinnan. Där
trädde evinnerligen nya landskap
fram. Bilden blev
allt
klarare. Gudinnan erinrade
sig ett ord
i huvudet:
JAG.
Ända tills en vacker dag hennes drag började
försvinna...
Ljuset hade blandats
med ljus.
Minnet fortsatte tunnas
ut
i sig
självt.
Snart var ljuset
utspätt
i det oändliga
där ingenting längre
lät sig
urskiljas.
Blicken hade blivit
bländad. Gudinnan var nu
outhärdligt medveten
om sin
närvaro. Ordet
ringde i hennes
ögon,
upplöstes
igenom
gudinnans pupiller.
För att förmå se
något mer
måste hon få
mörker.
III
Ensamheten Delas
Så gudinnan vände sig
in
och bort.
Blunda sökte hon,
men det gick
nu icke. Hon kunde ej glömma
sig själv. Och hon
plågades långliga tidevarv av den saken. Ända tills hon
en natt erkände
för sig själv varför det
kändes så...
Gudinnan visste redan
alltför väl hur ensam
hon var. Hon behövde
inte sin värld längre - ej för egen
del. Nu ville hon
överlämna
universum till någon
annan.
Men ingen
annan fanns där.
Så hon skapade
en fantasi, en figur, en varelse. Hon gav
varelsen av sig
att äta
och dricka. Den tog emot hennes
värld och
bodde i den. Varelsen
fortplantade sig och blev
många. Alla
bar de varsitt ord med
sig. De bråkade ibland
med
varandra, men
gudinnan såg till
så man åter
höll sams. Hon kände sig
mindre
ensam. Universum gav
sig självt
sällskap.
Ibland kunde hon
rentav inbilla sig
hur varelsernas tusentals viljor
var hennes egen.
Och så var det
också.
313
Den här skapelseberättelsen,
inspirerad av
"Samtal med Gud"-böckerna
fanns med på en utställning
som en triptyk
på ett bibliotek,
där en kvinna jag kände målade mina
skrivna ord och jag skrev hennes bilder.
Nu åter med ett
o annat ord tillkommet,
och radbrytningarna
är nutida.
I
Gudinnan innan Ordet
I begynnelsen var
tystnaden.
Gudinnan såg allting.
Men hon visste inte
vad
det var. Ingenting
särskilt fanns. Universum bara
var. Hon
undrade vad det var. Hela tiden undrade
gudinnan tyst.
Men hon kunde inte komma på
något att fråga,
ty
orden fanns inte
ännu.
Ingenting betydde
någonting.
Gudinnan visste inte ens om
att hon
var gudinnan. Hon trodde hon var allt
som var.
Och det var hon också.
Universum var hon.
Emellertid förmådde det inte
ana sig
självt. Universum
upplevde ej
att det var något. Det
insåg hon plötsligt. Och
i samma
stund fick hon
syn på sig.
II
Bländad av sin Blick
Från spegeln såg ljuset
på henne
nu. Det var som
om hon
kom ihåg
ljuset. Hon mindes dess
värme. Och gudinnan fann
att det var skönt.
På sin blick
i spegeln
såg hon
länge.
Ett helt ansikte uppenbarade
sig
runtomkring. I många
tusen år
tittade gudinnan. Där
trädde evinnerligen nya landskap
fram. Bilden blev
allt
klarare. Gudinnan erinrade
sig ett ord
i huvudet:
JAG.
Ända tills en vacker dag hennes drag började
försvinna...
Ljuset hade blandats
med ljus.
Minnet fortsatte tunnas
ut
i sig
självt.
Snart var ljuset
utspätt
i det oändliga
där ingenting längre
lät sig
urskiljas.
Blicken hade blivit
bländad. Gudinnan var nu
outhärdligt medveten
om sin
närvaro. Ordet
ringde i hennes
ögon,
upplöstes
igenom
gudinnans pupiller.
För att förmå se
något mer
måste hon få
mörker.
III
Ensamheten Delas
Så gudinnan vände sig
in
och bort.
Blunda sökte hon,
men det gick
nu icke. Hon kunde ej glömma
sig själv. Och hon
plågades långliga tidevarv av den saken. Ända tills hon
en natt erkände
för sig själv varför det
kändes så...
Gudinnan visste redan
alltför väl hur ensam
hon var. Hon behövde
inte sin värld längre - ej för egen
del. Nu ville hon
överlämna
universum till någon
annan.
Men ingen
annan fanns där.
Så hon skapade
en fantasi, en figur, en varelse. Hon gav
varelsen av sig
att äta
och dricka. Den tog emot hennes
värld och
bodde i den. Varelsen
fortplantade sig och blev
många. Alla
bar de varsitt ord med
sig. De bråkade ibland
med
varandra, men
gudinnan såg till
så man åter
höll sams. Hon kände sig
mindre
ensam. Universum gav
sig självt
sällskap.
Ibland kunde hon
rentav inbilla sig
hur varelsernas tusentals viljor
var hennes egen.
Och så var det
också.
313
25 augusti 2009
ingen äger ingenting
SångTRansponering nr 00
SongTRansposition no 00
min svenska version av Cat Stevens JZERO
my swedish version of Cat Stevens JZERO
från hans supermysiga album Numbers (1975)
...även fast jag näppeligen skulle vilja vara Jzero
- inte än på några liv i varje fall...
Påminner om första
(rättare sagt noll:te)
tarot-kortet the FOOL
909
Nollnoll:
Ja, jag har ingenting
men det stör ej min färd
Till livet jag kom
som ett vandrande träd
Behöver ej rot,
knappt ens existens
Dom kallar mig Nollnoll
Ja, jag har ingenting
Jag är ingens ägodel
Du får inget rätt,
aldrig heller helt fel
Om du undrar min själ
- undra blott kort
och kalla mig Nollnoll!!
Ja, i glömska jag bor,
aldrig låst upp en dörr
Ingalunda sol stigit
på havsbottnen förr
Bara en morgon råder:
evinnerligen
laj di-daj di-naj igen...
Polyfanten:
Nå, han påstår sig ha ingenting
men tycks ha långt mindre än så
Han jazzade in i livet
med döden på tå
Säg, finns en sån dåre?
Nollnoll:
Ta't lugnt och hej på're!
Jo, kalla mig Nollnoll!
Ja, jag käkar mest luft
och arbetar gratis
Så har ni nåt jobb
kan jag fylla hål - javisst
Behöver ej rum
nån bädd eller frid
När du väl bestämt dig
att ge mig din tid
kan du blott luta dig tillbaks
och aldrig se tillbaks...
Ja, jag har ingenting
men det stör ej min färd
Till livet jag kom
som ett vandrande träd
Behöver ej rot,
knappt ens existens
Dom kallar mig Nollnoll
Cat Stevens hade grekisk far o svensk mor (så kanhända skrev han på svenska nångång?) fastän de bodde i det brittiska landet. Sen blev han Yusuf. C.S. framkallar mina favoritstämningar, men har svårt hitta sånt som håller rakt igenom som lyrik, utanför musiken. Jzero är gott undantag.
[Cat Stevens Original Lyrics]:
"Jzero:
"Well, I ain't got nothing
But it don't worry me
I came to this life
like a free walking tree
No need to be tied
no need to be
They call me Jzero
Well, I ain't got nothing
and to nothing I belong
You won't find me right
Yet you won't find me wrong
If you think about me
- don't think to long
Jus' call me Jzero
Well, I don't house no past
Never carried a key
My sun doesn't rise
from under the sea
There is only one morning
eternally
dee d'lee d'lee..."
Polygons:
"Well, he says he hasn't got nothing
but he seems to possess less
He waltzed through the door
like a tapdance with death
What kind of fool is he?"
Jzero:
"No need to guess
Jus' call me Jzero
Well, I don't eat a lot
I do work for nothing, so
if there's a job
I can fill the gap
I don't need a room,
a bed or a pillow
Once you've decided
to trust me with time
You won't need to look back
A doo de doo de doo...
Well, I ain't got nothing
But it don't worry me
I came to this life
like a free walking tree
No need to be tied
no need to be
They call me Jzero"."
909
SongTRansposition no 00
min svenska version av Cat Stevens JZERO
my swedish version of Cat Stevens JZERO
från hans supermysiga album Numbers (1975)
...även fast jag näppeligen skulle vilja vara Jzero
- inte än på några liv i varje fall...
Påminner om första
(rättare sagt noll:te)
tarot-kortet the FOOL
909
Nollnoll:
Ja, jag har ingenting
men det stör ej min färd
Till livet jag kom
som ett vandrande träd
Behöver ej rot,
knappt ens existens
Dom kallar mig Nollnoll
Ja, jag har ingenting
Jag är ingens ägodel
Du får inget rätt,
aldrig heller helt fel
Om du undrar min själ
- undra blott kort
och kalla mig Nollnoll!!
Ja, i glömska jag bor,
aldrig låst upp en dörr
Ingalunda sol stigit
på havsbottnen förr
Bara en morgon råder:
evinnerligen
laj di-daj di-naj igen...
Polyfanten:
Nå, han påstår sig ha ingenting
men tycks ha långt mindre än så
Han jazzade in i livet
med döden på tå
Säg, finns en sån dåre?
Nollnoll:
Ta't lugnt och hej på're!
Jo, kalla mig Nollnoll!
Ja, jag käkar mest luft
och arbetar gratis
Så har ni nåt jobb
kan jag fylla hål - javisst
Behöver ej rum
nån bädd eller frid
När du väl bestämt dig
att ge mig din tid
kan du blott luta dig tillbaks
och aldrig se tillbaks...
Ja, jag har ingenting
men det stör ej min färd
Till livet jag kom
som ett vandrande träd
Behöver ej rot,
knappt ens existens
Dom kallar mig Nollnoll
Cat Stevens hade grekisk far o svensk mor (så kanhända skrev han på svenska nångång?) fastän de bodde i det brittiska landet. Sen blev han Yusuf. C.S. framkallar mina favoritstämningar, men har svårt hitta sånt som håller rakt igenom som lyrik, utanför musiken. Jzero är gott undantag.
[Cat Stevens Original Lyrics]:
"Jzero:
"Well, I ain't got nothing
But it don't worry me
I came to this life
like a free walking tree
No need to be tied
no need to be
They call me Jzero
Well, I ain't got nothing
and to nothing I belong
You won't find me right
Yet you won't find me wrong
If you think about me
- don't think to long
Jus' call me Jzero
Well, I don't house no past
Never carried a key
My sun doesn't rise
from under the sea
There is only one morning
eternally
dee d'lee d'lee..."
Polygons:
"Well, he says he hasn't got nothing
but he seems to possess less
He waltzed through the door
like a tapdance with death
What kind of fool is he?"
Jzero:
"No need to guess
Jus' call me Jzero
Well, I don't eat a lot
I do work for nothing, so
if there's a job
I can fill the gap
I don't need a room,
a bed or a pillow
Once you've decided
to trust me with time
You won't need to look back
A doo de doo de doo...
Well, I ain't got nothing
But it don't worry me
I came to this life
like a free walking tree
No need to be tied
no need to be
They call me Jzero"."
909
23 augusti 2009
SpökSkattPråmen
313
Spegelvänd SångTRansponering nr 33
version av ännu en av
Peter LeMarcs mer surrealistiska historier.
Har alltså sökt spegelvända varje rad
och ord så gott jag förmår.
Nu rör det sig om BRUDBUKETTEN
(från Nio Broars Väg).
För jämförbarhetens överblickbarare(?) skull
presenterar jag versionernas vederbörande
rader omlott
[LeMarcs original inom klamrar].
Skulle nog hellre uppleva originalet i vardagen.
LeMarcs drömscener känns alltid tillräckligt verkliga
liksom hans verklighet i regel mer än nog drömsk.
Första halvan (av tre)
Du låg på pråmen österut
[Jag satt på tåget söderut]
i gryningsstilla regn
[i eftermiddagssol]
Du vakna' upp eller om du ännu drömde
[Föll jag i sömn eller var jag kanske vaken?]
då du bottnade i din säng
[när jag reste mig från min stol]
Du klev på vid en knöfull fiskekaj
[Jag klev av vid en öde tågperrong]
vid ett välbekant hus
[i en främmande stad]
Vrakskrot stod längs med bryggorna
[Sanden ven över gatorna]
och där stod också du
[och här fanns bara jag]
Månen smekte foten din
[Solen svedde pannan min]
Det hördes stim uppe på däck
[Jag såg ett hus nere vid ån]
En hyttdörr gläntade halvstängd här
[Ett fönster gapade öppet där]
Du såg ett spökes nakna häck
[Jag hörde röster inifrån]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
Så stängdes en glugg, din dam kom fram
[Så öppnades dörr'n, en karl steg ut]
Var hon ett fnask eller personal?
[Var han en präst eller predikant?]
Den kroppen bar på frukter
[Hans ansikte var formlöst]
Hennes andra bröst så halt
[och hans ena öga blankt]
Du undra' vem hon var. Hon skrek:
[Jag fråga' var jag var. Han sa:]
"Jag är levande just nu!
["Du är död sen många år...]
Jag fick ett falskt pass ombord på vårt silverskepp
[Du har ditt namn på ett kors i en stor svart skog]
där alla får sitt rus"
[dit ingen längre går"]
Hon viska' "Du har just kommit ju
[Han sa: "Jag har följt dig länge nu...]
Ska vi skattsöka kistan min?"
[Jag har väntat dig, vännen min"]
Du förstod där fanns nog ingenting
[Jag hann inte tänka någonting]
men sakta smekte skökan din
[innan han hastigt drog mig in]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
Andra Halvan (av tre)
I kistan låg en sjökaptén
[Därinne stod ett flickebarn]
med porrlektyr i knät
[med brudbukett i hand,]
svarta rosor och vildblondin
[vita liljor och ringblommor]
i ett vinrött spindelnät
[i ett sotsvart sidenband]
Han höll sin ena fot under snoppen
[Hon höll sin andra hand över bröstet]
löst lindad likt ett lik
[hårt knuten som en sten]
som måste han vänta blodlös på anden
[som ville hon slita hjärtat ur kroppen,]
som på återuppståndelsens skrik
[som om allting redan var försent]
Du sa: "Jag vill nog helst gå hem"
[Jag sa: "Du måste ge dig av!"]
Han lyssna' stum som sten
[Hon såg på mig och sa:]
Men han mindes klart i drömmen
["Har du glömt mig? Vet du inte]
hur du - du var kaptén
[att jag - jag är ditt barn!"]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
Tredje Halvan (av tre)
Skökan skrek: "Se upp! Döden stannar här.
[Mannen sa: "Hör på! Livet försiggår.]
Det går aldrig att spjärna mot.
[Det är bara att flyta med.]
För vi vill alltid styras av slumpen, jo,
[För du kan aldrig välja ditt öde, nej,]
vara nästan idiot."
[det är bara så det är."]
Du kved: "Säkert är det du som är skitsmart,
[Jag sa: "Kanske är det jag som är galen,]
för min hjärna tänker falskt som sant
[men mitt hjärta känner rätt från fel]
och du får jättegärna styra!
[och det är upp till mig att välja.]
För det finns också fria band."
[Det är inte enbart slumpens spel."]
Hon snörvla' och röt: "Allting är lögner
[Han skratta' och sa "Det är en sanning]
som går lätt att kasta upp.
[som är svår att skölja ner]
Bara någon förmår att spotta rätt.
[och de flesta kan aldrig svälja den.]
Han söker kunskap hos torrlagd pinup.
[Så vem behöver ditt hjärta numer?]
Förslösa du mitt visdomsord
[Behåll du din naiva tro]
på gudomars kiv
[på människan, men]
Efter betalningen kan du tro på
[innan du går vill jag du skall veta]
att vi skiljs åt varje liv..."
[att vi möts rätt snart igen..."]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
epilog-strof:
Du blundade än i kojen
[Jag öppnade mina ögon]
fast skeppet just lagt ut
[och tåget stod då still]
I din dröm blir du trygg av blotta misstanken
[Och med ens blev jag rädd för själva vetskapen]
att även döden har sitt slut.
[om att jag lever och finns till.]
909
Spegelvänd SångTRansponering nr 33
version av ännu en av
Peter LeMarcs mer surrealistiska historier.
Har alltså sökt spegelvända varje rad
och ord så gott jag förmår.
Nu rör det sig om BRUDBUKETTEN
(från Nio Broars Väg).
För jämförbarhetens överblickbarare(?) skull
presenterar jag versionernas vederbörande
rader omlott
[LeMarcs original inom klamrar].
Skulle nog hellre uppleva originalet i vardagen.
LeMarcs drömscener känns alltid tillräckligt verkliga
liksom hans verklighet i regel mer än nog drömsk.
Första halvan (av tre)
Du låg på pråmen österut
[Jag satt på tåget söderut]
i gryningsstilla regn
[i eftermiddagssol]
Du vakna' upp eller om du ännu drömde
[Föll jag i sömn eller var jag kanske vaken?]
då du bottnade i din säng
[när jag reste mig från min stol]
Du klev på vid en knöfull fiskekaj
[Jag klev av vid en öde tågperrong]
vid ett välbekant hus
[i en främmande stad]
Vrakskrot stod längs med bryggorna
[Sanden ven över gatorna]
och där stod också du
[och här fanns bara jag]
Månen smekte foten din
[Solen svedde pannan min]
Det hördes stim uppe på däck
[Jag såg ett hus nere vid ån]
En hyttdörr gläntade halvstängd här
[Ett fönster gapade öppet där]
Du såg ett spökes nakna häck
[Jag hörde röster inifrån]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
Så stängdes en glugg, din dam kom fram
[Så öppnades dörr'n, en karl steg ut]
Var hon ett fnask eller personal?
[Var han en präst eller predikant?]
Den kroppen bar på frukter
[Hans ansikte var formlöst]
Hennes andra bröst så halt
[och hans ena öga blankt]
Du undra' vem hon var. Hon skrek:
[Jag fråga' var jag var. Han sa:]
"Jag är levande just nu!
["Du är död sen många år...]
Jag fick ett falskt pass ombord på vårt silverskepp
[Du har ditt namn på ett kors i en stor svart skog]
där alla får sitt rus"
[dit ingen längre går"]
Hon viska' "Du har just kommit ju
[Han sa: "Jag har följt dig länge nu...]
Ska vi skattsöka kistan min?"
[Jag har väntat dig, vännen min"]
Du förstod där fanns nog ingenting
[Jag hann inte tänka någonting]
men sakta smekte skökan din
[innan han hastigt drog mig in]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
Andra Halvan (av tre)
I kistan låg en sjökaptén
[Därinne stod ett flickebarn]
med porrlektyr i knät
[med brudbukett i hand,]
svarta rosor och vildblondin
[vita liljor och ringblommor]
i ett vinrött spindelnät
[i ett sotsvart sidenband]
Han höll sin ena fot under snoppen
[Hon höll sin andra hand över bröstet]
löst lindad likt ett lik
[hårt knuten som en sten]
som måste han vänta blodlös på anden
[som ville hon slita hjärtat ur kroppen,]
som på återuppståndelsens skrik
[som om allting redan var försent]
Du sa: "Jag vill nog helst gå hem"
[Jag sa: "Du måste ge dig av!"]
Han lyssna' stum som sten
[Hon såg på mig och sa:]
Men han mindes klart i drömmen
["Har du glömt mig? Vet du inte]
hur du - du var kaptén
[att jag - jag är ditt barn!"]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
Tredje Halvan (av tre)
Skökan skrek: "Se upp! Döden stannar här.
[Mannen sa: "Hör på! Livet försiggår.]
Det går aldrig att spjärna mot.
[Det är bara att flyta med.]
För vi vill alltid styras av slumpen, jo,
[För du kan aldrig välja ditt öde, nej,]
vara nästan idiot."
[det är bara så det är."]
Du kved: "Säkert är det du som är skitsmart,
[Jag sa: "Kanske är det jag som är galen,]
för min hjärna tänker falskt som sant
[men mitt hjärta känner rätt från fel]
och du får jättegärna styra!
[och det är upp till mig att välja.]
För det finns också fria band."
[Det är inte enbart slumpens spel."]
Hon snörvla' och röt: "Allting är lögner
[Han skratta' och sa "Det är en sanning]
som går lätt att kasta upp.
[som är svår att skölja ner]
Bara någon förmår att spotta rätt.
[och de flesta kan aldrig svälja den.]
Han söker kunskap hos torrlagd pinup.
[Så vem behöver ditt hjärta numer?]
Förslösa du mitt visdomsord
[Behåll du din naiva tro]
på gudomars kiv
[på människan, men]
Efter betalningen kan du tro på
[innan du går vill jag du skall veta]
att vi skiljs åt varje liv..."
[att vi möts rätt snart igen..."]
Anna n-ass
Ananas-glass
[Nanna na
Nanna na-na]
epilog-strof:
Du blundade än i kojen
[Jag öppnade mina ögon]
fast skeppet just lagt ut
[och tåget stod då still]
I din dröm blir du trygg av blotta misstanken
[Och med ens blev jag rädd för själva vetskapen]
att även döden har sitt slut.
[om att jag lever och finns till.]
909
21 augusti 2009
Bottenlösa lilla Modern
eller VerandaDrömmen
inspirerad av min favorit-Peter LeMarc-låttext
TOTOOLAH (från -92)
bitvis nästan rena plagiat
fast mest ett försök att pussla hans poetiska scener
till en annan historia
i tidrum närmare min egen minneshorisont
minst lika surreell
Jag vaknade nyss, fick genast på mig vandringskängorna. Gick ut på verandan, bort över daggen, följde grusvägen ner mot tjärnen. Där stod en båt av marmor. Tjärnen brukar vara bottenlös, och var så även nu. Det här var första gången jag gick ut redan i gryningen. Andades lätt under den gredelina skyn. Min nattskjorta luktade margarin efter många smörgåsar. På bröstet syntes en fläck av frangelico-likör. Jag hade suttit instängd i den kalkvita sommarstugan under fyra dygn. Skrivit och läst och skrivit... De gamla skinnbanden hade öppnats och stängts på nya ställen. Hade vågat göra exakt som jag drömt om, bara gräva ner mig. Så till sist denna befriande plötsliga promenad mot morgonen...
Emellertid, vad jag inte insåg var att jag fortfarande ligger i stugan och drömmer. Bakom marmor-båten skymtade en mor. Hon var bara arton år, men simmade omkring och sökte sitt barn. Hade pojken försvunnit ner i den bottenlösa dyn? Tjärnen liknade mer och mer en myr. Nu stod modern upp på en tuva, halvnaken. Jag tog av mig nattskjortan för att värma hennes knottriga hud. Vi huttrade strax ihop. Knotten kom irrandes, stora som mygg. Hon sa att hon undrade så, men hade slutat fråga varför. Man lever tills man dör. Jag svarade att glädjen och gråten finns alltid i lagom doser om man vill. Det svåra är däremot ledan, alternativt stressen över livet, eller vad det nu är.
Vi knallade upp mot min tomt. Solstrålar steg mjukt under molnskiktet. Modern och jag trampade genom de sista snåren. Hon snodde några smultron. När vi kom till brunnen trodde hon först att hennes barn var däri. Men det var bara en katt som hoppade upp. Så strosade vi sakta över gräsplätten. Var det här verkligen min egen tomt? Jag kan bara minnas hur jag har vistats i andras hem i mitt liv. Föräldrar och vänner har aldrig haft något emot att ha mig där. Och nu måste jag ha lånat den här sommarstugan.
Vi lade oss ombord på verandan. Huset blev alltmer knallvitt i den stigande hettan. Dörrposter och fönsterbleck gapade högt ovanför oss. Vi kände oss som förundrade barn. Stugan visade sig vara en villa i två våningar, med både vind och källare. Den lilla modern fick fatt på en rostig kniv och målade sina läppar med den. Nu såg hon ut som en Picasso-dam i snäva men rikliga vinklar. Brösten hade börjat bölja över. Hon hämtade en flaska rödvin som jag inte visste fanns i skafferiet. Jag ligger i mörkret och driver som en sussande båt mellan unkna lakan, en illa förtöjd eka. Svetten rann efter ryggen, ner mot hennes stjärtskåra. Inbillade mig modern skulle smälta bort, men hon var kvar.
När hon åter slog sig ner på verandan hängde klänningen över räcket. Katten hade krupit in i den och lekte runt. Barnet var fortfarande försvunnet. Hon trodde det var en pojke. Jag ville att det skulle vara en flicka. Vi enades om att det var katten. Jag sa att någon som kommit ända hit måste få ett stolt namn. Totoolah - ingen av oss visste vad det betyder. Du svarade du var glad att vara vid liv, men att det räckte fullkomligt med det. Annars skulle gråten överträda sin dos. Jag hade ju ingen unge, så jag tyckte du var trångsynt, sjuk, och knäppte upp dina trosor. Där låg en gredelin ros. Du sa du redan hade ett namn, Evelina.
Sedan var allting ljudlöst. Björklöven brusade knappt ens. Tjärnen hade förvandlats till en älv. Jag såg den rinna lugnt mellan björkarna. En duvhök skrek. Tror Evelina såg älven också. Den är inte alls bottenlös. Det är bara att vakna upp, så når man ända ner.
[Ja, blev lite ur en till visa där på slutet.
...Kommer kanhända kompletteras inom kort...
så jag får med även den främmande staden
[se nedan]
...blir kanhända andra kapitlet.]
