Den Gamle Raglefanten

Hemma Hos Ragnar



Redan ringklockan är från artonhundratalet. Tapeterna sattes upp 1933. Hemma hos Ragnar är allt det gamla så gammalt att det har blivit nytt igen. En besynnerlig känsla - vi skrattar hjärtligt men det övergår i hosta. I sin lilla tambur står Ragnar och ser ohyggligt grårandig ut. Håret kryper som vita dammråttor över svarta filmremsor. Bara kostymknapparna är ljusgröna. Paraplyerna har aldrig varit uppfällda sedan hans iller gick bort. Jag står och undrar hur denna tambur är möjlig. Ragnar rengör näsborrarna med en ringfinger, som om det egentligen inte betydde något. Eller som om det finns minnen och företeelser som betyder mycket mer...


När jag tagit av mig skorna får jag genast ett par andra skor. Vi kliver upp den skrangliga trappan för att se hur Ragnar bor. Här hänger tavlorna på riktigt. Där står en tramporgel som saknar lika många tangenter som Ragnar saknar tänder. Hur det känns att ha levt under tre sekler kan jag bara föreställa mig. Farbrorn rycker på axelvadderingarna som om han är på väg mot ett fjärde sekel. Ur radion rullar just nu ingen swingjazz som man kunde tro - däremot en rykande färsk rock-kuplett från 2012. Ragnar uppskattar stycket mycket, det märker jag på hur hans fötter skiftar våningsplan varenda gång refrängen anländer.


Raggmunkar serverar Ragnar, med hallonsylt från -88. Vi sätter oss och frossar och slänger lyckliga blickar på planscherna. De är på varenda dam som mannen har umgåtts med under sitt välregisserade liv. Ragnar sätter på Godmorgon Sverige! fastän det är sena eftermiddagen. Han behöver inte ens begagna videobandspelare; programmet sätts på ändå. Endast Ragnar och dagens ungdom vet hur man gör för att se vadsomhelst närsomhelst. Medan han mumlar med i programpunkterna passar jag på att kika närmare på fartyget. Det står i badkaret och bär varenda flagga i hela världen. Dock när fingrarna börjar bläddra i Ragnars journal, möter mig namn på planeter och andra himlakroppar.


Strax vankar Ragnar ut genom dörren för att plocka in ett knippe rabarber till lägenheten. Jag tror det blott finns ett sopnedkast därute, men Ragnar är övertygad om att han bor i en stuga, nästan ett slott. Hemma hos Ragnar regnar det aldrig. Han har ett bra tak. Kring storstugan går det både älg och grävling. Och troll lite längre bort... Ragnar sveper med näven längs sin samling i hyllan. Där står ett urval av alla troll, flera norska, som han oskadliggjorde under senaste storhetstiden. De har blivit förstenade av solljus, därefter kraftigt förkrympta sedan magsäckarna tömdes på guld. Ragnar knackar ett litet troll i skallen, som för att kolla om det händelsevis kommer några kluriga idéer idag.


Apropå guld så reser sig Ragnar för att plocka ner medaljen. Den erhöll han för bästa manliga huvudroll i en monolog. Den hemskt svåra monologen spelades i alla kända städer, även vissa okända. Jag blir vansinnigt nyfiken på att fråga vad Ragnar har liggandes i grävskopan som står parkerad i finsalongen. Men vi håller oss naturligtvis till manus och bara observerar var sak i sin rätta takt. Ragnar ger mig en ryggklapp som skulle ha kunnat få vemsomhelst ur balans på den tiden det begav sig. Så räcker han mig en raglefant, berättar om skillnaden mellan modeller och riktiga grejer. Besöket tycks aldrig komma till ett slut.












wWw