Världens Sista Önskelista

Sjätte Luckan ur Ljusilias Julkalender 




Varje jul droppade det in några önskelistor som förändrade världen en smula, oftast väldigt lokalt. Tomtarna hade fått hitta på lösningar till saker såsom "önskar mig en skog" eller "vill att det snöar över halva Montréal". Emellertid aldrig förrän julen 2012 hade det kommit någon lista som kunde förvandla världen totalt. Nu fick tomtarna ta emot inte blott en utan hundratusentals önskningar i stil med "vill inte alls att världen skall ta slut", varav tolv stycken konkret önskade "att vår jord återuppstår på en ny planet".


I själva verket hade tomtarna funderat titt som tätt på att flytta till någon annan planet. Så nu såg det ut som om de fick gott tillfälle att slå slag i egen sak, utan att behöva svika oss. Man samlade ihop de tolv tydliga önskningarna i ett enda stort grötfat, kryddade med många liknande listor. Och så in med fatet i mikrovågsugnen! Strax satte sig alla tomtarna tillrätta i varsin släde och spände linor i jordens ytskikt. När renarna tagit ansats och börjat flyga likt raketer, följde hela jordens yta med. Våran värld vecklade ihop sig i en enda brokig filt, som tomtarna lyckades vika ut i farten så att åtminstone nissarna fick varsin flik som vindskydd. Att vinden egentligen var något annat än vind, snarare asteroidstormar, hade man förberett oss emot genom så gott om regnskog i ryggsäckarna som möjligt.


Sedan uppstod ett litet problem. Tomtarna var ingalunda ense om vilken planet vi skulle fara till. Man kunde ju gärna prova några olika, men om det hela skulle hinna bli en julklapp så måste tomtarna för tusan bestämma sig. Mänskligheten och säkert alla djuren förväntade sig att livet skulle ta plats på den bästa planeten. Ingen av önskelistorna hade antytt vilken av alla dessa det borde röra sig om. Tomtarna var dock inte dummare än att de förstod att jorden måste gå att trä på över himlakroppen. Någonting i stil med medium skulle nog funka, kanske large för säkerhets skull. Även de större månarna var möjliga kandidater. För ett ögonblick i världshistorien kände sig tomtarna tämligen rådvilla.


Omedelbart kom allesammans på bättre tankar när ett människobarn kröp ut ur filten och pekade mot en sällan skådad måne. "Där vill jag att jorden skall ligga!" menade barnet uppenbarligen. Och det visade sig bli helt sant, ty där kom vi allt sedan den stunden att bo. En smula knöckligt blev det att trä på alla husen i lämpliga vinkar på nytt. Men när allt väl var fixat och samlat och pyntat på julaftons morgon, så var i varje fall de flesta av oss förundransvärt nöjda.







wWw

Svar på Snö

Femte Luckan ur Ljusilias Julkalender





Björn, barn
- Är det du som har sett till så att det snöar?

Ljusilia
-  Javisst, jag älskar snö!


Ronny, lastbilschaufför
- Ett litet snyggt lager kan vi gärna gå med på, men du har dragit hit jävligt stora drivor på massa håll...

Ljusilia
-  Fördelningen sköts av era interna önskemål i systemet. Jag ställer bara in mig på SNÖ.


Margit, pensionär
- Varför kan du inte nöja dig med att få snön på julkort då?!

Ljusilia
- Vart man än beger sig lyses hela vägen upp av snön. Vi behöver det ljuset så himla väl under hela mörka årstiden!


Cecilia, lärarinna
- Sant, fast vi kunde gott fördubbla lyktorna och öka all mänsklig belysning istället!!

Ljusilia
-  Och ta energin genom solceller eller? Snön har säregna förmågor att reflektera allt, som en egen måne nästan.


Björn, barn
- Är det snön som ser till så att solen har nånting att syssla med under vintern?

Ljusilia
- Just så, min vän!


Abel, arbetslös
- Nu ljuger du bara! Snön gör inte ett skit, knappast solen heller.

Ljusilia
- Och du ger dig så gärna ut och gör deras jobb varenda dag??


Cecilia, lärarinna
- Snön har nog nog med att bli plogad åt alla håll. Nå, nu borde väl frågan närmast vara vad var och en kan hitta på för att ersätta snön med något bättre?!

