En
Alltför Högljudd Ensamhet av författaren Bohumil Hrabal, skall jag icke
orda så himla mycket om, bara plocka fram såhär på tredje dagen bland
böcker som betytt mest i mitt liv, och kort konstatera hur huvudpersonen
arbetar med att pressa returpapper, inte minst böcker, som han skapar
nya formationer av, i takt med att hans filosofiska bildning hinner
växa, vilket räcker gott och väl till hundra sidor berörande litteratur,
tillkommen 1980 i Tjeckoslovakien men ej utgiven omedelbart, på svenska
dröjde det tills 2006, ett bra tag efter jag upptäckt Kafka vars
absurda vardagsporträtt förstås klingar både högre och djupare, fast
känner mig kanske mycket mer närvarande bland Bohumils konkreta tankar
och tillbakablickar...
(rentav såpass hemma så jag gärna kunde stanna upp flera månader och smälta materialet innan läsningen löpte vidare, ja, i och för sig inget unikt alls i min värld, men höll i detta fall på att medföra att jag måtte ha ansett mig färdig på sidan 77 istället för 106, vilket ett bokmärke i form av visitkort från något tjeckiskt hotell fortfarande skvallrar om, om det aldrig varit så att min hederskänsla gjort sig alltför påminnande till sist och hjälpte mig släppa loss den avgörande mekanismen av obändig nyfikenhet, som min redan hemskt nöjda skuggsida lagt rabarber på).
(rentav såpass hemma så jag gärna kunde stanna upp flera månader och smälta materialet innan läsningen löpte vidare, ja, i och för sig inget unikt alls i min värld, men höll i detta fall på att medföra att jag måtte ha ansett mig färdig på sidan 77 istället för 106, vilket ett bokmärke i form av visitkort från något tjeckiskt hotell fortfarande skvallrar om, om det aldrig varit så att min hederskänsla gjort sig alltför påminnande till sist och hjälpte mig släppa loss den avgörande mekanismen av obändig nyfikenhet, som min redan hemskt nöjda skuggsida lagt rabarber på).
Fahrenheit 451 står fortfarande kvar i bokhyllan. Ingen har varit här och bränt den - inte ens några brandsoldater, som i den välskruvat vrängda berättelsen. Så på dag 4 ikväll väljer jag Ray Bradburys science fiction bland de böcker som betytt mest i mitt liv. Även fast Truffauts filmatisering säkert färgat intrycket ännu tydligare.... Att inneha tryckta skrifter, eller än värre läsa dem, blir i dessa tv-tittares samhälle ungefär motsvarande att hänfalla åt droger i vårat, kanske bedriva suspekt läkekonst, eller snarast som att umgås med åskådningar som ligger klart utanför åsiktskorridoren här. Som respons på bok-förbudet föds en alternativ sekt eller vad vi skall kalla det.....
Själva Fahrenheit 451 har väl emellertid aldrig ansetts vara någon farlig skrift, utan mest hyllats såvitt jag vet - vilket möjligtvis gör dess befrielseinriktade essens en smula mindre trovärdig än eljest skulle varit fallet? I övrigt sägs Bradbury ha sagt sig bruka skriva fantasy, omväxlande med skräck. Gubben hann hitta på massa kända och okända noveller, mer eller mindre samlade, som också legat till grund för stora filmer eller dykt upp i mindre magasin. Har en retroaktiv samling med 100 stories på amerikanska, som tragiskt nog förblivit nästan helt oöppnad.
0W0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar