Romanen som aldrig blev skriven...

Första kapitlet


Du halvsatt i det ensamma rummet. Jag halvligger i samma rum. Du hade Lennons tidigaste sololåtar i lurarna. Jag behöver inte längre lyssna för att veta exakt hur de låter. Ändå minns jag bara hälften - de andra hörde jag aldrig ens. Dina ansiktsdrag var tillräckliga för att fylla ett helt album. Mina iakttagelser ligger numera på sidor över hela världen. Vi lever fortfarande isolerade, om möjligt ännu mer. Jag monterar in spegeln i nya byrån. Du knäppte upp mina ögon. "Oh my love, for the first time in my life, my eyes are wide open". Vi ser molnen dra bort, från varsitt fönster, på skilda sidor av stan.


Det var på den tiden när man skrev i anteckningsböcker, såvitt man inte skrev på maskin. Du använde ett litet vitviolett häfte som aldrig någonsin blev fullt. Jag skaffade stora grönsvarta böcker som tog slut varje månvarv minst. Kanske kom det sig av att jag ideligen rev ut de inledande sidorna...? Ditt första kapitel fick alltid plats, för det var redan färdigt. Samtidigt målade du ofantliga tavlor, skrapade upp sår och målade över. Jag vågade aldrig ta risken att bli fast i en egen målning. Så jag fick en kamera. Det var samtidigt som datorerna gjorde sitt personliga intåg, då anteckningsböckerna började bli utkonkurrerade. Däremot dröjde det ännu flera år före dina ansiktsdrag fortplantade sig från korten till skärmen. Nästan inga änglar var vana vid att skriva med egna ljus. Även du behövde mina speglar för att se dig - de drag som du inte kunde fixa med penslar och pigment. Men det har snarare varit i bokkapitlens värld jag ville skapa de egentliga porträtten.


Nu är det fyrtio år sen Lennon found out från alla illusioner. Det var vad han inbillade sig, för att förmå gå vidare ett decennium till, koncentrera sig, få hålla sin smärta mellan fyra händer, slippa andras salt. Du instämde i att vi bara känner oss själva, hur Gud inte har en aning om vad han talar om. Emellertid tror jag du visst kan förstå hur det är att vara jag. Ja, ibland, naturligtvis inte hela tiden... Försöker vi måste vi någon gång lyckas. Annars är det meningslöst, och det är just vad det inte är. Lennon blev bara fyrtio, fast med sitt hela livsverk uthällt i universum. Du visade dig i alla möjliga ensamma rum. Jag är inte riktigt där ännu. Har aldrig behövt överge en sådan intimt vittförgrenande grupp. Min uppgift är att skapa en, en familj av kött eller papper. Dock drömmer jag hellre om min dotter. Hon är av eter, heter ingenting, och kommer så att förbli en dröm...?










Tredje kapitlet


Ombord på det förnyade biblioteket, min gamla ungdomstids trygga näste som nu ligger lika förvillande naket som jag kände mig då, där återfinner jag Mare Kandre. Eller är hon kanske en kusin? För hennes hår är avsevärt längre, mer flygande än någonsin Mares, men alltjämt draklikt. Ur fel hylla plockar hon tyst skrattande ut sin senaste volym, den som bara finns på det här biblioteket, ingenstans att köpa. Skriven flera år efter hennes död, med vitt bläck, handlar den om en tant som fortfarande är en flicka. Den förlamande känslan skulle kunna slunga ut mig. Jag drömmer hur jag äntligen lyckas sväva utanför min kropp. Tar mig mellan hyllorna, från parapsykologi ända bort till molekylärbiologi, längs korridorer klädda med böcker istället för tapeter. Passerade Lars Gustafsson och blev medveten om ett hål i rumtiden. Trappan bakom bokryggarna - den som knagglade sig från parkett till första våningen - vågade jag aldrig testa. Tände lampan, men den tändes inte. Alltså drömmer jag denna roman.


Du glömde bort att du kan teckna precis vad du vill, lät figurerna bestämma hur berättelsen skulle vara. Sartre, Heidegger och grabbarna ville bara att du insåg ditt falska grepp, tog tag i fantasin på riktigt, gjorde varandet snarare än blev görandet. Från början ville jag skriva en roman, men förmådde inte. Nu kan jag, men vill inte - inte mer än någon annan form. Ändå gör jag det uppenbarligen, just för att jag inte längre måste lära mig - då lär jag mig gärna. Likadant med historia, fattar större sammanhang nuförtiden - hur obegripligt lite jag vet av allt vi vet, för att inte tala om någonsin - och då blir historia det enda fält där jag känner mig riktigt lugn, där varje nyfunnen växt mättar magen meningsfullt, emedan fältet innehåller allt. Allt är inte alls för mycket. Hälften är på tok för mycket, stressar skapelsenerven till tusen och ett uppslag.


En trappa upp slår det mig att jag faktiskt hann se och höra Kandre läsa en av sina noveller i verkliga livet. Men det minnet ligger märkligt nog långt under travarna av den människa som framskymtat i hennes mysigaste mardrömar. Du var nog en tryggare tjej, upplevde problemen senare. Än sålänge halvlåg du i hyllan mellan Lennon och LeMarc, med vantarna i omvänd ordning, med hårtestarna så ofantligt fina, med gredelina skosnören, med Moby Dick i dina drömmar, med vingar av strumpbyxväv nedvikta i ryggsäcken, en intrikat blandning mellan revolutionernade och prudentlig. Utanför biblioteksglaset var det mörkt och vitt, snöandes ännu en gång i historien. Det stillastående suset från elementen och lysrören hade fått eftermiddagen att laddas med klargörande förväntan. Anade en demonisk glimt i din mungipa. Hade själv köpt mitt livs första fleecejacka, med universum i mönstret. I snön över våra tråkigaste trakter kunde vi ha satt gemensamma, helt nya spår. Men som oftast gick vi skilda gator till terminalen, och mitt huvud förblev blodtyngt av enkla minnen. Hur konkret du än kunde bli ibland så framstod din kropp som allra konkretast inom mig.










011