Ljusilia
- Ersätta? Fråga några snälla barn, om ni vill ha ännu bättre svar på vad snöns värde består av!!


Ronny, lastbilschaufför
- Då måste jag passa på och fråga varför så många fortfarande föredrar å åka pulka när det finns snow racer?!

Ljusilia
- Tja, det finns olika sorters snö också. Vilken är bäst?


Margit, pensionär
- De far som galningar! Nå, snön brukar ju blåsa rätt upp i rockkragen, inte så roligt i minus tio!!

Ljusilia
-  Där låter det som att vinden är boven i dramat, ingalunda snön.


Abel, arbetslös
- Snökaoset skapar faktiskt många olyckor, har du inte tänkt på det?!

Ljusilia
-  Snön är oskyldig. Somliga kör som om det vore sommar. Vi förväntar oss leva våra liv lika effektivt oavsett hur säsongen utfaller.


Margit, pensionär
- Jag tar det minsann lugnt när jag går och handlar. Men när snön lägger sig ser man ju för helsicke inte om det kommer ett hål i gatan eller dylikt...

Ljusilia
-  Det kan man lätt tro, men jag upptäckte många gropar imorse som jag aldrig har sett i mörkret. Just i och med att snön formar sig tydligt omkring både hål, stenar, sänkor och kanter...


Ronny, lastbilschaufför
- Åja, du tar dig väl ut först när snön kommer?! Som nån konstnär som plötsligt ska göra sitt projekt...

Ljusilia
-  Det vet du det mesta om? Hursomhelst känns det väl trevligare att trampa i en snöpöl än i tvågradigt regnvatten?!


Cecilia, lärarinna
- Vädret är inte till för att vara trevligt. Vi vill ha något att klaga på.

Ljusilia
- Jamen då förefaller ju snö vara alldeles utmärkt för er också?!


Abel, arbetslös
- Nä, för sen blir det bara massa slask och modd och salt och isgator av alltihop!!!

Ljusilia
-  Har förstått att främst göteborgarna fått tampas med lite väl mycket sidoeffekter. Jag har föreslagit för snöskyddsstyrelsen att vi vintertid förlägger samtliga platser i landet under nollpunkten.


Cecilia, lärarinna
- Vad är det för förmyndarfasoner, jag trodde du var småskaligt liberal?!

Ljusilia
- Det skulle ge den jämna snöförekomst som norrlänningar är vana vid. Men de flesta av er härnere vägrar ju att låta ersätta vissa plusgrader med minus.


Ronny, lastbilschaufför
- Listigt värre va? Nej, det är naturligtvis varenda jävla minusgrad som ska bytas ut mot plus!

Ljusilia
- Då lär själva intensiteten hos värmegraderna inte bli lika riklig under sommarhalvåret.


Abel, arbetslös
- Vadå? Vet ni inte hur långt lagret av plusgrader räcker...

Ljusilia
- Jodå, räcker alltid sålänge som några vill ha minus.


Björn, barn
- Kan vi inte få ha snö och plus på samma gång?!?

Ljusilia
- Dessvärre, bara minus förutan snö...


Margit, pensionär
- Tycker jag låter lika bra, så slipper man svettas.

Ljusilia
- Passa på och njut nu!




eLe

Labyrint mitt i vitt

Fjärde Luckan ur Ljusilias Julkalender 





1

det blinkar en stjärna
besynnerligt blå
på vitaste mark där hon går


2

månskenet blåser runt
över snö
över snö


3

mitt i vitt
anar jag ditt stearin
yr av stillhet


4

skrider vi in
i skinntorra porten
med magnetiska hårstrån
till ett tempel av tyg

här bor ej hormonerna
blott mormor med madonnan
men vargarna river renarna redan
ut ur kåtan kliver


5

vem hittar liv kvar i vinterns labyrinter?
var hörs vårt korus ur munnar av korinter?
vilkas mössor slinter?


6

tar hon av sig
tolv par tunna strumpbyxor,
tre tjocka jackkoftor;
står hon nu naken
i snön
mitt i vitt
i några hisnande sekunder,
innan hon sätter
på sig konkarongen
igen


7








8

drömde jag var i ett dataspel
där hisskorgar slöt sig om kroppen
likt tunga gripklor;
för varje var jag tvungen att gissa
vilket väderstreck som skulle öppna sig -
ifall rätt for korgen upp
närmare min familj
ifall fel for korgen ner


9

närmare kriget
drunknar vår Ubåt
inunder dessa isblock


10

nu
bortom all aska
kan anden
gömma sitt ljus


11

vitt
inuti
vitt

lyser nästan lila
likt lyrik


12

världens sista labyrint
var inte sista
är bara mitt i
nästa labyrint
en doft av hyacint
i samma labyrint









eLe

Första Snöflingan

Tredje Luckan ur Ljusilias Julkalender




Havregård är ute och flanerar i den väldigt tidiga decembermorgonen. Gatorna ligger alldeles trafiklösa och luften blinkar rosagrå. Då landar en snöflinga på hans flanellhalsduk! Det är den första snöflingan som vågat falla på många månader... Havregård blir glad. Då gubben vänder sin haka upp mot de nakna trädkronorna, så att hatten nästan faller av, då får han ana himla massa snöflingor : de dansar vals däruppe. Snart hittar somliga ner till marken, i sällskap efter sällskap. Äntligen, som han har längtat efter dem! "Och på den tredje dagen började det snöa..."


Det dröjer bara en kvart före Havregård har blivit en riktig snögubbe. Den andas kallt ända in i sitt hjärta. Han hade en häst 1937, men den försvann när det kom en bil en vacker morgon. Ännu ensam i hela världen pulsar den gamle genom allt det nyvita. Vägen ser man ända bort till kyrkporten, flera hundra meter fram, fastän solen ej gått upp. På sin höjd grumlar flingorna synfältet, men på det hela taget känns världen tjugo gånger större nu. Den mörka, frusna lervällingen i Havregårds huvud har slukats upp av ljusa vidder.


Den första snöflingan ligger magiskt nog kvar på hans flanellhalsduk, helt osmält. Hon viskar i hans öra att såhär härligt har det varit titt som tätt i livet, bara det att gubben glömt hur nyligen det egentligen var. Havregård inbillade sig att det var sjuttiofem år sedan som snön kom förra gången. Men nu känner han igen förra årets scen, som om den låg här igår.  Snögubben klappar snöflingan lätt på axeln och tackar henne för insatsen. Hon lyser till ett par sekunder men blandar sig snart med hela gryningsljuset.








eLe

Sista Gnistret

Andra Luckan ur Ljusilias Julkalender




Hela natten har Ljusilia varit ute i minus sjugradiga isvindar. Sina julstjärnor har hon satt upp hos alla som prenumererar på dem. Ljusilias ljus är bland det skönaste i staden. Det får frosten att gnistra extra starkt; det får kylskåpet att glimra av förväntan. När människorna vaknar så vet de att NU klarar man sig fint, ända fram till slutet åtminstone. Säkert beror det på den särskilda ingrediensen som Ljusilia använder i sina julstjärnor. Några uns outspätt månsken får varje i sig. Dessutom behöver hon inga nycklar för att komma in hos de sovande kunderna. Det räcker att hon får vara nära de fönster som skall ha stjärna. Ljusilia känner till hur man för handen genom glas utan att göra sönder någon ruta. Det lärde hon sig av Vetroni, en magiker hon arbetade med nere vid Neapelbukten. Under ungdomen hände det att hon provade många varma vägar, heta linjer genom den frusnare verkligheten. De halvsnöiga gatorna här har alltid varit hennes hem, åtminstone i innevarande liv. Sedan hon blev äldre har Ljusilia börjat sluka gott om ischoklad, samlat fettet kring skelettet, sparat vartenda omslagspapper i album. Närapå problem har hon att hinna hela rundan innan morgonen avslöjar hennes jordiska skepnad. Nå, syret är så vinterfriskt och vingarna fungerar faktiskt fortfarande, så det går trots allt lätt. Gamla Genesis i trumhinnetrådarna hjälper också kroppen att rotera med samma varv som tankarna. Även ifall detta skulle visa sig bli sista gången - älskar Ljusilia ändå att sprida ljus. Några guldmynt får hon för varje hus, ibland en hel risgrynsgröt, och det håller hennes humör vid liv. Samtidigt går det inte en minut utan att hon funderar på Månen, om hon egentligen vill ta sig dit. Stegen skulle bli mindre tunga där, gatorna möjliga att uppfinna från början. Det enda tråkiga är att de ingalunda har människor på Månen, dessa ruvande grå som måste få hennes gnister, oftast både när de vaknar och går till sömns.











eLe

Sista Lärjungen

Första Luckan ur Ljusilias Julkalender



Judas sitter med sitt exemplar av Ljusilias julkalender. Han håller just på att öppna sista luckan. Sista luckan är höljd i skugga, ty intill honom står madonnan och lyser på första luckan. Dock sista luckan vill Judas öppna först, för så har han ju gjort jämt. Varför skall man vänta på Jesusbarnet när han behövs just nu?! Judas föreställer sig att luckan består av ett par blygdläppar. För man dem åt sidorna så kommer allt man önskar. Men det här lär bli sista året som han får någon kalender överhuvud taget. Ljusilia har haft en djup pratstund med prästen. De kom fram till en ny pedagogisk variant : att byta plats luckorna emellan. Det första som Judas får syn på är en pepparkakskamel. Vad faan skall han med en kamel till?! Rida bort till italienska katedraler och plocka med sig några guldänglar hem...? Visserligen har varelsen sjyssta pucklar, men ingalunda som en madonnas bröst.


Nu börjar Judas misstänka hur de har fifflat med rummet och tiden. Han fiskar upp mobilen och mailar en undran till Jesus. Borde han inte vara nyfödd i första luckan man öppnar och sedan sönderspikad i sista?! Jovisst ligger det något i det, svarar Jesus, men du är ju redan en rättså stor pojke, Judas! Du kan blicka åt olika håll, även om luckorna följer en viss procedur. Det tycker Judas låter både uppmuntrande och klokt. Så han klottrar ner en narr och lockar in den i sista luckan. Då blir luckan naturligt den första, för narren är nyfiken och har inget annat för sig nu. Och han har hört att i de urromerska kvarteren bor både horor och madonnor. Då tar sig Judas och narren en liten resa dit på motorkamelen. Väl inne i gränderna känns det svårt att välja vem av alla dessa. Judas vill trots allt ha ett gudomligt barn som bara madonnor kan ge. Narren nöjer sig med något smådjävligare. Ingen av dem vill emellertid låta binda sig med bibliska skinnband.


Prästen suckar och släpper kalendern rakt ned i dopfunten. Han tycks ha glömt att han fyllde på den igår. Alla luckorna blöts upp samtidigt och Ljusilia simmar mellan pelarraderna upp mot orgelläktaren. Hon når allt närmare orgasm av all skön mosaik i musiken. Snarare än Bach-kantater känns det som en mix mellan Joan Baez och Judas Priest. Ljusilia älskar Jesus, så hemskt mycket att hon tränger igenom kupolen och kysser hans far någonstans ovanför. Spridda skvättar av hennes kärlek får prästen nöja sig med. Han stapplar omkull på en relief i stengolvet. Där ligger prästen likt en bortglömd hierofant, för ömt sin näsduk i cirklar över huvudsvålen. Judas träder in från sakristian och räcker honom en skål glöggvin med smak av svavlad äppelkanel. Men prästen ger den förtappade fria händer att hälla drycken i dopfunten. Då mörknar katedralen en smula, medan Ljusilias ben sjunker genom kupolen och landar grensle över altarkorset. Det reser prästen på nytt.