LeMarcs Lyrik till Totoolah lyder
(med min radfrasering):
"Jag drömde inatt
en underlig dröm
ett vitkalkat hus
var det låg har jag glömt
men Du var där
du bar en katt i din famn
du sa nån som gått så här långt
måste få ett stolt namn
Totoolah
Totoolah
Betyder...
När vi kom till korsvägen
var katten försvunnen
Vi leta' i gräset
vi sökte i brunnen
vi sprang över fälten
vi var fria att fly
men vi såg aldrig chansen
där vi trampa' i dyn
Jag har slutat fråga
och undra varför
jag får inga svar
Man lever tills man dör
lagom doser glädje
lagom doser gråt
däremellan ledan
man aldrig kommer åt
Vi kom till en stad
jag aldrig sett förut
där molnen föll ner
å, de föll så mjukt
Vi smög längs bakgator
i utkanten av stan
när vi mötte en mor
som sökte sitt barn
Totoolah
vi söker Totoolah
Betyder...
På en vit veranda
under purpurskyn
min skjorta stank
av unken herrparfym
Du måla' dina läppar
i en rostig kniv
och på nåt sätt var vi glada
att vara vid liv
Vid en bottenlös tjärn
stod en båt av porslin
Svetten rann efter ryggen
som smält margarin
jag dränkte skjortan i vattnet
för att svalka din hud
Sen låg vi på verandan
inte ett ljud
Jag har slutat fråga
och undra varför
jag får inga svar
Man lever tills man dör
lagom doser glädje
lagom doser gråt
däremellan ledan
man aldrig kommer åt
Jag vaknade nyss
tog på mina skor
jag vandrar längs landsvägen
som går där jag bor
Inatt verkar den
inte leda nånstans
bara rätt in i mörkret
jag driver på chans
för Totoolah
Totoolah
Betyder...
Nåt håller mig vaken
en viskande röst
som bor i en flaska
som bor i mitt bröst
som säger att allt
det jag söker och begär
Ingen människa vet
hur flyktigt det är
En del far till himlen
och andra förgås
Såna som vi
bara drömmer på
om Totoolah
ah, Totoolah
Betyder..."
909
313
inspirerad av min favorit-Peter LeMarc-låttext
TOTOOLAH (från -92)
bitvis nästan rena plagiat
fast mest ett försök att pussla hans poetiska scener
till en annan historia
i tidrum närmare min egen minneshorisont
minst lika surreell
Jag vaknade nyss, fick genast på mig vandringskängorna. Gick ut på verandan, bort över daggen, följde grusvägen ner mot tjärnen. Där stod en båt av marmor. Tjärnen brukar vara bottenlös, och var så även nu. Det här var första gången jag gick ut redan i gryningen. Andades lätt under den gredelina skyn. Min nattskjorta luktade margarin efter många smörgåsar. På bröstet syntes en fläck av frangelico-likör. Jag hade suttit instängd i den kalkvita sommarstugan under fyra dygn. Skrivit och läst och skrivit... De gamla skinnbanden hade öppnats och stängts på nya ställen. Hade vågat göra exakt som jag drömt om, bara gräva ner mig. Så till sist denna befriande plötsliga promenad mot morgonen...
Emellertid, vad jag inte insåg var att jag fortfarande ligger i stugan och drömmer. Bakom marmor-båten skymtade en mor. Hon var bara arton år, men simmade omkring och sökte sitt barn. Hade pojken försvunnit ner i den bottenlösa dyn? Tjärnen liknade mer och mer en myr. Nu stod modern upp på en tuva, halvnaken. Jag tog av mig nattskjortan för att värma hennes knottriga hud. Vi huttrade strax ihop. Knotten kom irrandes, stora som mygg. Hon sa att hon undrade så, men hade slutat fråga varför. Man lever tills man dör. Jag svarade att glädjen och gråten finns alltid i lagom doser om man vill. Det svåra är däremot ledan, alternativt stressen över livet, eller vad det nu är.
Vi knallade upp mot min tomt. Solstrålar steg mjukt under molnskiktet. Modern och jag trampade genom de sista snåren. Hon snodde några smultron. När vi kom till brunnen trodde hon först att hennes barn var däri. Men det var bara en katt som hoppade upp. Så strosade vi sakta över gräsplätten. Var det här verkligen min egen tomt? Jag kan bara minnas hur jag har vistats i andras hem i mitt liv. Föräldrar och vänner har aldrig haft något emot att ha mig där. Och nu måste jag ha lånat den här sommarstugan.
Vi lade oss ombord på verandan. Huset blev alltmer knallvitt i den stigande hettan. Dörrposter och fönsterbleck gapade högt ovanför oss. Vi kände oss som förundrade barn. Stugan visade sig vara en villa i två våningar, med både vind och källare. Den lilla modern fick fatt på en rostig kniv och målade sina läppar med den. Nu såg hon ut som en Picasso-dam i snäva men rikliga vinklar. Brösten hade börjat bölja över. Hon hämtade en flaska rödvin som jag inte visste fanns i skafferiet. Jag ligger i mörkret och driver som en sussande båt mellan unkna lakan, en illa förtöjd eka. Svetten rann efter ryggen, ner mot hennes stjärtskåra. Inbillade mig modern skulle smälta bort, men hon var kvar.
När hon åter slog sig ner på verandan hängde klänningen över räcket. Katten hade krupit in i den och lekte runt. Barnet var fortfarande försvunnet. Hon trodde det var en pojke. Jag ville att det skulle vara en flicka. Vi enades om att det var katten. Jag sa att någon som kommit ända hit måste få ett stolt namn. Totoolah - ingen av oss visste vad det betyder. Du svarade du var glad att vara vid liv, men att det räckte fullkomligt med det. Annars skulle gråten överträda sin dos. Jag hade ju ingen unge, så jag tyckte du var trångsynt, sjuk, och knäppte upp dina trosor. Där låg en gredelin ros. Du sa du redan hade ett namn, Evelina.
Sedan var allting ljudlöst. Björklöven brusade knappt ens. Tjärnen hade förvandlats till en älv. Jag såg den rinna lugnt mellan björkarna. En duvhök skrek. Tror Evelina såg älven också. Den är inte alls bottenlös. Det är bara att vakna upp, så når man ända ner.
[Ja, blev lite ur en till visa där på slutet.
...Kommer kanhända kompletteras inom kort...
så jag får med även den främmande staden
[se nedan]
...blir kanhända andra kapitlet.]
LeMarcs Lyrik till Totoolah lyder
(med min radfrasering):
"Jag drömde inatt
en underlig dröm
ett vitkalkat hus
var det låg har jag glömt
men Du var där
du bar en katt i din famn
du sa nån som gått så här långt
måste få ett stolt namn
Totoolah
Totoolah
Betyder...
När vi kom till korsvägen
var katten försvunnen
Vi leta' i gräset
vi sökte i brunnen
vi sprang över fälten
vi var fria att fly
men vi såg aldrig chansen
där vi trampa' i dyn
Jag har slutat fråga
och undra varför
jag får inga svar
Man lever tills man dör
lagom doser glädje
lagom doser gråt
däremellan ledan
man aldrig kommer åt
Vi kom till en stad
jag aldrig sett förut
där molnen föll ner
å, de föll så mjukt
Vi smög längs bakgator
i utkanten av stan
när vi mötte en mor
som sökte sitt barn
Totoolah
vi söker Totoolah
Betyder...
På en vit veranda
under purpurskyn
min skjorta stank
av unken herrparfym
Du måla' dina läppar
i en rostig kniv
och på nåt sätt var vi glada
att vara vid liv
Vid en bottenlös tjärn
stod en båt av porslin
Svetten rann efter ryggen
som smält margarin
jag dränkte skjortan i vattnet
för att svalka din hud
Sen låg vi på verandan
inte ett ljud
Jag har slutat fråga
och undra varför
jag får inga svar
Man lever tills man dör
lagom doser glädje
lagom doser gråt
däremellan ledan
man aldrig kommer åt
Jag vaknade nyss
tog på mina skor
jag vandrar längs landsvägen
som går där jag bor
Inatt verkar den
inte leda nånstans
bara rätt in i mörkret
jag driver på chans
för Totoolah
Totoolah
Betyder...
Nåt håller mig vaken
en viskande röst
som bor i en flaska
som bor i mitt bröst
som säger att allt
det jag söker och begär
Ingen människa vet
hur flyktigt det är
En del far till himlen
och andra förgås
Såna som vi
bara drömmer på
om Totoolah
ah, Totoolah
Betyder..."
909
313
19 augusti 2009
Kritask Bokmärker Barndamm
eller miniatyrSagan om Slendor Troll o Lambi B
tillkommen för flera år sen,
smått uppvaskad och framdammad nu
med satirisk glimt över tecknad barnsage-stämning,
sådan i bokmärke-stil,
men likafullt skriven med fullt hjärtlig förundran
snarare än med en ironisk gäspning.
Inspirationsgnistan tändes av Little Lamb Dragonfly, ett superstycke av Sir McCartney with his Wings (1973, se lyriken i inlägget nedan) eller möjligen videon till densammes We All Stand Together (1980).)
Lambi B och Slendor Troll är tillsammans med i en film. De svävar lugnt fram över vattenytan. Gräset är kritask-grönt överallt runtom. Lambi B sitter på Slendor Trolls skira men trygga rygg. De är tecknade. I klara gamla nyanser flyger de upp mot trädtopparna. De lyssnar tillsammans en ljudbild rätt in i solskenet, som en sagolik dröm, en sång om flygplan. De vet att de är med i filmen, men det bryr de sig inte om just nu. Det är så skönt att bara få sväva. Lambi B är inte längre ledsen som hon var nyss. Slendor Troll vet hur livet ser ut från alla sidor samtidigt. Han kan vrida sig upp&ner utan att Lambi B ramlar ner ett enda dugg.
På stranden av vaxkritljusgrönaste växtlighet står gossar och flickor i vackra mössor. De spelar tonande rent på varsin blockflöjt. En liten gosse spelar dock klingande triangel. De är också med i filmen, tillsammans, fast syns inte i bild hela tiden. Grässtråna vaggar i takt med den solljumma melodin. Lambi B är alldeles överväldigad. Så glad kunde ingen vara, trodde hon. Och i dammen som speglar hela himlavalven kan nu Slendor Troll ana sina egna vingar - hur de dansar och skrattar, lugnt men oändligt kvickt, fram genom de silvergröngyllene mossvattenlagren.
Barnen ler i TV-apparaterna. Lambi B vinkar, på nytt tårögd, tillbaka till dem alla. Men hon är ju inte alls ledsen, o nej, kan tro det!
En av gossarna på grässtranden i knäbyxor tar ett kliv fram, doppar så ner sin fot i den trolska dammen och fylls av en lustelig känsla. Så tappar han med ens sin flöjt. Den drunknar rätt ner i det gyllengrönsilvriga, nu med strimmor av skärt rosa. En av de största små flickorna griper honom i kragen och drar sin bror bort från det fördärvliga. Brodern må få låna systerns instrument, alltmedan hon pilar iväg för att byta band i kameran. Det är flickan som är regissören och måste sköta allt själv. Nu hissar hon ned trädtopparna ett stycke och låter himmelen bli fjärran orange. Hon stryker mjukt med kritorna över sidan och biter sig undrande i läppen.
Lambi B vet inte till sig av lycka och förundran. Slendor Troll har varit med längre och konstaterar blott förnöjd hur det orangea sticker och sprakar behagligt genom hans långsmala midja. Nu far man ut med en båt i det rosaguldorangea. Det är alla flickorna som sitter tillsammans i den prinsesstårtsliknande lilla båten. Gossarna står kvar på den alltjämt lika kritask-ljusgröna stranden, med träskorna i ena handen, och den andra spejande över ögonbrynen efter sina lycksaliga flicksystrar. En av de yngsta plockar plötsligt upp en näckros ur regnbågsdjupet därute. Nu ligger den för sig själv ombord på båten. Alla hennes kamrater ruskar sina kjolar i förfäran. Vad ska regissören nu säga?!
Men Slendor Troll kommer genast till undsättning. Han vispar upp näckrosen med sin ena vinge och förvandlar den så till ett ståtligt slott. Det blir ståendes mitt i den sagoskimrande dammen, helt vitt, medan fiskarna hoppar och far kring dess tinnar och torn. Grodorna kväker bredvid.
Sedan flyttar Lambi B förtjust in i slottet, skaffar sig barock-lockar, blomstertapeter och dylikt. Hon bor tillsammans med sina vänner i fyrahundra år, mitt i den lyckliga dammens fridfulla sällskap. Så klistrar regissören in ännu ett fint motiv i sin bokmärkespärm och förseglar den förtjust, så försiktigt men stolt.
313
Flying Horses, tydligen ett asiatiskt band,
gör uppenbarligen ett starkt cover-försök på L.L. Dragonfly,
som kan åtnjutas här:
http://www.youtube.com/watch?v=F2z_AghYP9E
909
tillkommen för flera år sen,
smått uppvaskad och framdammad nu
med satirisk glimt över tecknad barnsage-stämning,
sådan i bokmärke-stil,
men likafullt skriven med fullt hjärtlig förundran
snarare än med en ironisk gäspning.
Inspirationsgnistan tändes av Little Lamb Dragonfly, ett superstycke av Sir McCartney with his Wings (1973, se lyriken i inlägget nedan) eller möjligen videon till densammes We All Stand Together (1980).)
Lambi B och Slendor Troll är tillsammans med i en film. De svävar lugnt fram över vattenytan. Gräset är kritask-grönt överallt runtom. Lambi B sitter på Slendor Trolls skira men trygga rygg. De är tecknade. I klara gamla nyanser flyger de upp mot trädtopparna. De lyssnar tillsammans en ljudbild rätt in i solskenet, som en sagolik dröm, en sång om flygplan. De vet att de är med i filmen, men det bryr de sig inte om just nu. Det är så skönt att bara få sväva. Lambi B är inte längre ledsen som hon var nyss. Slendor Troll vet hur livet ser ut från alla sidor samtidigt. Han kan vrida sig upp&ner utan att Lambi B ramlar ner ett enda dugg.
På stranden av vaxkritljusgrönaste växtlighet står gossar och flickor i vackra mössor. De spelar tonande rent på varsin blockflöjt. En liten gosse spelar dock klingande triangel. De är också med i filmen, tillsammans, fast syns inte i bild hela tiden. Grässtråna vaggar i takt med den solljumma melodin. Lambi B är alldeles överväldigad. Så glad kunde ingen vara, trodde hon. Och i dammen som speglar hela himlavalven kan nu Slendor Troll ana sina egna vingar - hur de dansar och skrattar, lugnt men oändligt kvickt, fram genom de silvergröngyllene mossvattenlagren.
Barnen ler i TV-apparaterna. Lambi B vinkar, på nytt tårögd, tillbaka till dem alla. Men hon är ju inte alls ledsen, o nej, kan tro det!
En av gossarna på grässtranden i knäbyxor tar ett kliv fram, doppar så ner sin fot i den trolska dammen och fylls av en lustelig känsla. Så tappar han med ens sin flöjt. Den drunknar rätt ner i det gyllengrönsilvriga, nu med strimmor av skärt rosa. En av de största små flickorna griper honom i kragen och drar sin bror bort från det fördärvliga. Brodern må få låna systerns instrument, alltmedan hon pilar iväg för att byta band i kameran. Det är flickan som är regissören och måste sköta allt själv. Nu hissar hon ned trädtopparna ett stycke och låter himmelen bli fjärran orange. Hon stryker mjukt med kritorna över sidan och biter sig undrande i läppen.
Lambi B vet inte till sig av lycka och förundran. Slendor Troll har varit med längre och konstaterar blott förnöjd hur det orangea sticker och sprakar behagligt genom hans långsmala midja. Nu far man ut med en båt i det rosaguldorangea. Det är alla flickorna som sitter tillsammans i den prinsesstårtsliknande lilla båten. Gossarna står kvar på den alltjämt lika kritask-ljusgröna stranden, med träskorna i ena handen, och den andra spejande över ögonbrynen efter sina lycksaliga flicksystrar. En av de yngsta plockar plötsligt upp en näckros ur regnbågsdjupet därute. Nu ligger den för sig själv ombord på båten. Alla hennes kamrater ruskar sina kjolar i förfäran. Vad ska regissören nu säga?!
Men Slendor Troll kommer genast till undsättning. Han vispar upp näckrosen med sin ena vinge och förvandlar den så till ett ståtligt slott. Det blir ståendes mitt i den sagoskimrande dammen, helt vitt, medan fiskarna hoppar och far kring dess tinnar och torn. Grodorna kväker bredvid.
Sedan flyttar Lambi B förtjust in i slottet, skaffar sig barock-lockar, blomstertapeter och dylikt. Hon bor tillsammans med sina vänner i fyrahundra år, mitt i den lyckliga dammens fridfulla sällskap. Så klistrar regissören in ännu ett fint motiv i sin bokmärkespärm och förseglar den förtjust, så försiktigt men stolt.
313
Flying Horses, tydligen ett asiatiskt band,
gör uppenbarligen ett starkt cover-försök på L.L. Dragonfly,
som kan åtnjutas här:
http://www.youtube.com/watch?v=F2z_AghYP9E
909
lilla lamm TRollSlända
(SångTRansponering nr 13)
McCartney med sina Wings gjorde 1973 ett relativt okänt superstycke som jämt kommer mig tänka på tecknad film. LITTLE LAMB DRAGONFLY är som två skilda drömbubblor uppstaplade på varann, med lugnt ridande stråkmatta och Na-na-kör lika upplyftande som Hey Jude, fast vackrare, som solsken i evig fade-out.......
Här följer min version, en som vanligt relativt text-otrogen tolkning, som jag ändå inte riktigt vill kalla pastisch, emedan så gott som inget ironiskt element existerar.
Har inget svar att ge dig, lilla lamm
Jag kan öppna grind
men kan inte gå dig in
Ibland tycks livet snårigt hårt
Det här är enbart en sån gång
Min hjärtgrind blöder för dig, lilla lamm
Jag kan öppna den
men vi lär aldrig ses igen
La-la-la-La-la-la-La
Trollslända,
flyg vid mitt fönster!
Du och jag
har ännu resan kvar
Varför, säg
svävar du kring min dörr?
Jag bor ej kvar här som förr
Om du flög
jag aldrig vet
Jag står kvar
i hemlighet
Trollslända,
frigör min längtan!
(jag väntar - kan du se mig? - jag väntar)
När vi vill
har vi vår resa kvar
Draken flög
med krossad vinge hel
Hur kan två rätt bli ett fel??
I min dröm
du blev förbytt,
kommer tillbaks på nytt
Trollslända,
flyg genom fönstret!
(jag svävar - kan du se mig? - jag drömmer)
Du och jag
har samma spegelbild
Draken flög
ut genom tidens glas
där allt vi trott gick i kras
Du försvann
från sanningen
Ta nu av
dig klänningen
och dyk upp
ur vår bassäng!!
Min längtan står och slår för dig, mitt lamm
Jag kan öppna grind
men kan inte gå dig in.
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La
[Paul McCartney's Original Lyrics]:
"I have no answer for you, little lamb
I can help you out
but I cannot help you in
Sometimes you think that life is hard
and this is only one of them
My heart is breaking for you, little lamb
I can help you out
but we may never meet again
La-la-la-La-la-la-La
Dragonfly,
fly by my window!
You and I
still have a way to go
Don't know why
you hang around my door
I don't live here anymore
Since you've gone
I never know
I go on
but miss you so
Dragonfly,
don't keep me waiting!
(I'm waiting - can't you see me? - I'm waiting)
When we try
we'll have a way to go
Dragonfly,
you've been away to long!
How did two rights make a wrong??
In my heart
I feel the pain
keeps coming back again
Dragonfly,
fly by my window!
(I'm flying - can't you see me? - I'm flying)
You and I
can find a way to see
Dragonfly,
the years ahead will show
how little we really know
Since you've gone
it's never right
They go on
the lonely nights
Come on home
and make it right!!
My heart is aching for you, little lamb
I can help you out
but I cannot help you in.
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La"
313
McCartney med sina Wings gjorde 1973 ett relativt okänt superstycke som jämt kommer mig tänka på tecknad film. LITTLE LAMB DRAGONFLY är som två skilda drömbubblor uppstaplade på varann, med lugnt ridande stråkmatta och Na-na-kör lika upplyftande som Hey Jude, fast vackrare, som solsken i evig fade-out.......
Här följer min version, en som vanligt relativt text-otrogen tolkning, som jag ändå inte riktigt vill kalla pastisch, emedan så gott som inget ironiskt element existerar.
Har inget svar att ge dig, lilla lamm
Jag kan öppna grind
men kan inte gå dig in
Ibland tycks livet snårigt hårt
Det här är enbart en sån gång
Min hjärtgrind blöder för dig, lilla lamm
Jag kan öppna den
men vi lär aldrig ses igen
La-la-la-La-la-la-La
Trollslända,
flyg vid mitt fönster!
Du och jag
har ännu resan kvar
Varför, säg
svävar du kring min dörr?
Jag bor ej kvar här som förr
Om du flög
jag aldrig vet
Jag står kvar
i hemlighet
Trollslända,
frigör min längtan!
(jag väntar - kan du se mig? - jag väntar)
När vi vill
har vi vår resa kvar
Draken flög
med krossad vinge hel
Hur kan två rätt bli ett fel??
I min dröm
du blev förbytt,
kommer tillbaks på nytt
Trollslända,
flyg genom fönstret!
(jag svävar - kan du se mig? - jag drömmer)
Du och jag
har samma spegelbild
Draken flög
ut genom tidens glas
där allt vi trott gick i kras
Du försvann
från sanningen
Ta nu av
dig klänningen
och dyk upp
ur vår bassäng!!
Min längtan står och slår för dig, mitt lamm
Jag kan öppna grind
men kan inte gå dig in.
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La
[Paul McCartney's Original Lyrics]:
"I have no answer for you, little lamb
I can help you out
but I cannot help you in
Sometimes you think that life is hard
and this is only one of them
My heart is breaking for you, little lamb
I can help you out
but we may never meet again
La-la-la-La-la-la-La
Dragonfly,
fly by my window!
You and I
still have a way to go
Don't know why
you hang around my door
I don't live here anymore
Since you've gone
I never know
I go on
but miss you so
Dragonfly,
don't keep me waiting!
(I'm waiting - can't you see me? - I'm waiting)
When we try
we'll have a way to go
Dragonfly,
you've been away to long!
How did two rights make a wrong??
In my heart
I feel the pain
keeps coming back again
Dragonfly,
fly by my window!
(I'm flying - can't you see me? - I'm flying)
You and I
can find a way to see
Dragonfly,
the years ahead will show
how little we really know
Since you've gone
it's never right
They go on
the lonely nights
Come on home
and make it right!!
My heart is aching for you, little lamb
I can help you out
but I cannot help you in.
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La
La-la-la-La-la-la-La"
313
18 augusti 2009
Någon sitter Ingenstans
909
[Nowhere Man in swedish .se]
SångTRansponering nr 9
En av Lennons första Beatles-texter som var lika sureell som verklighetsrelevant. Jag har långt ifrån översatt alla innebörder rättvist, vissa rader helt annorlunda, ibland rentav tvärtom, men somliga "som de är".
Någon är en sann poet
sitter där som ingen vet
skriver ner sin ensamhet för allihop
sätter aldrig punkt för nåt
reser jämt till sagors slott
speglar oss i obeslutsamhet
Ingen alls,
vi lyssnar!
Du har glömt
hur vi tystnar
Lys din sol.......
som någonsin ej
tar slut här och nu!!
Blott så blind som han kan bli
ser allt i sin fantasi
Någon där - vem ser du hos min kropp?
Ingenstans
du färdas
fast din värld
nu härdas
Lämna jord.......
...tills nån från Neptun
ger evigt kontrakt!
[Lennon's Original Lyrics]
"He's a real Nowhere Man,
sitting in his Nowhere Land,
making all his Nowhere plans for nobody.
Doesn't have a point of view,
knows not where he's going to
- isn't he a bit like you and me?
Nowhere Man,
please listen!
You don't know
what you're missing.
Nowhere Man.......
the wo[-o-o-o-]rld
is at your command.
He's as blind as he can be,
just sees what he wants to see.
Nowhere Man - can you see me at all?
Nowhere Man,
don't worry!
Take your time,
don't hurry!
Leave it all.......
...till somebody else
lends you a hand..."
+ some parts on Repeat
909
[Nowhere Man in swedish .se]
SångTRansponering nr 9
En av Lennons första Beatles-texter som var lika sureell som verklighetsrelevant. Jag har långt ifrån översatt alla innebörder rättvist, vissa rader helt annorlunda, ibland rentav tvärtom, men somliga "som de är".
Någon är en sann poet
sitter där som ingen vet
skriver ner sin ensamhet för allihop
sätter aldrig punkt för nåt
reser jämt till sagors slott
speglar oss i obeslutsamhet
Ingen alls,
vi lyssnar!
Du har glömt
hur vi tystnar
Lys din sol.......
som någonsin ej
tar slut här och nu!!
Blott så blind som han kan bli
ser allt i sin fantasi
Någon där - vem ser du hos min kropp?
Ingenstans
du färdas
fast din värld
nu härdas
Lämna jord.......
