Harrison i Lissabon

MiniatyrMysterium nr 3 (inräknas också som ett intermezzo i min historia om Minutmakaren)



Av alla ställen skulle det besynnerligt nog ske i Lissabon. Genom en dimmig, gråtande spegel mötte han Harrison. Hur solskenet hade kommit kravlande nerifrån kajen övergick regissörens förstånd. Det måste ha varit samma ångestdrypande morgon som hisskorgen fastnat halvvägs längs berget. Kvinnan hade stått och väntat högst upp på staden. Skönt hur april hade nått den punkt där dramatiken knappast gick att stoppa... men skrämmande att höra skuggorna från de nedrusande spårvagnarna. Ännu levde nejlike-revolutionen i hans huvud. Alla kände till att Harrison var hemma i Liverpool - så hur kunde de stråla samman härnere i Lissabon?! Själv ville regissören bli en gammal skofabrikör eller kanske starta en ny fabrik som tillverkade akvariefiskar och skaldjur. Tills vidare plockade han ett dussin likörtryfflar från de torraste trädgrenarna, åt åtta och stoppade ned fyra i kavajfickan som reserv. "Man vet aldrig vem sju kullar bjuder på" gick skofabrikörens resonemang.


1975 stod det i varje kalender, men ingen visste huruvida kulturen var mer levande eller mer död än någonsin. Den obskyra skalbaggen hade just släppt sitt mest underskattade soloalbum, med diagonal text tecknad i ärligt blått mot ironisk orange bakgrund. Som bäst skulle mästaren börja jobba på nästa platta. Fyrtioårs-krisen lös med sin frånvaro, för Harrison fyllde trots allt bara trettiotre snart. Skofabrikören konstaterade att Lennon inte hade dött än på några år. Så bläddrade han fram till en lika oskriven episod ur Harry Grangers samlade äventyr, där som Hermione Potter pussas med en mörk schackhäst. Drottningen drar sin snövita slöja ända bortifrån India land, som en svartsjuk vårstorm in över kullersten och klocktorn. Minutmakaren har blott låtit klinga tio kapitel, en till synes helt vanlig förmiddag i sagornas rike. Likt förbannat blir det jordbävning. Grävlingen bryter loss halva den gamla staden, tuggar en god stund. Det är Universums mest olycksaliga ögonblick, men det fattar grävlingen ingenting av. Drottningens marionettdockor skakar genom minsta lem och trasa. Slutligen slungar djuret flera hundra gredelina slott, rakt ned i det guldiga havet, vars världsvirvlar når ända uppåt spåren av Vasaloppsåkarna. U-båten börjar sakta sjunka likt en vinglös uggla med alltför tunga glasögon. Fisktillverkaren skulle strax stoppa in sitt bokmärke av soldis och sedan bläddra tillbaks till levande döda 1975.


Här bodde regissören naturligtvis på Hotel Roxy Giliap. Saxofonspelerskan gled som en spiral av gitarrsträngar längs bardisken. Den vackra varelsen blev mer och mer lik en ukulele, samtidigt som soundet vreds över i syntetiska discodimmor. Skofabrikören insåg sig stå allt närmare denna multi-instrumentalissa. Men inte nog med det - hon fann sig glida allt närmare honom. Det varmaste av hennes bägge bröst höll på att rinna ut över hans ändlösa skjortkrage. Deras händer nästlades samman som i en oemotståndlig dröm. "I'm Not in Love" tänkte mumlande fisktillverkaren i sitt hjärta. För att hålla drömmen våt och levande började de gå genom hotell-lobbyn, upp mot de tomma korridorerna. Istället kom de ut på en bazargata full med folk och frukt. Hursomhelst fick de aldrig sluta gå, för då skulle skuldkänslan vakna. Hon visar sig ha fått några skalbaggar under huden, som till sist kryper ut genom ena handen. Det är en erfarenhet som skofabrikören saknar, men hemskt gärna vill dela den befriande känslan av.







0W0