Minutmakaren som Skulle Bygga en Stad i Trä

ännu ett fördröjt, oväntat kapitel i min fantasymässiga sagohistoria




Sagostaden hade förlorat sin styrsel ju fler månader och sekler som hade bitit sig in i dess material. Framtiden var redan angripen. Stora bitar av nutiden behövde bytas ut. Minutmakaren hade sakta insett att det var lika bra att bygga om hela staden. De enda riktigt friska partierna bestod i gamla grindar som fått stå ut med tusentals väderlekar. Trots att de lättsamt svängande grindarna var gjorda av trä, hade de härdats, blivit segare och starkare än järn-gallergrindar. Detta levande faktum, i all sin tillräckligt torra fuktighet, inspirerade Minutmakaren ända in i hjärteroten. Den här gången ville han ha hela rasket i trä...!

Grändernas hus skulle naturligt göra sig i trä. Också gatstenen skulle bli något hemtrevligare i trä. Kyrkbänkarna som stod utplacerade här och var längs parkerna, de var redan skapade av trä. Orglarna likaså, inklusive sin ornamentering i barocka former. Urverken skulle visa sig vara i skiftande träslag. Tinnarna torde likna schackpjäser eller kryddkar. Det uråldriga tornet (som Minutmakaren själv bodde i) månde bli blott en försynt liten del av världens största träslott. Och hans trädgård borde gärna bli en arena av sågspån, ett snällt fält för rådjuren att rida omkring på. Historien skulle utspela sig i ett rustikt inramat fort.

Fåglarna fick uppskatta att bli i trä. Även fyrfotingarna som förevigt gick omkring på gatorna skulle få vackra träformer, särskilt sköldpaddorna. Ansiktena som hängde i skyltfönstren och på pelarna behövde bli äkta träskallar, dem som icke redan var det. Elektricitet och vatten kunde gott gå i träledningar?! Trafiken skulle tvingas löpa längs hårdaste eketrä, flankerad av vägmärken vari reglerna inristats. Motorcyklarna måste hädanefter stöpas i trä, fastän de kunde bli svårast att övertyga om saken. Fladdermusan kände nog till några textila knep, avsedda att få metalliska monster smälta en smula, tills dess träets flexibla hårdhet trätt in istället. Dessutom funkade det säkerligen då att driva motorcyklarna med kåda och klorofyll i tanken.

Även om professorn fortfarande saknade några centrala kvalifikationer, så ville Minutmakaren bli "i-trä-snidaren". Mejslarna hängde som istappar från den sommarheta himlakupolen och bara väntade på att användas. Han ville lära sig vilket register som varje mejsel behärskade. Han skulle behandla dem flitigt men fint likt kritorna i en ask - eller kanske rimligare att jämföra verktygen med golfklubbor? Allra mest utslagsgivande var att välja vilka träslag man önskade arbeta med. Sedermera gällde att finna rätta stigarna i trät.

Här gjorde professorn en paus för att massera benet på sin stol som hade stelnat till. Ådringarna skulle löpa som blodådror i en människolem. Varenda vad ville låta sig rundas av, slipas till, karvas ut och hyvlas fram. Sexans sandpapper skulle till sist rulla in som en högt utvecklad tärning i trä. De smäckra kastanjetterna måste kasta all avundsjuka och applådera Minutmakarens mästerverk. Trots att pojken aldrig mer än hunnit påbörja sin hittills ganska motvilliga uppgift.

Under några djupt trädoftande sekunder kom Minutmakaren att minnas sin gamle slöjdlärare. Ruben hade denne burit som förnamn - förmodligen taget direkt efter RUBANK, som icke var någon hammare men väl den grövsta hyveln. Likt en sköldpadda hasade sig slöjdläraren fram emellan den stora svarven och skåpet med drillborrarna i. Den lille minutmakaren hade halva lektionen försökt tvinga fast ett stycke askträ vid arbetsbänken, utan tydligt resultat. Minst fyra kamrater hade hörts skratta mellan sågningarna, och setts peka mot honom med bågfilarna. Som en stackars sickling kände sig minutmakaren. Trodde aldrig att han skulle komma längre än till ritbrädet, på sin rågade höjd till strykmåttet.

Då hade Ruben i rättan stund visat pojkspolingen hur plankstumpen bar sin egen personlighet, och hur varje verktyg förfogade över en närmast mänsklig egenskap. Hela jäkla trävärlden hade plötsligt fallit på plats, som ett pussel. Vilken dimension man än valde att utgå ifrån, lyckades han få både materialet och sina egna fingrar att känna sig mindre klumpiga. Allting blev redo att snickras och snickras om i oändligheter...







Snideri av OrgelOrnament

wWw