...tills nån från Neptun
ger evigt kontrakt!
[Lennon's Original Lyrics]
"He's a real Nowhere Man,
sitting in his Nowhere Land,
making all his Nowhere plans for nobody.
Doesn't have a point of view,
knows not where he's going to
- isn't he a bit like you and me?
Nowhere Man,
please listen!
You don't know
what you're missing.
Nowhere Man.......
the wo[-o-o-o-]rld
is at your command.
He's as blind as he can be,
just sees what he wants to see.
Nowhere Man - can you see me at all?
Nowhere Man,
don't worry!
Take your time,
don't hurry!
Leave it all.......
...till somebody else
lends you a hand..."
+ some parts on Repeat
909
11 augusti 2009
dom inom dig
909
Inledningsvis relativt ordagrann
sedermera alltmer fri tolkning
av QUESTIONS (spoke to those inside of me)
en mysteriös space-ballad
med Manfred Mann's Earth Band (-76).
Vanligtvis skriver jag "de" resp "dem"
men har här fått för mig att "dom"
är lämpligare.
i en dröm
som du glömt
du kom till dom
som låst din ytterdörr
Låste du upp,
klev in
och tala med dom
inom dig
Dom svarar på frågor med frågor
och visar dig in i sin natt
där din måne ser ut som en stjärna
och världen är ett spektrum av skratt
Dom når till ditt logiska center
och reglar upp fördomens spärr
Där sanningens sol snurrar chockrikt,
ditt tvivel faller ner i misär
som skarpt ljus
i ditt hus
du mötte dom
som stängde världens dörr
Låste du upp,
klev ut
ur spegeln till dom
inom dig
Dom upplöser undran med undran
och ställer din kropp på dess spets
Upp-o-ner pyramiderna trillar (ej)
ty gåtan är allt som består
Bestrålar dig bländad med mörker
och suger dig in i vitt hål
Deras tyngdkraft som höll dig har gjort dig helt fri
att se vilket håll är ditt mål...
Original Lyrics
[Chris Slade and Manfred Mann]
"In a dream
it would seem
I went to those
who close the open door
Turning the key
I sat
and spoke to those in-
side of me
They answered my questions with questions
and pointed me into the night
where the moon was a star-painted dancer
and the world was just a spectrum of light
They reached to my center of reason
and pulled on the touchstone that's there
The shock of that light had me reeling
and I fell into the depths of despair
(In a dream
it would seem
I went to those
who close the open door)
Turning the key
I sat
and spoke to those in-
side of me
They answered my questions with questions
and set me to stand on the brink
where the sun and the moon were as brothers
and all that was left was to think
They answered my questions with questions
and pointed me into the night
where the power that bore me had left me alone
to figure out which way was right..."
909
Inledningsvis relativt ordagrann
sedermera alltmer fri tolkning
av QUESTIONS (spoke to those inside of me)
en mysteriös space-ballad
med Manfred Mann's Earth Band (-76).
Vanligtvis skriver jag "de" resp "dem"
men har här fått för mig att "dom"
är lämpligare.
i en dröm
som du glömt
du kom till dom
som låst din ytterdörr
Låste du upp,
klev in
och tala med dom
inom dig
Dom svarar på frågor med frågor
och visar dig in i sin natt
där din måne ser ut som en stjärna
och världen är ett spektrum av skratt
Dom når till ditt logiska center
och reglar upp fördomens spärr
Där sanningens sol snurrar chockrikt,
ditt tvivel faller ner i misär
som skarpt ljus
i ditt hus
du mötte dom
som stängde världens dörr
Låste du upp,
klev ut
ur spegeln till dom
inom dig
Dom upplöser undran med undran
och ställer din kropp på dess spets
Upp-o-ner pyramiderna trillar (ej)
ty gåtan är allt som består
Bestrålar dig bländad med mörker
och suger dig in i vitt hål
Deras tyngdkraft som höll dig har gjort dig helt fri
att se vilket håll är ditt mål...
Original Lyrics
[Chris Slade and Manfred Mann]
"In a dream
it would seem
I went to those
who close the open door
Turning the key
I sat
and spoke to those in-
side of me
They answered my questions with questions
and pointed me into the night
where the moon was a star-painted dancer
and the world was just a spectrum of light
They reached to my center of reason
and pulled on the touchstone that's there
The shock of that light had me reeling
and I fell into the depths of despair
(In a dream
it would seem
I went to those
who close the open door)
Turning the key
I sat
and spoke to those in-
side of me
They answered my questions with questions
and set me to stand on the brink
where the sun and the moon were as brothers
and all that was left was to think
They answered my questions with questions
and pointed me into the night
where the power that bore me had left me alone
to figure out which way was right..."
909
9 augusti 2009
Yoni lockar Mikkel
eller Ungmön möter RödRäven
(SångTransponering nr 3)
inspirerad av en av Joni Mitchell's
allra tidigaste (-67) visor, Michael from Mountains,
vars rytm jag behållit
men trollat om historien både två
och tre varv
Mikkel väcker flickan trött,
han lockar med sött
Rinner drömmen ner
Blodet brusar vinet rött,
i trosan blir blött
Knyter luvan upp
Längs snårstigars irrfärd mot storskogars gläntor
där myrmark suger tung
syns jungfrun nu dansa kring skrattande luftslott
mens Mikkel är kung
Rödräv från Trollträsk
Dra dit du vill helst till!
Flickan går som du vill
om du inte smyger bakifrån
Stryks så flickan av hans svans,
en gentlemans glans
Blir strax kjolen kort
Smultron träs på tråd så lätt
som marionett
svävar draken bort
Där trollsländors surr smeker näckrosors bråddjup
hon minns sin mormors röst,
men hånglar tills ångesten släppt sina händer
om hårdspända bröst
Rödräv från Trollträsk
Dra dit du vill helst till!
Flickan går som du vill
om du inte smyger bakifrån
Mikkel slickar stolt sin tass,
för bort hennes vass
Glider skeppet rätt in
Slukar jungfruns hull och hår
men upptäcker mätt:
Hon är hundra år!!
När gumman har fyllt rävens sötsug med klädtyg,
han grinar ej av lust
nej, irrar längs myren, spyr upp sagans safter
i osläckbar törst
Rödräv från Trollträsk
Dra dit du vill helst till!
Flickan går som du vill
om du inte smyger bakifrån
Jonis OriginalLyrik lyder:
Michael wakes you up with sweets
He takes you up streets
and the rain comes down
Sidewalk markets locked up tight
and umbrellas bright
on a grey background
There's oil in the puddles in tafetta patterns
that run down the drain
in colored arrangements that Michael will change
with a stick that he found
Michael from mountains
Go where you will go to!
Know that I will know you!
Someday
I may know you very well
Michael brings you to a park
He sings and it's dark
when the clouds come by
Yellow slickers up on swings
like puppets on strings
hanging in the sky
They'll splash home to suppers in wallpapered kitchens
Their mothers will scold
But Michael will hold you to keep away the cold
till sidewalks are dry
Michael from mountains
Go where you will go to!
Know that I will know you!
Someday
I may know you very well
Michael leads you up the stairs
He needs you to care
and you know you do
Cats come crying to the key
and dry you will be
in a towel or two
There's rain i the window, there's sun in the painting
that smiles on the wall
You want to know all, but his mountains have called
so you never do
909
(SångTransponering nr 3)
inspirerad av en av Joni Mitchell's
allra tidigaste (-67) visor, Michael from Mountains,
vars rytm jag behållit
men trollat om historien både två
och tre varv
Mikkel väcker flickan trött,
han lockar med sött
Rinner drömmen ner
Blodet brusar vinet rött,
i trosan blir blött
Knyter luvan upp
Längs snårstigars irrfärd mot storskogars gläntor
där myrmark suger tung
syns jungfrun nu dansa kring skrattande luftslott
mens Mikkel är kung
Rödräv från Trollträsk
Dra dit du vill helst till!
Flickan går som du vill
om du inte smyger bakifrån
Stryks så flickan av hans svans,
en gentlemans glans
Blir strax kjolen kort
Smultron träs på tråd så lätt
som marionett
svävar draken bort
Där trollsländors surr smeker näckrosors bråddjup
hon minns sin mormors röst,
men hånglar tills ångesten släppt sina händer
om hårdspända bröst
Rödräv från Trollträsk
Dra dit du vill helst till!
Flickan går som du vill
om du inte smyger bakifrån
Mikkel slickar stolt sin tass,
för bort hennes vass
Glider skeppet rätt in
Slukar jungfruns hull och hår
men upptäcker mätt:
Hon är hundra år!!
