Sagan om Grisens grind, Grodans grotta o Giraffens grammofon

011



Det var en gång Grisen, Grodan och Giraffen. De bodde mitt i skogen, titt som tätt i varsitt grävlingsgryt. En vacker natt fick de för sig något. Så redan i gryningen gav de sig av på promenad. Grisen ville till grinden i ena änden av skogen. Grodan skulle till grottan i andra ändan. Giraffen grunnade, men hade inte riktigt bestämt sig ännu.

Ibland i drömmarna visade sig en grammofon som kunde berätta vad Giraffen helst föreställde sig. En griffeltavla? En gaffeltruck? En omskriven version av Grimms grymmaste sagor? Om inte Giraffen varit med skulle nog Grodan och Grisen strax ha gått skilda stigar. Men som det nu var var de ganska nyfikna på vad Giraffen egentligen skulle välja. Och visst kunde det lika gärna hända att den där gåtfulla grammofonen fanns i grottan som vid grinden.

Efter en god stund, när solen stod som högst, nådde våra trenne vänner mitten av skogen. Visserligen var det just här som man hade börjat samma gryning. Ändå rörde det sig om ett större framsteg än eljest. För de hade promenerat halvvägs till grinden och halvvägs till grottan. Deras motsatta belägenheter gjorde att kompromissen verkligen krävde sitt.


Emellertid bar det sig inte bättre än att man mötte ytterligare tre varelser, ur den groteskare skaran. Det visade sig vara Grizzlybjörnen, Grävlingen och Gargamel. Dessa var kamrater med varandra, men ingalunda med Grisen, Grodan och Giraffen. Grizzlybjörnen var grym på det mesta. Grävlingen var arg för att ha måstat lämna sitt gryt mitt på blanka dagen. Gargamel såg ut som en lika salt som syrlig karamell. Han grunnade enbart över hur man bäst kunde komma till smurfarnas land för att stjäla lite smurfar.

Nu kom de bägge sällskapen gruffandes mot varann mellan gransnåren. Grisen vägrade avslöja var grinden fanns någonstans. Grodan höll på att återge grottans belägenhet, men svalde hemligheten i sista stund. Skulle det bli groll nu? Giraffen för sin del såg varken något farligt eller gravallvarligt i en sällsam grammofon, så den blev lovsjungen utan minsta begränsning. Dessutom skulle nog grammofonen likafullt berätta om vad man föreställde sig, när man väl funnit den.

Grizzlybjörnen slog sig för bröstet när den fick höra om grammofonens gränslösa möjligheter. Grävlingen blev först gladare, men kom så ihåg att somliga gryt hade börjat bebos av vissa andra varelser. Det skedde tydligen under de månbelysta timmarna när Grävlingen för egen del var ute och jagade. Gargamel hade redan räknat ut hur grammofonen kunde ge honom gratis reklam inför smurfarna, spela lite groove och groggy tills de inblillade sig att Gargamels saft var snäll.

Förgrymmat! tänkte Grisen. Skulle man nu få se de trenne groteska gräva upp drömmarna ur skogen, kanske rentav sno hela grammofonen med sig ut i världen, genom grinden...? Det måste förmå förhindras! Grodan hyste motsvarande farhågor och skulle i normala fall ha hoppat ut ur sitt skinn. Men nu fick Grodan ro, sjönk liksom in i sin grottas djupaste grop. För Grodan försökte föreställa sig vad Giraffen helst skulle vilja föreställa sig under dylika omständigheter.


Då kom plötsligt Gröngölingen flygande, sällsynt högt. Hela himlen blev ljusgrön där fågeln drog fram. Emellertid grantopparna, de rodnade, för Gröngölingen var så grann. Och förvandlingen var helt sann. Grisen började grina. Grodan fick ingen hicka. Och Giraffen galopperade lugnt runt hela skogen i ett enda ögonblick.

Nästan varenda kotte i skogen stannade och glodde på den ljusgröna himlen, i roligaste salighet. Också gråsparvarna blev stående mitt i varsitt vingslag och bara iakttog. Det var en ljusgrön himmel som så många hela tiden hade velat ha, det förstod man nu. Även Grävlingen var med och höjde ett par glimrande glasögon mot skyarna för Giraffens skull, dess gränsöverskridande fantasi.










011