Hemma Hos Mysterium

mix av mina senaste drömmar



Jag har gått samma arbetsrunda tusentals gånger. Känner till alla husen, om inte innan så utan. Ändå står det nu på listan att jag skall dela ut tidningar till nummer noll. Och det är inte bara ett hus utan ett helt uppslag som har nummer noll. Hur kan jag ha missat detta förut?!

Testar en vassbevuxen stig för att se om den fortsätter. Tydligen leder mina steg fram till en främmande stugby. Här är det redan full förmiddag och folk väntar fortfarande på sina tidningar. Men jag märker inga brevlådor, så det verkar meningen att man skall gå ända in i stugorna. Flera är affärer eller serveringar. Ingen tycker det är konstigt att jag kommer nu.

En villa som är oskyldigt blå utanpå visar sig vara väldigt röd inuti. I trapphallen möts man av en gammal clown i svart trikådräkt som jag tror mig känna igen. Hans hemskt ostyriga, vita hår balanserar ultimat de magiskt kontrollerade gesterna. Vi blir inbjudna till cykelförrådet, i vad som nu har blivit ett hyreshus med oanade höjder. Men vi har annat för oss. Det är antingen min kompis och jag eller min syster och jag. Minns inte om vi tar oss ut igen eller ännu längre in...


Sommarkvällen är ung och man strosar längs kullarna. Uppe i det lilla slottet sker filmvisning. Det tycks bara vara den esoteriska informationsfilmen som är i rullning. Förutom förevisaren (Gustav Vasa själv) har en annan kamrat också hittat dit. Han har uppenbarligen fått jobb i trädgården, snusar och skrattar trots att han varit så deprimerad under åren.

Bäst vi sitter och pratar istället för att koncentrera oss på filmen, dyker en pojke upp. Pojken pratar än värre, frågar om vartenda hemligt ämne, och jag svarar mer än jag vill. Sneglar ideligen mot förevisaren, men han är ej arg utan helt lugn. Vi anar att vi snart nog ändå skall komma in i meditationsfasen, för kvällen är lång.

Slutligen har det blivit dags att klättra upp längs spiraltrappan för att kika på stjärnhimlen. Nu är det äntligen en liten kvinna som kommit; hon klättrar framför mig i den trånga trappan. Vi pratar förtroligt, som om vi känner varann. Men jag vet inte ifall hon ser att jag ser rätt upp under hennes klänning. Spiralen blir allt brantare, känns i magen som en riktig åkattraktion, och snart borde vi verkligen ramla tillbaka ner. Märkligt nog bara fortsätter hon upp...











wWw