Vi rider ut ur den svartvita staden.

första färden
på väg mot ett fullkomnat kapitel




Vi rider ut ur den svartvita staden. Vattenpölarna krossas under kärrhjulens obestridliga gång. Över oss lutar sig fortfarande husen, kryper ännu närmre, som om himlen skrämmer dem. Vill man inte släppa igenom oss? Vinternatten har länge varit i färd med att förvandlas till vårmorgon. Nu ser det ut att ske. Matt gröna fläckar börjar skimra mitt i all gråskala. Hararna stannar upp i sina språng för att ta reda på var musiken kommer ifrån. Fältet öppnar sitt huckle och håret rinner ut. Det är så lätt. Dock känns våra huvuden tunga som vitkål, i lager på lager fyllda av sömnlöshet. I kärran bakom oss sover och sover människorna. De har väntat på den gröna gränspassagen, men får aldrig uppleva den. Mare, Eliason, Kiff och André drömmer i svartvitt om helt andra marker med självständigare hus. En sista stingande kylighet blandas med evinnerlig värme. Vi rider in i den gröngröna skogen.










011