Ensam på Vita Planeten

ännu en vit beatle, inspirerad av Yer Blues, som tycks mig vara Johns smärtsammaste, tyngsta stycke på Beatles White Album

men har parallellt en upplyftande nerv i sig, där flickan vet varför textjaget fortfarande lever, där i Universum som han kommer ifrån...






Tvättstället var vitt

Toalettstolen var vit

Kaklet och de övriga skåpsluckorna var vita

Kylskåpet var vitt




Han satt på sin vita planet

i ensamt majestät

i badkaret ibland

vid fönsterkarmarna emellanåt

i frysboxen nu

och svettades nervöst


Hade han suttit här så länge han kunde minnas...?






Hans far var från Takbalkongen

Hans mor var från Undervattnet

Hans syster var från Vintergatan

Hans fågel var bortflugen




Bluesen var för längesedan död

fastän den hela tiden spratt till

och rockade runt i olika klockor...


Skulle han dra upp ur fickan en boogie-vals?!?






Kärleken vaknade

och vaknade

alltmedan tapeten flagnade

och flagnade




Varenda yta var tom

på utsidan,

inte en enda bild

sågs påklistrad


inuti däremot

kryllade skåpen

överfyllda av mat

och böcker och sockor och tandborstar och biljetter och




tidningarna var alltjämt vita

(och tomma)

trots att de var fyrtiofyra år gamla

hade solen hemskt sällan

kommit på besök






Men han var glad i alla fall

att man fick leva varje dag

och hur glassen var tillräckligt kall

i den vitaste värmen










909