Sjätte av Hundra i hela det fiktiva HyresHuset. Serien skrivs från högst till lägst belägna lägenhet.
Många ser Emma som en mycket vanlig människa, kanske den allra vanligaste i hela huset. Hon är varken gammal eller ung, sällan lättsinnig men inte heller gravstenstung. Hemma hos Emma lyser solen ofta i ett rum, medan i andra rummet tycks det regna. Nyligen har hon fått skaffa läsglasögon att begagna vid ipad:en, men bara ett barn har hunnit komma till världen. Om där hörs massa spring ifrån trappuppgången, så tittar hon naturligtvis efter vem det rör sig om. Emellertid skulle fröken Andersson knappast få för sig att ta en sväng genom området långt efter mörkrets inbrott - såvitt det inte råkade vara fredag på väg mot lördag.
Emma jobbar fem dagar i veckan, varav minst två i en känd klädbutik och cirka tre inom hemtjänsten. Det händer att barnet akut behöver hennes omvårdnad istället. Däremellan testar Emma en kurs i mindfulness, minns att hon skall slappna av men glömmer ideligen bort hur man andas. Nycklarna hänger ibland på de krokar de är ämnade, och ibland är samma nycklar ute på irrfärder i hennes fickor. Eller i hennes före detta pojkväns ficka? Assad heter den coola mannen. Det händer att de umgås fortfarande, eftersom inga mer spännande partners har stannat kvar.
Exempelvis lyssnar Emma på både Elvis och P2, spridda poddar eller kan sätta på Lena PH hur många varv somhelst, men det börjar bli riktigt längesen hon lyssnade på det senaste (förutom Hellmans comeback). Fröken Anderssons filmsmak varierar betänkligt, från kostymerade actionkomedier via fluffigt animerad fantasy till renskalad socialrealism av Ken Loach. Sålänge inga grannar visar missnöje med ljudvolymen så tycker Andersson att det mesta här i världen är OK. Idag blev det fiskpinnar till frukost eftersom havrefrasflingorna var slut. På lunchen med en väninna från den konkurrerande klädkedjan, beställde bägge vegetarisk lasagne. Emma har aldrig någonsin tagit på sig dubbla par BH:ar i rena förvirringen.
Andersson är lagom nog att bära det bara nästan vanligaste namnet. Om Emma skulle ha hetat Johansson hade hon varit helt absurt vanlig. Några år trodde hon sig stödja något alternativt, tills Emma insåg att hon märkligt nog vill vara den hjälplöst inrutade socialdemokrat som hon ses såsom. Andersson besöker aldrig konstinstallationer eller tempel till vardags, på sin höjd under semestern. När hon dansar vill hon att luften ska kännas mellan varje individ. En smula distans är det enda som blir gemensamt. Masshysteri, trance och ormgropar skulle Emma vara djupt obekväm i - sådant får alla särlingar syssla med.
Om en stund är det nu igen. Snart ska Emma välja nattlinne och sakna att det redan är slut med sagorna för barnets del. Då inbillar sig fröken Andersson hur det droppar från taket, från någon granne.... sorgtyngda vattenmassor som oerhört sakta faller ner mot hennes rostiga radiofrekvens. Det är långt ifrån en rutinartad upplevelse i Emmas vanliga liv. Däremot blir hon lycklig av dropparnas existens, som nästan bildar bubblor - ja, att märka hur någon också kämpar med tillvaron i hemlighet. Eller redan har slappnat av? Personligen skulle Emma ha använt symaskinen eller dammsugaren, inget flytande material, men det här ger uppenbarligen minst lika bra närvaro.
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar