inre mästerskap runt yttersta ensamhet

(s)port A

Träffar närmare än på länge på trevliga minnen från mitt mittersta 80-tal (inräknas som ytterligare en Terminal), alltjämt aktuellt självporträtt genom skapandet av andra medspelare




jag kastar

den skummjuka bollen

till mig

mot en av dörrarna

i hallen hemma

som djupaste projektionsyta

där någon

av världens tjugofyra deltagare

fångar bollen och

nästa kast går till

Greg Himburg

via Nick Meemount

enligt spelplanen

föreställer jag

flera lag inom mig

fenomenalt långa seriekopplade mästerskap

kanske rentav hinner

anteckna vem

i boken som

kommit allra närmast dörrkarmen

vars Benfica-kamrat

genom Beatles-undulat

blockerat bäst chanser

och ibland skjuts

ju bollarna ifrån mattans bubblor

med mina mockasiner

lyckas lobba

upp den skumgummigula

klurigt rakt

ned i tomma läskflask-backen

sex små stjärnor

rusar förevigt i repris-fart

i rymden där

ingen varken vill

eller kan applådera

mina innersta händer

låter två travhästar tävla

längsmed varandra kring

pingpong-bordet, rundar varje hörn;

hoppar över nät

Henry High

mot Simple Sky

förvrids till musikspår

genom universums (s)port

lägger pojken ut monstruösa plast-figurer

i triangulära rader

som får välja

nästa runda

schackar erat krocketklot

slår knut på

alla världsberömda, okända sällskap

bara jag anar

hela ligan

med sina verkliga förlagor

och konstiga rekord

inklistrade här








0W0