När gumman har fyllt rävens sötsug med klädtyg,
han grinar ej av lust
nej, irrar längs myren, spyr upp sagans safter
i osläckbar törst
Rödräv från Trollträsk
Dra dit du vill helst till!
Flickan går som du vill
om du inte smyger bakifrån
Jonis OriginalLyrik lyder:
Michael wakes you up with sweets
He takes you up streets
and the rain comes down
Sidewalk markets locked up tight
and umbrellas bright
on a grey background
There's oil in the puddles in tafetta patterns
that run down the drain
in colored arrangements that Michael will change
with a stick that he found
Michael from mountains
Go where you will go to!
Know that I will know you!
Someday
I may know you very well
Michael brings you to a park
He sings and it's dark
when the clouds come by
Yellow slickers up on swings
like puppets on strings
hanging in the sky
They'll splash home to suppers in wallpapered kitchens
Their mothers will scold
But Michael will hold you to keep away the cold
till sidewalks are dry
Michael from mountains
Go where you will go to!
Know that I will know you!
Someday
I may know you very well
Michael leads you up the stairs
He needs you to care
and you know you do
Cats come crying to the key
and dry you will be
in a towel or two
There's rain i the window, there's sun in the painting
that smiles on the wall
You want to know all, but his mountains have called
so you never do
909
6 augusti 2009
Love calls Leonard
909
Neptuni döps ni om ni vill
[L. Cohen]
=fri-fantasi-artad "översättning" av ett av kanadensarens mer okända mästerstycken. Ombord på skivan (Song of Love and Hate -71) föregår dennna sång Famous Blue Raincoat. Den har Lundell redan (-84) tolkat perfekt - så jag prövar nu istället LOVE CALLS YOU BY YOUR NAME som jag kommit att tycka minst lika mycket om, och som förefaller ha mer med mitt liv att göra.
Du trodde aldrig att det händer
med alla människorna du blev,
din kropp vävd i legender
där apan satt och skrev
men här
just här
emellan födelsemärket och en fläck
Emellan blodådran och ditt fartygsdäck
emellan styrmän och dem som sprungit läck
en gång till
en gång till
Neptuni döps ni om du vill
Varenda kvinna i ditt album
som tillber dig med älsklig blick,
de naglar fast dig i ditt skuldkomplex,
söker du strålkastarens kick
för här
just här
emellan pelarvalv och vidöppna ben
Emellan skuggorna på lustspelets scen
emellan evighet och timglasets sken
nu igen
nu igen
Venus vill kalla dig sin vän
Du viftar med din ensamhet
likt trollstavar som aldrig riktas rätt
Snubblar du in i ett cirkustält,
följer filmkameran längs lindans och trapets
och där
just där
emellan tråden och livets första steg
Emellan tunneln och änden på din väg
emellan Stuntman och han som var för feg
än en gång
än en gång
Sirénerna viskar Suzannes sång
Lämnar sin drottning kvar i logen
full av åtrå som han aldrig vill slå fast,
klättrar på repstegar ner till sitt skepp
I kajutan väntar glädjeflickors last
fast där
just där
emellan clownen och maskens spruckna spår
Emellan hatten och årslångt oklippt hår
emellan spegeln och alla hjärtans sår
nu igen
nu igen
Publiken väntar ej till sen
Var är du Julie? - Où est tu June?
Augusti linkar i Strindbergs gränd
Undrar jag nu när mayaslöjan faller av
- kunde vi ha rest bort för längesen?!
ja, dit
Vi flyger dit!
emellan vinet och din lekamens bröd
Emellan solljus och mina månvarvs glöd
emellan lättnaden i orgasmens nöd
en gång till
en gång till
L. Cohen stöpte ditt sigill
[Leonard Cohen's Original Lyrics]
"You thought that it could never happen
to all the people that you became
Your body lost in legend,
the beast so very tame
but here
right here
between the birthmark and the stain
Between the ocean and your open vein
between the snowman and the rain
once again
once again
Love calls you by your name
The women in your scrapbook
whom you still praise and blame
You say they chained you to your fingernails
as you climb the halls of fame
but here
right here
between the peanuts and the cage
Between the darkness and the stage
between the hour and the age
once again
once again
Love calls you by your name
Shouldering your loneliness
like a gun that you will not learn to aim
You stumble into this movie house
Then you climb, you climb into the frame
and here
right here
between the moonlight and the lane
Between the tunnel and the train
between the victim and his stain
once again
once again
Love calls you by your name
I leave the lady meditating
on the very love which I do not wish to claim
I journey down the hundred steps
but the street is still the very same
and here
right here
between the dancer and his cane
Between the sailboat and the drain
between the newsreal and your tiny pain
once again
once again
Love calls you by your name
Where are you Judy - where are you Anne?
Where are the paths your heroes came?
Wondering out loud as the bandage pulls away -
Was I only limping - was I really lame?
oh, here
Come over here!
between the windmill and the grain
Between the sundial and the chain
between the traitor and her pain
once again
once again
Love calls you by your name."
909
Neptuni döps ni om ni vill
[L. Cohen]
=fri-fantasi-artad "översättning" av ett av kanadensarens mer okända mästerstycken. Ombord på skivan (Song of Love and Hate -71) föregår dennna sång Famous Blue Raincoat. Den har Lundell redan (-84) tolkat perfekt - så jag prövar nu istället LOVE CALLS YOU BY YOUR NAME som jag kommit att tycka minst lika mycket om, och som förefaller ha mer med mitt liv att göra.
Du trodde aldrig att det händer
med alla människorna du blev,
din kropp vävd i legender
där apan satt och skrev
men här
just här
emellan födelsemärket och en fläck
Emellan blodådran och ditt fartygsdäck
emellan styrmän och dem som sprungit läck
en gång till
en gång till
Neptuni döps ni om du vill
Varenda kvinna i ditt album
som tillber dig med älsklig blick,
de naglar fast dig i ditt skuldkomplex,
söker du strålkastarens kick
för här
just här
emellan pelarvalv och vidöppna ben
Emellan skuggorna på lustspelets scen
emellan evighet och timglasets sken
nu igen
nu igen
Venus vill kalla dig sin vän
Du viftar med din ensamhet
likt trollstavar som aldrig riktas rätt
Snubblar du in i ett cirkustält,
följer filmkameran längs lindans och trapets
och där
just där
emellan tråden och livets första steg
Emellan tunneln och änden på din väg
emellan Stuntman och han som var för feg
än en gång
än en gång
Sirénerna viskar Suzannes sång
Lämnar sin drottning kvar i logen
full av åtrå som han aldrig vill slå fast,
klättrar på repstegar ner till sitt skepp
I kajutan väntar glädjeflickors last
fast där
just där
emellan clownen och maskens spruckna spår
Emellan hatten och årslångt oklippt hår
emellan spegeln och alla hjärtans sår
nu igen
nu igen
Publiken väntar ej till sen
Var är du Julie? - Où est tu June?
Augusti linkar i Strindbergs gränd
Undrar jag nu när mayaslöjan faller av
- kunde vi ha rest bort för längesen?!
ja, dit
Vi flyger dit!
emellan vinet och din lekamens bröd
Emellan solljus och mina månvarvs glöd
emellan lättnaden i orgasmens nöd
en gång till
en gång till
L. Cohen stöpte ditt sigill
[Leonard Cohen's Original Lyrics]
"You thought that it could never happen
to all the people that you became
Your body lost in legend,
the beast so very tame
but here
right here
between the birthmark and the stain
Between the ocean and your open vein
between the snowman and the rain
once again
once again
Love calls you by your name
The women in your scrapbook
whom you still praise and blame
You say they chained you to your fingernails
as you climb the halls of fame
but here
right here
between the peanuts and the cage
Between the darkness and the stage
between the hour and the age
once again
once again
Love calls you by your name
Shouldering your loneliness
like a gun that you will not learn to aim
You stumble into this movie house
Then you climb, you climb into the frame
and here
right here
between the moonlight and the lane
Between the tunnel and the train
between the victim and his stain
once again
once again
Love calls you by your name
I leave the lady meditating
on the very love which I do not wish to claim
I journey down the hundred steps
but the street is still the very same
and here
right here
between the dancer and his cane
Between the sailboat and the drain
between the newsreal and your tiny pain
once again
once again
Love calls you by your name
Where are you Judy - where are you Anne?
Where are the paths your heroes came?
Wondering out loud as the bandage pulls away -
Was I only limping - was I really lame?
oh, here
Come over here!
between the windmill and the grain
Between the sundial and the chain
between the traitor and her pain
once again
once again
Love calls you by your name."
909
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
