Från min skoltid på 80-talet osv, som jag saknar alltmer för varje år... intressant att mina bästa kamrater bar samma namn. Ofta träffade jag var o en för sig, men emellanåt två eller rentav alla tre samtidigt :
Med den första Fredrik lärde jag mig teckna figurer
och se det roliga i olika personer. Med den andra Fredrik lärde jag mig
att inte längre vara rädd för simhallen samt träna upp bollsinnet. Med
den tredje Fredrik lärde jag mig att författa långa brev och vandra
oändliga utflykter.
Fredrik 1 kunde lätt imitera
skämtsamma ramsor och hitta slingorna på våra små synthar. Fredrik 2
gick också på blockflöjten, men sedan var det musikvideos vi upptäckte
på nya satellitkanalerna. Fredrik 3 förstod att det fanns oerhört
avancerade musikstycken, som han ofta fick mig att lyssna på och försöka
följa med i notbilden till.
Med den första Fredrik
spanade jag in gamla Tårtan plus episoder av Två Snubbar, och mellan
varven åkte vi karusell eller drog runt hyreshuslängorna och fick se
folk bli arga, köra fort, tappa kepsen osv, som att leva i en stumfilm
med kommentarspår. Med den andra Fredrik blev det en modernare horisont,
genom kulörta simglasögon, med innebandyklubbor och klistermärken på
aktuella mästerskap, om än våra racketar var lika gamla som skolans
tegelmur. Med den tredje Fredrik kom sporten och lekarna i form av
dataspel, som förvisso de andra två Fredrikarna raskt hakade på, likaså
jag mitt i mina allt längre tresteg och verkliga hopp. Ändå började jag
tappa bort Fredrik 1 och Fredrik 2 någonstans där i all digital
upprustning, vilken Fredrik 3 initierat, i märklig kontrast till all
naturnära fjällvandring som skulle bli hans livsluft.
Numera
är alla tre bundna vid varsin kvinna och har flera barn (nå, kanske
inte en av dem). Däremot jag, trots tusen spridda chanser längs sand och
skog genom stad, har fortfarande ingen.
Den första
Fredrik tänker jag på som den andra, kanske på grund av hans efternamn
eller för att vi återknöt umgänget under högstadiet när den andra
Fredrik hade funnit lite tuffare kompisar. Den tredje Fredrik skulle bli
den ende jag brukade träffa långt efter skolåren, fastän lärde känna
honom i mellanstadiets allra sista fas, då medan de två andra
fortfarande var med på tydliga hörn, likt en potentiell cirkel.
Ihop
med den första och den andra Fredrik låtsades jag vara karaktärer ur
galenskapade program, scener från jönssonligor och sällskapsresor, även
engelska sketcher när vi börjat fatta språket. Likafullt var det först
med den tredje Fredrik som filmkameran kom fram, genom ett vuxnare
allvar mixat med ännu mer naivt skruvat material. Hade det ens kunnat
bli lika djupt utforskande med Fredrik 1 och Fredrik 2 - ifall vi skulle
ha följt min (outtalade) önskan att fortsätta träffas då?!?
ZYZ