AlaskAntarktis (förirrat paradis)

kap 1




Björnbacke och jag går tungsinta i den lätt fallande snön. Marken är redan fylld av milsvid snö, längre bort än jag någonsin gått. Vet inte om vi är i Antarktis eller i Alaska. Min fiende och broder verkar ha koll på den saken, åtminstone på kartan. Fast det finns fläckar där inte ens Björnbacke har satt sina mockasiner. Allting känns extra förvirrande ikväll, emedan vi både blivit bästa bröder och värsta fiender. Processen skedde just med någon minuts mellanrum, fastän det brukar bli såhär allt tätare. Frosten biter så djupt i mustascherna att de nästan spricker. Händernas istappar går knappt ens att knyta längre. Nu har min broder och fiende fått för sig att jag aldrig bidragit till våra steg - trots att vi tagit hur många somhelst. Dessutom är det ju Björnbacke som uppskattar att ta ut kursen, så jag har låtit honom sköta själva framkomligheten. En bra bit har den ynglingen passerat fyrtio och varit med förr.


En bestående obalans bor i att vi kan göra upp eld endast när det är dags att sova, och vi kan bara sova när det är dags att göra upp eld. De små skogspartierna som alltför sporadiskt dyker upp har vi försökt använda till att tillverka skidor och stavar. Dock visar det sig jämt så kvistigt att vi skiter i möjligheten. Vi skulle behöva bandvagnen för att verkligen komma fram någonstans. Inbillade oss från början att målet rymdes i våra steg och våra ryggsäckar. Det är fortfarande sant - bara det att Björnbacke kastade bort radioutrustningen när vi skulle gena över fjället. Sedan dess blir det svårt att söka på skilda fronter. Vi är liksom tvungna att hålla ihop. Om vi åtminstone hade haft en vanlig enkel ren som sällskap! För att inte tala om ett par piffiga pingviner!! Men tills dess får vi nog betrakta det här som en militärtjänstgöring. Både Björnbacke och jag kommer vara stolta när turen är över, när vi kan sitta och minnas hur svårt och hårt allting var.


Var varghonorna brukar ha sina gryt fattade jag visserligen ett bra tag före Björnbacke. På sistone har han t.o.m. börjat inse att de följer efter oss, hur de kräver minst en lekamen. Mina drömmar handlar hellre om rådjursflickor och renkvinnor, men vi befinner oss hopplöst långt ifrån städerna. Alla våra oroliga föreställningar har till sist lockat hit hela flocken av hungriga honor. Pingvinerna emellertid menar min fiende broder härrör helt och fullt ur min fantasi. Lite för många kapsyler med portvin tycks jag ha fått i mig de senaste månaderna. Starkvin kan leda till pingvin på hjärnan. En jägermeister per dag är vad Björnbacke håller sig till, fast jag funderar hellre på att övergå till lättvinsglögg. Möjligheten finns ju att det är närmare till jul än vi tror...


Däremot nu när inte minsta hus passerat revy på fyra-fem år, måste jag äntligen lära mig hur terrängen är uppbyggd. Min broder och fiende har tjatat om kartläsning och blocktolkning alltsedan vi startade. Vill minnas att allt tog sin utgångspunkt hemma i Kanada, eller om det var hemma i Argentina. Det borde skett kring de nordamerikanska sjöarna, eftersom Gordon Lightfoot sjöng om hur han begav sig. Skorstensröken låg mysigare än någonsin, men ändå skulle man prompt iväg. En snöig dag ville vi bara ha mer snö. Vi kände oss som två tomtar i paradiset. Tror att Björnbacke gjorde sig bilder av grottor med förhistoriska rymdvarelser i. Men det kan lika gärna vara jag som var drivande i de visionerna. Då hade det ännu ej gått upp för mig hur koordinaterna innefattar även människor och närmare motivationer, ja, inte minst för min broder och fiende. Ju mer ensamt det blev, desto fler ansikten glimtade fram längs kartböckernas blad. Om vissa gnistrar det så starkt att vi får ont i hjärteroten. Man kan höra månen yla när vi slår tillfälligt läger kring någon sällsynt dunge.







wWw