2 juli 2014

Sagan om Elliot Eaglecott & Julia Hjortronfink

min mittersta vita beatle

en smula inspirerad av (The Continuing Story of) Bungalow Bill, en av de mest sagolika sångerna på Beatles White Album (inklusive Wild Honey Pie, det föregående superkorta spåret, med inslag av Piggies) blandad med helt egen samt ännu mer kollektiv fantasi






Det måste ha varit under ett av de vanliga tékalasen - kanske rentav under det mest vanliga tékalaset någonsin. Det måste ha varit då som Elliot Eaglecott kom tillbaks från urskogarna, med sin hemskt besynnerliga historia att förtälja...

Ty varför skulle eljest Julia Hjortronfink fått ett sådant sjå?! Plötsligt skulle hon nämligen duka fram ur jordkällaren; vad som fram tills dess var den mest bortglömda honungspajen i hela riket. Vår kära värdinna tycktes ha sparat och sparat på denna honungspaj, just och blott för Elliots återkomst. Nu hade han uppenbarligen blivit en gammal stofil, bortsett från faktumet att samtliga i släkten Eaglecott alltid hade varit gamla stofiler, från födseln.

Där satt nu vi djur, samlade allesammans i den vanliga trädgården, som om vi vore riktiga människor - måhända ännu mer människor än människorna själva. Vi var grodor och grisar, hermeliner och harkrankar. Merparten av oss skulle komma att minnas den gamla honungspajen mycket närmare än berättelsen som Elliot Eaglecott hade på hjärtat (eller var det på tungan?).

Förmodligen drevs jag redan då av behovet, trots ihärdiga sneglanden mot lekstugan, att komma ihåg några drag av gubbens historia. Den tedde sig rent ohyggligt märklig, även om all mystik lös med sin frånvaro. Säkerligen var det därför som jag skissade ned en och annan harang, direkt på vaxduken, vilken jag sedermera lyckades hålla gömd under trettio år (lika många spår som återfinns i skalbaggarnas vita album). T.ex. kunde man få höra:

"Och knappt hade älgen visat sig bakom kokospalmen, så satte jag en pil mellan näsborrarna på'na!" alternativt "Så låg man där i kojan och lapade whiskey efter en hurtig dag, när stekta sparvar flög in och ville visa sina konster..." följt av "Vi hade hiskeligt roligt ihop, Fänrik Frodenkvist och jag, men förr eller senare måste även bläckfisken få veta vilket ben som möbeln ska stå på!!"

I samma stund knackade Elliot Eaglecott sin pipa i träskivan, så att assietterna började sväva. Även mustascherna svajade - fast så gjorde de nog en god stund före den berömda knackningen. De minsta djuren bland oss kunde lätt ha fått för sig att Elliot plägade sätta näbben i vilken köttslig varelse somhelst, och huru hans taggar räckte till att försvara hela Skottland. Men i så fall hade åhöraren redan missat den subtila influensen av Donovan.

Donovan var en av de mest fredliga och rediga strängknäppare som någonsin satt sina vita mockasiner i urskogarna. Till saken hör att den andlige ynglingen inbillade sig ha kommit till Indien. Emellertid hade Frodenkvist studerat psykosografisk geometri, så han fattade förstås varåt strängarna låg spända, och kunde göra Eliott uppmärksam på fiktionen medan tid var. Den gamle Eaglecotten plockade med sig de vackraste ackorden ur Donovans stilgrepp, och lämnade resten att sakta multna under en smultrontall (såvitt det inte var en krusbärsgran).

Hursomhelst sög Julia Hjortronfink åt sig just dessa harmoniska återsken i Elliots episoder. För henne kändes Eaglecott mer som en älgkalv på nya äventyr än som en klassisk korsning mellan örn och igelkott. Vår kära värdinna höll i likörglaset på ett vis som alltför väl skvallrade om hur betagen hon redan var - inte bara uppe vid örhängena, utan ända ner i rötterna.

Vi kände naturligtvis till hur Julia brukade läsa både Austen och Dickens, kryddat med oräkneliga dikter och tillfälliga kapitel ur alla romaner som fanns därute i världen. Även de småttigaste djuren hade fått vissa begrepp om var de skumma kyssarna kom ifrån. Likafullt skulle ingen av oss med lätthet förmå smälta fröken Hjortronfinks förkärlek till den gamle vresige, käcka gossen Eaglecott.

Om jag så mycket som med téskeden hade antytt min spirande insikt, skulle grisarna ha grimascherat som åt ett osmakligt skämt. Grodorna torde ha hoppat ner i vrångstrupen på mig, medan hermelinerna rusat och gömt sig inunder varsin krocketklubba som måste ha legat slängda över gräsmattan. Harkrankarna kunde mycket väl ha gjort stora ögon.

Ändå började jag från den dagen uppskatta Elliot Eaglecott, en gnutta mer och mer ju oftare jag såg den gamle scouten genom Julias varmt glimrande ögon. Hos fröken Hjortronfink bodde en klarhet i form av vidöppen mättnad, som jag hemskt sällan hört någon annan varelse hysa. Det var som om Julia var fullt medveten om att hon blev lurad, men lät det ske, precis som låtsades aldrig upptäcka vaxduken med min skiss av halva sagan. Blott för att fortsätta lura omvärlden hur oskuldsfull hon var...

Vår kära värdinna hade aldrig hållt en pilbåge i handen, aldrig lyckats göra några idiotsäkra knopar, än mindre dra tévagnen längre ut än till tomtgränsen. För grävlingarna måste fröken Hjortronfink ha framstått som den mest omanliga kvinnan man kunde möta, t.o.m. för att vara i en brittisk trädgård. Varken kompromisslösa eller jovialiska drag av Eaglecotts sort återfanns hos henne. Månde just därigenom kunde Julia ta emot alla Elliots sidor av spektrat...

Ty inte desto mindre hade hon som flicka, under varje strövtåg längs krocketplanen, passat på att leva sig in i de hårda åthävorna, i de rejäla nappatagen, tusen och en gång. Som såg sig Julia egentligen som en given jägare, starkare än rentav Eaglecott gjorde...  Nu var det bara att kamma hem honom, som vore Elliot två par i knektar, en unik triumf! Kanhända var fröken Hjortronfink, sin hemtama trogenhet till trots, friare i anden än den mest vildsinta fågel?!











909

Inga kommentarer: