Den Ändlösa Sagan Om De Tre Drakarna

011


En gång var det tre drakar som drog omkring över sagoskogarna. Den ene var där för att döda de bägge andra drakarna. Den andra brann för att medla fred mellan sina kamrater. Emellertid den tredje draken hade fått i uppdrag att avläsa situationen. Han anmodades dra upp nya riktlinjer allteftersom konflikterna krävde handling, om så än genom strid eller försoning.

Detta var på den tiden när historierna hade börjat blandas ordentligt med varandra. Utöver själva kärnintrigen tillkom utmaningen att hålla reda på vilka historier man sprungit ur eller ville fortplanta sig med. Där rådde fortfarande ingen ångerrätt, men en alltmer maximal frihet att skriva om sagan som man fann för gott.

Den andra draken tycktes ha det lättast härvidlag, ty han var en riktig lyckodrake, och det var han hur man än vred eller vände på hans rygg. Leende vitfjällig, himalayanskt visdomlig, bar han namnet Fuchur. Fuchur började med att hälsa alla hisnande välkomna till Fantasien IV, vari denna ändlösa historia utspelade sig. Såväl läsare som huvudfigurer var varmt inbjudna, även dem som redan tagit sig in med våld i sagans rike.

Den första draken satte i gengäld igång med att dregla syra, frätande syra som han inte var sen att spruta ut över hela församlingen, eller försökte i varje fall. Svartare än ett svart hål, reproduktivare än en kometsvärm, hade han förlänats identiteten Alien. När Alien hälsade på hos Alice i Spegellandet kallade han sig dock Jabberwocky. Tillika på den tiden som han hade flugit med Monty Pythons cirkus var det inte direkt Alien han varit, snarare ett tragikomiskt monstrum. Men hemma hos Astrid blev han på fullt allvar igen, en riktigt kolsvart Katla.

Den tredje draken var en inkarnation av Draco Malfoy, för närvarande i en giftgrön lekamen. Med sitt trollkarlsblod förmådde den tredje utföra nästan vilka handlingar somhelst, demoniska, gudomliga, upplyftande, ohyggliga, snälla, elaka, men sällan rent destruktiva, och aldrig fullkomligt enfaldiga. Hellre ville han vara med i Miyazakis animationer än i den disneyworld som inte längre var Disney. Emellertid hette hans uppdragsgivare NASA, och de accepterade bara att magin applicerades på vad som observerades, vad det än visade sig vara. Föremålet bestämdes inte längre av fantasin, som det hade gjort hos riddare av Don Quixotes natur. Nu var det bara att tacka och ta emot vad äventyret gav.


Nå, som vi alla vet har drakar riddare, eller åtminstone någon som rider på dem. Härmed kunde man ha nöjt sig med hästen, så hade våra historier nog förblivit kvar på Jorden. Istället skulle vi långt ut i rymdens labyrint, bara för att tro oss upptäcka den förskräcklige Alien. Men den förste draken hade upptäckt oss långt före dess. Då var han mer tillmötesgående än senare när vi kom och störde. Fuchur berättar att från början var Namnet och namnet var Månbarn. Om någon hör henne omnämnas så vill han rädda henne. Då förmår denne till och med träda över från en värld och in i en annan, samtidigt som han är kvar i den förra.

Den här gången var det Dracos inkarnation som först högg åtskilliga huvuden av Jabberwocky, cirka 66%, efter att ha konstaterat att de var en fara för sagans fortsatta existens. En historia med huvuden från enbart samma individ kommer ingenvart. Sedan iklädde sig Dracos inkarnation vissa huvuden för egen del. Några högg han av, andra behöll han på. Somliga skänkte han till den vita lyckodraken. Dock bara log Fuchur och placerade ut draksådden här och var i Fantasien, där man bäst kunde behöva övervinna lite rädlsa.

Huvudsaken var att när NASA kikade in, eller kikade ut, så blev de intresserade för att allting var som det råkade vara. Hur han själv hade varit med och inverkat på intrigen, det kunde väl de hemma på Jorden aldrig veta, inbillade sig den tredje draken. Men så länge riddaren vill vad han ska, och gör det, så finns det ytterligare någon som förmår skriva om det. Och så länge någon beskriver det så sker det, ja, ur ett visst perspektiv samtidigt.

En spegel var det och en spegel blir det. Och en ändlös spegel är det.










011