wWw

Världens Sista Pianoton

Världens allra sista pianoton utspelade sig några nätter före Jesus 2012:e födelsedag. Pianotonen for ut i rymden, precis som alla tidigare toner, men är den första som åtföljs av evinnerlig tystnad. När ni lyssnar upptäcker ni att ingen ton i världen kan komma efter denna. På det hela ofantliga taget låter den som en korsning mellan Schumann och Hammill (med inslag av Fats Domino). Pianotonen ligger numera lagrad i en limiterad samlingsbox, tillsammans med 202 remixer av samma ton. I boken som också medföljer berättas hur tonen förmodas härstamma från Saturnus eller dess omnejd. För den som befinner sig här i Novaversum går samlingsboxen att beställa till överkomligt pris, under några sekunder ytterligare. För er som tror att ni fortfarande bor närmare Saturnus, i någon obefintlig världsvrå, blir fraktkostnaden så hög att ni lika gärna kan fara hit. Det gjorde ju pianisten, och nu behöver hon inte spela en enda ton i hela världen. Novaversum garanterar er att allting redan har spelats, både på låtsas och på riktigt. Det nya med vår värld är att ingenting längre kan bli på nytt. Detta kommer sig, som ni förstått för längesen, av att det sista redan är här. Däremot är det inte där. Så vill ni stanna kvar i den skapande skapelsen så vill vi på intet vis hindra er. Emellertid missar ni då ett enormt bra erbjudande nu!










wWw

Världens Sista Garderobskrok

Mänsklighetens sista garderobskrok hänger i galleriet här i Vintergatans utkant. Olika krokar fanns på jordklotet i rik utsträckning, och vi har bara börjat att skapa oss begrepp om krokarnas respektive levnadsfunktion. För att efterlikna de ursprungliga betingelserna har vi byggt en garderob, vari kroken ifråga befinner sig. Garderober var ett sorts fängelseceller där människorna brukade förvara klädesplagg. Det rörde sig om de plagg som inte kunde få springa omkring helt själva ute i staden (åtminstone inte vissa veckodagar). Galgar var vanligast att man hängde fast sina kavajer och klänningar på. Dock förekom ofta krokar även inuti garderoberna.

Den sista kroken någonsin (av internt uppehållande slag) kan ni som sagt beskåda härinne. Jodå, den är tämligen böjd och ganska guldfärgad. Vi skulle lätt kunna tro att många människor åtrådde en dylik krok. Faktum är att mycket få ägnade sin krok avgörande uppmärksamhet. Icke heller övriga sorts krokar fick någon nämnvärd status, knappt ens högre än handdukarna, dessa spöklika fenomen som kunde smutsas ned i månader innan man rengjorde dem. Ändå lär det vara sant att Mona-Lisa lät sig hängas på en tavelkrok. Dessutom var det just en garderobskrok som Owe Thörnqvist firade bröllop med, av misstag eller tröst, att döma av hans dagbok.

Dock kan vi bevittna ännu besynnerligare relationer mellan människa och krok. Den sistnämnda tycks i regel påtagligt omedveten om vad som egentligen försiggår. Minst en tecknad sjökapten fick för sig att ingå symbios mellan sin arm och en krok. Kanske var det för att krokodilerna hade skrämt bort hans ena hand? Andra landkrabbor vågade sig på distans ned i vattendragen, genom att låta krokar fastknutna i tunna linor göra jobbet. Nå, nu är vi ute och cyklar efter fel fisk; ni skulle ju få en fördjupning i garderobskrokens historia.

Somliga var av dubbel natur, vissa var totalt uppskruvade, men trots allt tillhör de de mest pålitliga varelser som vi har samlat upp ifrån jordklotet. Varje krok kunde bli sittande år ut och år in i garderoben, fylla sin funktion utan att knorra eller knarra. Vår kära professor i garderobiologi brukar beskriva dem som komplett omöjliga att provocera på något enda vis i hela universum. Därför var det med respekt och icke helt utan skuldkänsla som vi lyckades lägga beslag på det sista exemplaret, sedan nu deras värld genomgår sitt kroniska försvinnande. Kroken har kommit för att stanna i vårt galleri. Ni får gärna testa garderoben en minut vardera. Vi undersöker just huruvida kroken mår bäst i ensamhet eller av att slå ihop sitt kloka huvud med något ohängt fenomen.








wWw

Varats Vidare

Trillingnöt nr 12




Att bara
eller lite mera

- det är allting.



Att svara
eller blott förklara

- frågar vem dig?



Att bliva
eller sen förbliva

- vi är tiden...



Att är-a
eller inte är-a

- sker vart vara












wWw

AlaskAntarktis (glaciära ingrepp)

kap II




Vi börjar förstå vad en glaciär är. Där fortplantas en hel massa varma känslor genom det djupt frusna. För många år sen var Björnbacke övertygad att vi klivit rakt in i ett isberg, dess ihåliga tunnelsystem. Jag trodde det rörde sig om något seriealbum, som Rasmus Nalle bara lite mer avancerat äventyr. Lager på lager har packat sina verkligheter hårt kring ryggsäckarna, fast inget har lyckats ersätta detta ursprungliga mysterium. Nu står det klart att vår vandring är en del av glaciärens process, som vore vi små urtidsdjur.


Emellanåt vränger vulkanismen fram enorma grottbubblor, där vi pressas ut likt expeditionsdeltagare. Djupt inuti snöberget bildas utrymmen på någon månad eller två. Jag brukar påbörja skapandet av en gammal roman i varje grottbubbla. Björnbacke passar på att rengöra syrgastankarna. Men innan ni vet ordet av, sugs vi vidare i nutidare tunnlar. Allting är svartvitt här, man går genom gråskalor, fast någon har hällt en enda färg över varje rum. Det blir som tonade skivomslag eller notblad från någonstans mellan 50- och 60-talet. Någons pensel för oss likt leriga pigment mellan saga och vardag. Vem vet - må vi vara troll, troll som söker efter solen?? Vi har doppats i norrskenet. Det känns som dröm, en sådan som man ideligen vaknar ur, utan att vakna.


Varannan eller var tredje natt hittar vi ett tält. Vem som har låtit bli att ta ned tälten har vi ingen vettig aning om. Han måste ha väldigt många tält med sig - eller hon, luktar som en moder, mystiskt men mycket konkret. Där ligger vi liksom i hennes liv; kan blott se tältdukens egen stjärnhimmel. Imorse förblev vi glada i många minuter, närapå upprymda! Emedan de värsta lavinerna passerades igår, var det nu bara att lugnt öppna dragkedjan - eller låta bli tills pingvinerna kommer och knackar på.



* *



Vi går genom snön och vi går genom snön. Björnbacke och jag lufsar oförtrutet på, snyter oss med jämna mellanrum. Och även om mina andetag förevigt fortsätter, så har jag märkt hur jag nästan upphör att andas då och då. Luckorna infinner sig såfort jag behöver koncentrera sinnet, medan vi sitter still vid elden och inte får somna. Djupare andning hade hållt mig vaknare, men magen tycks inte längre ha plats för all luft. Uppdraget påminner mer och mer ofta om en kontrollerad övning i släppande av kontrollen. Skorpionen behärskar bägge polerna, reser sitt paradoxala paraply mot solen.


De sa det skulle vara krig här någonstans, en strid som vi med våra överlevnadskunskaper hade behövts i. Vid det här laget borde man ha glömt att vi är på väg...? Björnbacke har varit med ända sedan Elvis klev upp från perrongen; de rullade bort likt stenar och gjorde militärtjänsten tillsammans. Själv kom jag in i bilden närmare Elvis död. Då lät det svarta skönare, om än helt utsmetat, som när Charlie Rich lovsjunger sorgen med sitt snövita hår. På vildmarkens enda tv-skärm fanns det bara plats för riktiga renflickor. Vi hade med oss världens vackraste, Irene Reindeer, både rundare och smäckrare än alla fjällbjörkar sammanlagt. Ändå var det inte henne vi skulle försvara; det visade sig snarast vara en utfrusen vargkvinna som verkade ha blivit våldtagen. När vi mötte den mörksminkade vargen i en snödriva, ristad med ett märkligt kors, där försökte hon klargöra att det var hela renflicksflocken som hade gett sig i kast med hennes kropp. Och varför inte? Även fast kvinnor aldrig våldtar, särskilt inte av desperat trånad, så kan en ensam varginna bli tacksamt objekt för förakt. Det räcker att djuret tar avstånd från en flock, så får det i värsta fall fler flockar emot sig.


Renarna lär ha grävt med sina horn i honan, ungefär som isen gröper ur ett berg. Vi ville göra något för att få henne hel igen, bidrog med en stunds trygghet i blodet, men kände samtidigt rädsla för att visa oss otillräckliga. Dessutom visste våran erfarenhet att allt här kunde vara en arrangerad fälla, så vi undvek vidare inblandning och överlät fortsättningen åt naturens gång. Visserligen hade Leonard Cohen en finger med i pjäsen. Så det kunde röra sig om parallella motiv, ett par transcendentala ritualer som hjälplöst bedrar varandra ju mer kärleksfulla och självbedrägliga de blir.











Jokkmokk Rock med samen SG Jonsson



eLe

AlaskAntarktis (förirrat paradis)

kap 1




Björnbacke och jag går tungsinta i den lätt fallande snön. Marken är redan fylld av milsvid snö, längre bort än jag någonsin gått. Vet inte om vi är i Antarktis eller i Alaska. Min fiende och broder verkar ha koll på den saken, åtminstone på kartan. Fast det finns fläckar där inte ens Björnbacke har satt sina mockasiner. Allting känns extra förvirrande ikväll, emedan vi både blivit bästa bröder och värsta fiender. Processen skedde just med någon minuts mellanrum, fastän det brukar bli såhär allt tätare. Frosten biter så djupt i mustascherna att de nästan spricker. Händernas istappar går knappt ens att knyta längre. Nu har min broder och fiende fått för sig att jag aldrig bidragit till våra steg - trots att vi tagit hur många somhelst. Dessutom är det ju Björnbacke som uppskattar att ta ut kursen, så jag har låtit honom sköta själva framkomligheten. En bra bit har den ynglingen passerat fyrtio och varit med förr.


En bestående obalans bor i att vi kan göra upp eld endast när det är dags att sova, och vi kan bara sova när det är dags att göra upp eld. De små skogspartierna som alltför sporadiskt dyker upp har vi försökt använda till att tillverka skidor och stavar. Dock visar det sig jämt så kvistigt att vi skiter i möjligheten. Vi skulle behöva bandvagnen för att verkligen komma fram någonstans. Inbillade oss från början att målet rymdes i våra steg och våra ryggsäckar. Det är fortfarande sant - bara det att Björnbacke kastade bort radioutrustningen när vi skulle gena över fjället. Sedan dess blir det svårt att söka på skilda fronter. Vi är liksom tvungna att hålla ihop. Om vi åtminstone hade haft en vanlig enkel ren som sällskap! För att inte tala om ett par piffiga pingviner!! Men tills dess får vi nog betrakta det här som en militärtjänstgöring. Både Björnbacke och jag kommer vara stolta när turen är över, när vi kan sitta och minnas hur svårt och hårt allting var.


Var varghonorna brukar ha sina gryt fattade jag visserligen ett bra tag före Björnbacke. På sistone har han t.o.m. börjat inse att de följer efter oss, hur de kräver minst en lekamen. Mina drömmar handlar hellre om rådjursflickor och renkvinnor, men vi befinner oss hopplöst långt ifrån städerna. Alla våra oroliga föreställningar har till sist lockat hit hela flocken av hungriga honor. Pingvinerna emellertid menar min fiende broder härrör helt och fullt ur min fantasi. Lite för många kapsyler med portvin tycks jag ha fått i mig de senaste månaderna. Starkvin kan leda till pingvin på hjärnan. En jägermeister per dag är vad Björnbacke håller sig till, fast jag funderar hellre på att övergå till lättvinsglögg. Möjligheten finns ju att det är närmare till jul än vi tror...


Däremot nu när inte minsta hus passerat revy på fyra-fem år, måste jag äntligen lära mig hur terrängen är uppbyggd. Min broder och fiende har tjatat om kartläsning och blocktolkning alltsedan vi startade. Vill minnas att allt tog sin utgångspunkt hemma i Kanada, eller om det var hemma i Argentina. Det borde skett kring de nordamerikanska sjöarna, eftersom Gordon Lightfoot sjöng om hur han begav sig. Skorstensröken låg mysigare än någonsin, men ändå skulle man prompt iväg. En snöig dag ville vi bara ha mer snö. Vi kände oss som två tomtar i paradiset. Tror att Björnbacke gjorde sig bilder av grottor med förhistoriska rymdvarelser i. Men det kan lika gärna vara jag som var drivande i de visionerna. Då hade det ännu ej gått upp för mig hur koordinaterna innefattar även människor och närmare motivationer, ja, inte minst för min broder och fiende. Ju mer ensamt det blev, desto fler ansikten glimtade fram längs kartböckernas blad. Om vissa gnistrar det så starkt att vi får ont i hjärteroten. Man kan höra månen yla när vi slår tillfälligt läger kring någon sällsynt dunge.







wWw

Sitter någon i Skåpet

Scen # 1211




Du sitter i ett skåp

och blickar ut över långa banor av pappersbuntar,

multnande gyllene blad



Vem har skrivit alla dessa rader?



Jag står på din balkong utan tak

och hissar upp några smärtsamma minusgrader

ur stadens snurrande djup










eLe

Låtsas inte Satellit

[Transformation 13 : 5]

ur dröm, något modifierad





Befinner oss i ett alienerat fabrikskomplex

eller om det var Ridleys rymdfarkost

Larmet ska gå om bara någon minut

rusar vi ut längs nattstadens testramp-feber

Den dumma damen knallar tillbaka

måste hämta sina förbannade Witch Bubbles

som om solen stod snällt uppe

rullar vi iväg i en skraltig moonrover


Nästa morgon står på förstasidan

hur Björn Skifs blivit tagen på bar gärning

emedan ingen var kvar som kunde bevisa

att mannen var där i egenskap av skådis

känner vi sakta ett sting av skuld







eLe

Råtta i Labyrint

låter bli att bita sig i svansen?

ytterligare Trillingnöt nr 8 





...efter trettiosju år har gudarna
en grå dag flyttat på
ostens position. Biten ligger någonannanstans...



Råttan hittar redan nästa morgon
dit, medan människan tar resten av sitt liv
på sig att återbesöka



stället där mumsbiten borde vara. Han vet
vad han har att begära
av gudarna som förr eller senare



kommer belöna hans trogna
väntan. Och mycket riktigt - i nästa liv ligger
osten där och gapar



så snällt. Emellertid ett halvt liv
hittar aldrig tillbaks
till den som upphör med skapandet av



nya minnen. Nosade sig råttan istället
förbi varje stolt dödläge
omedelbart. Dumt nog så smart



bryr sig råttan måttligt om vem och varför
som hur nu än släppt in den här
men snarast om var tillfredställelsen må utvisa



sina tillfällen. Människan inser dock slugt
att bara för att matbiten hållit sig borta i åtta veckor
så behöver den ej vara borta



nästa eller nästa...










eLe

Jordens Kanter

ytterligare Trillingnöt nr 6



Varför kör han så mycket rutigt på sig...?!

som om här inte vore nog
med rummen man passerar genom huskomplexen



Varför bär hon så många prickiga prickar...?!

nog räcker det väl redan gott
med de lekamliga rundningarna innanför



Varför kommer nästan ingen i triangelmönstrade tröjor...?!

som om annars då vårt sinne
skulle vrida sig omkring och bli vimmelkantigt



Hurpass tur är det att aldrig ränderna går ur...?









wWw

Ubåten Undergår Uppstigande

[Transformation 13 : 8]

i färdigformulerad version inför "världens sista diktsamling"





Ska nu husen försvinna ner i marken?

Kommer jordklotet bara blåsa bort?

Må var vägkorsning visa sig bära till Rio?

Tror du t.o.m. tv-serierna tar slut?


Kommer minsta knapp och radiovåg vara ur funktion?

Dyker HAJEN upp och slukar våra kroppar?

Köper bläckfiskar upp alla framtidens företag?

Lär varenda bok komma att självantända?




I själva verket händer bara vad vi vill

eller inte vill men hela tiden föreställer oss.


Undergången är vår Ubåt byggd av farhågor

där hjärnor förmår sjunka hur djupt somhelst

men också stiga upp mot en oanad, underbar värld.















wWw

Rymmer närmare

[Transformation 13 : 2]




i rummet där alla redan har roligt

känner jag mig utanför


i rummet där många jäklar har tråkigt

känner jag mig ovanför


på våningen varje mänska gör mästerverk

känner jag mig innanför


i salen där ingen känner varandra

känner jag mig kreativ





i staden där några hejar på några

känner du mig närmare


längs trappan man tar sig rakt ner mot ensamhet

vänder vi oss upp igen


till rymden där kärlek älskar att mötas








wWw