Emile Elmi har en mor från Somalia och en far från Frankrike. Han är glad för bägge bakgrunderna, men ibland undrar han vad föräldrarna har här att göra i denna svenska stad. De pratar bara om sina vitt skilda barndomsår (eller om de senaste apparaterna som finns över hela jorden) medan hans egen barndom var tämligen svensk. Själv trivs Emile som fisken i sjön - åtminstone sålänge han spelar innebandy och spanar in alla sorts teorier. Och däremellan går till jobbet på elcykel-lagret och bara säger hej [snarare skriker HALLOJ!]. Vill man prata närmare så blir det lätt en problematisk tröskel - inte bara med män. Och sedan när folk väl börjat meddela sig, tycks de aldrig kunna sluta. Samhället liknar alkohol.
...i tvättstugan kan samma människa prata oerhört hjärtligt med en ena gången, men vända direkt i dörren andra gången - som om de trodde de var osynliga. Ibland kommer distansen innan intimiteten - ibland efter. Mönstret gäller hursomhelst oavsett om det är en mamma, en flicka eller en gubbe. Det skulle kunna röra sig om en kulturell schizofreni - eller så scannar folk av ens kropsspråk ofantligt fort?! Reaktionerna behöver ju knappast vara personligt riktade - alla kan växla tillstånd inuti. Emellertid känner Elmi oftast att han skulle stå i centrum, eller skuggan av centrum.
Förutom all komplex litteratur vid universitetet, har Emile inte kunnat undvika att läsa i den vanliga psykologin om anknytningsstilar, där han själv verkar fungera som "otrygg undvikande". Elmi inser att han upplever människor som antingen alltför avvisande eller alltför påträngande - sällan något tryggt mellanting. Svårare att förstå är hur man genom sina egna ("ärvda") beteenden tenderar framkalla samma beteenden hos omvärlden. Projiceringen har liksom varken en början eller någon ände (förutom just nu, om man bestämmer sig för att vara trygg med läget).
Elmi har fått ett sakta spirande Elvis-intresse genom sina närmsta grannar, som titt som tätt spelar Presley genom tapeterna. För elva år sen lät musiken supertråkig, ljusår ifrån hans uppväxts hiphop. Emellertid nuförtiden känns merparten som choklad, lika god varje gång. De tusen Elvis-sångerna låter ömsom stolta och käcka - ömsom smärtsamma och vemodiga. Ekona antyder att Sverige måtte ha varit amerikanskt för sextio år sedan, eller mer nyligen än så. Samtidigt har Emile hört att Sverige var nästan ryskt - så han vet inte vad man ska tro. Kanhända vänds den svenska kappan efter varje vind eller så besitter den världens mest välbalanserade styrsel. Den neutrala hållningen känns som förevigt hip pop, ett mörker klätt i vit rock.
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar