101
Såg just en film som jag ville aldrig skulle ta slut, Groundhog Day (1993, med Bill Murray o Andie McDowell). Här följer min lilla historia som relativt linjärt försöker återge filmens drag. Så har ni inte sett den ännu - återkom imorgon - läs när ni sett den! Även om ingen minns att ni gjorde det... ;-)
06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen försöker alla vara förbannat trevliga. Men mannen vet att han bara är en meteorolog i deras ögon. Medarbeterskan ler dock skönt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen rusar mannen fort före någon hinner vara trevlig. Han vet hur man skapar en snöstorm ifall han skulle vilja. Det är härligt att skulptera is med medarbeterskan. 06:00 väcks mannen av klockradion. Han somnade tydligen ensam. Idag dyker alla saker upp i samma ordning som alltid. På inspelningsplatsen snor mannen själva huvudattraktionen, åker iväg med den i en bil. Mitt under polisjakten kraschar mannen medvetet. Han dör. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen kramar mannen plötsligt sina plågoandar. De flyr skärrade. Emellertid medarbeterskan uppskattar hans kyss. 06:00 väcks mannen av klockradion. Igår lärde sig mannen spela piano, men ingen minns det. De förundras över hur han redan känner till deras historier. Medarbeterskan blir skrämd över hur mannen tänker kyssa henne, som om det ingick i hans planeringskalender. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher fortsätter sjunga fastän han hamrar sönder den. 06:00 väcks mannen av klockradion. På väg till inspelningsplatsen, exakt när pojken ramlar ner från trädet, räddar mannen honom. Även tanterna hjälper han med deras sedvanliga punktering. På festen dansar mannen med medarbeterskan. Alla människor kommer fram och tackar gentlemannen. Hon följer med honom hem till sängen. De försöker hålla sig vakna så länge som möjligt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Om han då är ensam eller ej berättar jag inte.
[Jag älskar film mer och mer, att studera alla filmer som finns. Varje gång jag ser en film känner jag för att ägna all min tid åt att se film i allmänhet. Ändå känner jag mig oftast rastlös och önskar att filmen ifråga skall ta slut snart, räknar minuterna, för att jag äntligen skall kunna konstatera att jag har sett filmen. Alltmer sällan önskar jag stanna kvar i en film, i upplevelsen, förevigt. Men ikväll såg jag en sådan film. Den hade gärna fått hålla på i flera timmar till. Trots att den handlade om förbannelsen i ett oavbrutet eller konstant upprepat tillstånd... Dess värld tycktes mig så mycket mer meningsfull än allt annat, dessutom på ett säreget avspänt, skönt tragikomiskt sätt. ]
101
26 februari 2010
22 februari 2010
no Color Colorado + Massachusetts' MobyDick
American Limericks
A cowboy from high Colorado
chased rainbows, such dry desperado
well he tried to stay cool
but from hill fell the fool
as all colors melted like snow in his eyes Soleado
fotnot: fr f a The Fool On The Hill
fast trodde att Soleado (solig) var italienska, för att sången låter så, medan det uppenbarligen är spanska - ett språk jag skulle vilja vilja lära känna!
Mrs Melville of sea, Massachusetts
settled down by those white whales, her chosed pets
as she tried to entice Moby Dick
even up on her deck for a lick
of his great spermaceti, he chewed ship
101
A cowboy from high Colorado
chased rainbows, such dry desperado
well he tried to stay cool
but from hill fell the fool
as all colors melted like snow in his eyes Soleado
fotnot: fr f a The Fool On The Hill
fast trodde att Soleado (solig) var italienska, för att sången låter så, medan det uppenbarligen är spanska - ett språk jag skulle vilja vilja lära känna!
Mrs Melville of sea, Massachusetts
settled down by those white whales, her chosed pets
as she tried to entice Moby Dick
even up on her deck for a lick
of his great spermaceti, he chewed ship
101
17 februari 2010
Historien om Pelikanen ur Varuhuset som Rullade ihop Gator i en annan Historia
101
Fri uppföljning på Calins sagoskiss, som hon inspirerade mig att ta hand om, fastän det blev något helt annat, om än i samma stil...?
Herr P hade för vana att avlägsna gator. Nix, han spelade icke Monopol. Denne gode man handlade långt verkligare än så. Det gick helt enkelt till så att Herr P rullade ihop gatorna, oftast en i taget, ibland ett par tre kvartér i ett nafs. Det var en fantastisk idé, och därtill ett gudomligt genomförande. Eller vice världen. Husen försvann dock icke. De stod kvar precis som de brukade. Bara gatan dem emellan försvann. Det var inte så farligt ifall Herr P blott plockade någon enstaka. Tog han dock flera så kunde hela riktningar försvinna på köpet. Då blev folk irriga. Ty även skyltar och dylikt gick då upp i rök. Dvs dessa hyste inte längre några relevanta gator att peka på. Herr P kunde lätt skapa kaos. För som någon sa: Hur visste man vart man var på väg om man saknade gator att följa? Man måste stanna och fundera ut det. Och det tog tid.
Herr P var tillika antikvitetshandlare. De som var rädda för Herr P:s förehavanden kallade honom för Pelikanen. Pelikanen höll hus i en stor, svensk tv-serie. Från en liten heminredd butik i Gamla Stan styrde Pelikanen tryggt och maffiamässigt över ett helt varuhus. Där fanns måhända andra fingrar med i spelet också, minst lika fula fiskar, men det är en annan historia. Det här utspelade sig på det sena 80-talet. Där såg Herr P minst av allt modern ut i sina runda glasögon. Nästan alla såg helt moderna ut på den tiden; det kan man lätt konstatera idag på dvd. Kulörerna och frisyrerna befann sig på krönet av den kanske mest gränslösa expansionen i modern historia, mitt i Sveriges sommarljusaste andedräkt. Och kronprinsessorna var, trots allt, bland de sötaste väsen som man kunde se. Personligen var jag tretton, bara några år äldre än dem. Jag har aldrig haft en så påtaglig framtid som då. Menar det, inte minst känslomässigt, fastän jag har svårt att identifiera mig med det. Signaturmusiken flöt som vispgrädde från kontorsskrapor med fjärran synthklockor. CD-skivan hade knappt ens börjat göra sitt intåg i samhällsbilden. Sara, den glada och ledsna flickan till de märkligt höga hästarna Frank Lundholm och Karin Fors, hon bar i jackan på pojkvännens stulna kassett, där ex-pappa Frank spelat in bevismaterialet mot Pelikanen. Men ingen hade ännu några saker i sina rätta händer. Så är det alltid med bra intrig.
Hursomhelst, vi skall koncentrera oss på Herr P. Här måste sägas att det fanns ett kapitel som föregick vederbörande. Det handlade om en viss Herr D. Det är skrivet av en särskild fru C. Hon finns härinne [poeter.se]. Fast hon heter inte alls Cecilia, som den snygga lite distanserat mörka men varmt leende kvinnan gjorde, hon som spelades av Sara K och som slets emellan den hederlige kåkfararen K och den falske smartpojken J, fast som från början var ihop med poeten Daniel och så borde det nog ha fått förbli. Emellertid, så att vi hinner bli färdiga före kapitlet är slut... Herr P behöll de ihoprullade gatorna inne i sitt antikvariat, likt persiska mattor. De allra förnämsta exemplaren fick inhysas i ett klassiskt kassaskåp signerat Franz Jäger. Det stämmer bättre eftersom herrens egentliga namn löd Jens Josefsson, en initial likhet med Jönsson. Personligen skulle jag ha hetat Herr G ifall jag varit med. Men på den tiden var Z särskilt populärt, så det fick bidra till mitt smeknamn, och sedan dess ser jag ingen anledning att utforska Z närmare. Hursomhelst Herr P får man om man stroppar upp Herr D litegrann, om ni tänker bildligen bokstavligt. Bilderband körde fröken ibland. Det besynnerliga är hur man kan svamla och ändock hitta klara sammanhang. Det tyder trots allt på att sammanhanget skapas före svamlet.
Ja, just så var det med gatorna som Herr P snodde. Han trodde att de redan var hans eget sammanhang. Men så var det ju inte riktigt, och blev inte heller så hur han än krängde. Så till sist dök Polisen upp. Då mindes Herr P, just nu när det var försent, sitt sanna motiv. Det bestod i att rulla ut gatorna på nytt. Revolution ville han inte direkt kalla det, men Herr P föreställde sig mer kreativa vinklar än innan. Och så blev det kanske, fast det blev problem med att hitta nya vinklar att bolla med. Polisen var icke lika stilfull, fyndig och medveten som Herr P själv skulle ha varit. Ty byggnaderna låg liksom där de låg, tyckte de. De hade inte närmat sig varann en tum, trots att gatorna varit borta i många dygn. Herr P såg genom gallret till sin cell hur människorna gick omkring på exakt samma vis som någonsin, visserligen med variationer som var mycket vackra att skåda. Och det kändes sorgligt för honom, fastän han också var lycklig över att allting fanns kvar. Herr P var glad att han hade låtit bli att äta upp gatorna.
101
Fri uppföljning på Calins sagoskiss, som hon inspirerade mig att ta hand om, fastän det blev något helt annat, om än i samma stil...?
Herr P hade för vana att avlägsna gator. Nix, han spelade icke Monopol. Denne gode man handlade långt verkligare än så. Det gick helt enkelt till så att Herr P rullade ihop gatorna, oftast en i taget, ibland ett par tre kvartér i ett nafs. Det var en fantastisk idé, och därtill ett gudomligt genomförande. Eller vice världen. Husen försvann dock icke. De stod kvar precis som de brukade. Bara gatan dem emellan försvann. Det var inte så farligt ifall Herr P blott plockade någon enstaka. Tog han dock flera så kunde hela riktningar försvinna på köpet. Då blev folk irriga. Ty även skyltar och dylikt gick då upp i rök. Dvs dessa hyste inte längre några relevanta gator att peka på. Herr P kunde lätt skapa kaos. För som någon sa: Hur visste man vart man var på väg om man saknade gator att följa? Man måste stanna och fundera ut det. Och det tog tid.
Herr P var tillika antikvitetshandlare. De som var rädda för Herr P:s förehavanden kallade honom för Pelikanen. Pelikanen höll hus i en stor, svensk tv-serie. Från en liten heminredd butik i Gamla Stan styrde Pelikanen tryggt och maffiamässigt över ett helt varuhus. Där fanns måhända andra fingrar med i spelet också, minst lika fula fiskar, men det är en annan historia. Det här utspelade sig på det sena 80-talet. Där såg Herr P minst av allt modern ut i sina runda glasögon. Nästan alla såg helt moderna ut på den tiden; det kan man lätt konstatera idag på dvd. Kulörerna och frisyrerna befann sig på krönet av den kanske mest gränslösa expansionen i modern historia, mitt i Sveriges sommarljusaste andedräkt. Och kronprinsessorna var, trots allt, bland de sötaste väsen som man kunde se. Personligen var jag tretton, bara några år äldre än dem. Jag har aldrig haft en så påtaglig framtid som då. Menar det, inte minst känslomässigt, fastän jag har svårt att identifiera mig med det. Signaturmusiken flöt som vispgrädde från kontorsskrapor med fjärran synthklockor. CD-skivan hade knappt ens börjat göra sitt intåg i samhällsbilden. Sara, den glada och ledsna flickan till de märkligt höga hästarna Frank Lundholm och Karin Fors, hon bar i jackan på pojkvännens stulna kassett, där ex-pappa Frank spelat in bevismaterialet mot Pelikanen. Men ingen hade ännu några saker i sina rätta händer. Så är det alltid med bra intrig.
Hursomhelst, vi skall koncentrera oss på Herr P. Här måste sägas att det fanns ett kapitel som föregick vederbörande. Det handlade om en viss Herr D. Det är skrivet av en särskild fru C. Hon finns härinne [poeter.se]. Fast hon heter inte alls Cecilia, som den snygga lite distanserat mörka men varmt leende kvinnan gjorde, hon som spelades av Sara K och som slets emellan den hederlige kåkfararen K och den falske smartpojken J, fast som från början var ihop med poeten Daniel och så borde det nog ha fått förbli. Emellertid, så att vi hinner bli färdiga före kapitlet är slut... Herr P behöll de ihoprullade gatorna inne i sitt antikvariat, likt persiska mattor. De allra förnämsta exemplaren fick inhysas i ett klassiskt kassaskåp signerat Franz Jäger. Det stämmer bättre eftersom herrens egentliga namn löd Jens Josefsson, en initial likhet med Jönsson. Personligen skulle jag ha hetat Herr G ifall jag varit med. Men på den tiden var Z särskilt populärt, så det fick bidra till mitt smeknamn, och sedan dess ser jag ingen anledning att utforska Z närmare. Hursomhelst Herr P får man om man stroppar upp Herr D litegrann, om ni tänker bildligen bokstavligt. Bilderband körde fröken ibland. Det besynnerliga är hur man kan svamla och ändock hitta klara sammanhang. Det tyder trots allt på att sammanhanget skapas före svamlet.
Ja, just så var det med gatorna som Herr P snodde. Han trodde att de redan var hans eget sammanhang. Men så var det ju inte riktigt, och blev inte heller så hur han än krängde. Så till sist dök Polisen upp. Då mindes Herr P, just nu när det var försent, sitt sanna motiv. Det bestod i att rulla ut gatorna på nytt. Revolution ville han inte direkt kalla det, men Herr P föreställde sig mer kreativa vinklar än innan. Och så blev det kanske, fast det blev problem med att hitta nya vinklar att bolla med. Polisen var icke lika stilfull, fyndig och medveten som Herr P själv skulle ha varit. Ty byggnaderna låg liksom där de låg, tyckte de. De hade inte närmat sig varann en tum, trots att gatorna varit borta i många dygn. Herr P såg genom gallret till sin cell hur människorna gick omkring på exakt samma vis som någonsin, visserligen med variationer som var mycket vackra att skåda. Och det kändes sorgligt för honom, fastän han också var lycklig över att allting fanns kvar. Herr P var glad att han hade låtit bli att äta upp gatorna.
101
12 februari 2010
Illouises Sista Mysterium
Block II
kapitel ett
(alternativt Sextonde kapitlet i Greenstreams Sista Mysterium)
Illouise Villermarc sorterade bland provrören. Hon hade skapat en livs levande detektiv, Greg Greenstream. Han fick hålla hus mitt på 70-talet, med minnen från 30-, 40-, 50- och 60-talen. Illouise hade låtit honom reinkarnera. Det hade skett direkt in i samma tid som hans förra inkarnation hade dött. Men denna gången hade Greg aldrig behövt bli barn på nytt. Numera fanns vätskor och redskap för direkta överlappningar. 70-talet låg vidöppnare än någonsin. Det var bara att fortsätta leva, likt nästa level i ett dataspel som ännu inte fanns. Solen lös sina grumligaste strålar. Gult gled över i djupaste gredelint. Inte en människa hann skymta spektret däremellan. Laboratoriet skjöd av knäpptysta kunskaper. Illouise klippte ut remsor ur hemligstämplade dokument, fäste dem kring utvalda provrör. Hon bläddrade i biblarna och gurglade sig med amaretto-likörer.
Först hade Villermarc grunnat på att ge Greenstream titeln Herr G, men det påminde för tydligt om Tintins värld. Greg kunde visserligen se ut som någon figur där, men han var mer besläktad med rent litterära karaktärer. Han skulle ha kunnat funka som Kafka i en pojkdeckare eller som en pojkdeckare i någon spionroman. Eventuellt befann han sig i Mare Kandres sista historia. I så fall sökte han i själva verket en kvinna, genom korridorerna förbi hundratals främmande lägenheter, ibland inne i dem. Fast faktum kvarstod. Greg hade fötts och vuxit upp i Chicago efter börskraschen. Dött hade han gjort i San Francisco i jakt på några droghajar. Illouise hade scenen inspelad på en gammal kassett, som vid den tiden varit splitt ny. Nu hade Greenstream slutligen fått fortsätta sin vuxna levnadsbana, som om ingenting hade hänt.
Men någonting hade hänt. Detektiven var knappast längre självklar i sin roll som deckare. Greg tycktes inte riktigt greppa vad yrket handlade om. Han smög på tok för uppenbart. Bilarna han for i tordes han knappt köra. Man kunde ana att Gregs belägenhet var konstruerad. Vissa rutiner saknades i hans konstitution. Eller snarare hade Greg hade glömt hur man gjorde. Döden hade tagit bort kontakten med flera centrala förmågor. Nervbanorna låg förskjutna. Fröken Villermarc lyckades bara halvvägs omstöpa Greenstreams form i samma utgångsläge. Spår av nutiden blandade sig hjälplöst in i hans blod. Och eftersom Greg inte hade något nutida liv så blev stegen förundransfullt vacklande, i princip påhittade. Han misstänkte att han inte var hemma, men han hade ett enormt behov av att känna sig som hemma. Självbilden sökte sig baklänges mot minnesluckorna, istället för att närvara helt i händelseförloppen.
De människor som Greenstream skulle skugga kunde rätt snart få för sig att han var en robot, en otäckt medveten robot. För hans rörelser var allt annat än mekaniska, snarast överdrivet varierade, poetiska. Ändå låg hårda spänningar i Gregs kropp. Hans mönster följde varken den seglande örnens eller den ringlande bläckfiskens. Likt en i grunden hederlig häst som fått sina galna galopptendenser travade Greg på genom Chicagos bakgator. Det ryckte titt som tätt till i hans ena arm. Handen sökte sig till fickan varje gång någon särskild karaktär uppehöll sig inom räckhåll. Det skedde oavsett om det månde röra sig om en livsfarlig brottsling eller superläcker brud. Fingrarna spändes som kring en pistol, fastän det bara var en enkel kamera.
101
kapitel ett
(alternativt Sextonde kapitlet i Greenstreams Sista Mysterium)
Illouise Villermarc sorterade bland provrören. Hon hade skapat en livs levande detektiv, Greg Greenstream. Han fick hålla hus mitt på 70-talet, med minnen från 30-, 40-, 50- och 60-talen. Illouise hade låtit honom reinkarnera. Det hade skett direkt in i samma tid som hans förra inkarnation hade dött. Men denna gången hade Greg aldrig behövt bli barn på nytt. Numera fanns vätskor och redskap för direkta överlappningar. 70-talet låg vidöppnare än någonsin. Det var bara att fortsätta leva, likt nästa level i ett dataspel som ännu inte fanns. Solen lös sina grumligaste strålar. Gult gled över i djupaste gredelint. Inte en människa hann skymta spektret däremellan. Laboratoriet skjöd av knäpptysta kunskaper. Illouise klippte ut remsor ur hemligstämplade dokument, fäste dem kring utvalda provrör. Hon bläddrade i biblarna och gurglade sig med amaretto-likörer.
Först hade Villermarc grunnat på att ge Greenstream titeln Herr G, men det påminde för tydligt om Tintins värld. Greg kunde visserligen se ut som någon figur där, men han var mer besläktad med rent litterära karaktärer. Han skulle ha kunnat funka som Kafka i en pojkdeckare eller som en pojkdeckare i någon spionroman. Eventuellt befann han sig i Mare Kandres sista historia. I så fall sökte han i själva verket en kvinna, genom korridorerna förbi hundratals främmande lägenheter, ibland inne i dem. Fast faktum kvarstod. Greg hade fötts och vuxit upp i Chicago efter börskraschen. Dött hade han gjort i San Francisco i jakt på några droghajar. Illouise hade scenen inspelad på en gammal kassett, som vid den tiden varit splitt ny. Nu hade Greenstream slutligen fått fortsätta sin vuxna levnadsbana, som om ingenting hade hänt.
Men någonting hade hänt. Detektiven var knappast längre självklar i sin roll som deckare. Greg tycktes inte riktigt greppa vad yrket handlade om. Han smög på tok för uppenbart. Bilarna han for i tordes han knappt köra. Man kunde ana att Gregs belägenhet var konstruerad. Vissa rutiner saknades i hans konstitution. Eller snarare hade Greg hade glömt hur man gjorde. Döden hade tagit bort kontakten med flera centrala förmågor. Nervbanorna låg förskjutna. Fröken Villermarc lyckades bara halvvägs omstöpa Greenstreams form i samma utgångsläge. Spår av nutiden blandade sig hjälplöst in i hans blod. Och eftersom Greg inte hade något nutida liv så blev stegen förundransfullt vacklande, i princip påhittade. Han misstänkte att han inte var hemma, men han hade ett enormt behov av att känna sig som hemma. Självbilden sökte sig baklänges mot minnesluckorna, istället för att närvara helt i händelseförloppen.
De människor som Greenstream skulle skugga kunde rätt snart få för sig att han var en robot, en otäckt medveten robot. För hans rörelser var allt annat än mekaniska, snarast överdrivet varierade, poetiska. Ändå låg hårda spänningar i Gregs kropp. Hans mönster följde varken den seglande örnens eller den ringlande bläckfiskens. Likt en i grunden hederlig häst som fått sina galna galopptendenser travade Greg på genom Chicagos bakgator. Det ryckte titt som tätt till i hans ena arm. Handen sökte sig till fickan varje gång någon särskild karaktär uppehöll sig inom räckhåll. Det skedde oavsett om det månde röra sig om en livsfarlig brottsling eller superläcker brud. Fingrarna spändes som kring en pistol, fastän det bara var en enkel kamera.
101
6 februari 2010
Pirate of the Wire
101
Maryland Drugdealer Healer (state of Limerick no 7)
That pirate of Baltimore, Maryland
he never took no shit from any hand
stole drugs and power from biggest boys
to protect little people be Devil's toys
Police stood confused around his command
=one of few limericks not meant to be funny.
I'm watching World's best series The Wire,
now fourth season, in School, stronger than ever.
101
Maryland Drugdealer Healer (state of Limerick no 7)
That pirate of Baltimore, Maryland
he never took no shit from any hand
stole drugs and power from biggest boys
to protect little people be Devil's toys
Police stood confused around his command
=one of few limericks not meant to be funny.
I'm watching World's best series The Wire,
now fourth season, in School, stronger than ever.
101
1 februari 2010
Antoine, den lille detektiven
101
Referat av filmen ANTOINE, en surreell dokumentär(?) i regi av Laura Bari (Kanada 2008). Såg den ikväll på FilmFestivalen i Göteborg.
Antoine är en blind, fransk-kinesisk pojke på förskolan. Framförallt är han detektiv. Den mystiska Madame Rouska ringer hans firma Detective Dec. Hon håller på att försvinna, ber om hjälp. Antoine måste finna henne. Men först svarar pojken som mobilsvar, för han är djupt upptagen. Två tjejkamrater ingår i Antoines spaningsteam. Över walkie-talkien hittar de ingen Madame, inte ens i syrénblommorna. Kanhända finns hon i regndropparna. I blindskrift etsar Antoine in två listor: sånt han minns - sånt han inte minns. Utrustningen byggs i LEGO. Genom Montréal kör pojken riktig automobil. Deckarsignaturen rullar snö. Förskolefröknarna ser till så Antoine blandar rätt akvarellfärger.
= ytterligare en 100-ordsHistoria
101
Referat av filmen ANTOINE, en surreell dokumentär(?) i regi av Laura Bari (Kanada 2008). Såg den ikväll på FilmFestivalen i Göteborg.
Antoine är en blind, fransk-kinesisk pojke på förskolan. Framförallt är han detektiv. Den mystiska Madame Rouska ringer hans firma Detective Dec. Hon håller på att försvinna, ber om hjälp. Antoine måste finna henne. Men först svarar pojken som mobilsvar, för han är djupt upptagen. Två tjejkamrater ingår i Antoines spaningsteam. Över walkie-talkien hittar de ingen Madame, inte ens i syrénblommorna. Kanhända finns hon i regndropparna. I blindskrift etsar Antoine in två listor: sånt han minns - sånt han inte minns. Utrustningen byggs i LEGO. Genom Montréal kör pojken riktig automobil. Deckarsignaturen rullar snö. Förskolefröknarna ser till så Antoine blandar rätt akvarellfärger.
= ytterligare en 100-ordsHistoria
101
31 januari 2010
Louisissippi through States
101
Mrs Mississippi (state of Limerick no 1)
This chambermaid from Mississippi
in longstockings don't looks like Pippi
with lips made of kisses
as Miss becomes Mrs
her hair floats away from each hippie
Louisiana noir (state of Limerick no 2)
Belle madame from black Louisiana
she wore neither bra nor bandana
just jazzed after noon
until blues filled the moon
or leaned to dark side of Diana
101
Mrs Mississippi (state of Limerick no 1)
This chambermaid from Mississippi
in longstockings don't looks like Pippi
with lips made of kisses
as Miss becomes Mrs
her hair floats away from each hippie
Louisiana noir (state of Limerick no 2)
Belle madame from black Louisiana
she wore neither bra nor bandana
just jazzed after noon
until blues filled the moon
or leaned to dark side of Diana
101
28 januari 2010
AmerikaKafka, part II (i franskt grepp)
101
Avslutar just Kafkas Amerika [Den Försvunna]. Bland det sista som jag ännu inte hade läst av Kafka, fast kanske den jag tycker allra bäst om. Här en mixad spegling av historiens mittparti, i form av ännu en 100-ordsHistoria:
Medan K icke fann frukosten lånade fransmannen korv ur dennes resväska. Snokeriet förargade K som uppsade bekantskapen. På hotellet blev K kvar som hisspojke. Efter en minuts oanmäld frånvaro åkte K ut. Det hjälpte föga hur han behövt hjälpa irländaren ej ramla. Ty försupna vänner skvallrar om egna belägenheten. Förste-portieren stängde närapå in honom bland andre-portierernas sisyfosarbete. K glömde sina identitetshandlingar där han omöjligen kunde visa sig mer. Lagens väktare nosade upp sjunkande ryktet. K kutade ifrån konstapeln. Fransmannen skänkte tillflykt, till K:s ökade tacksamhetsskuld. Enorma madamen ämnade hålla K som betjänt och lekboll. Var tryggheten förnuftigare än fullständig frihet?
101
Avslutar just Kafkas Amerika [Den Försvunna]. Bland det sista som jag ännu inte hade läst av Kafka, fast kanske den jag tycker allra bäst om. Här en mixad spegling av historiens mittparti, i form av ännu en 100-ordsHistoria:
Medan K icke fann frukosten lånade fransmannen korv ur dennes resväska. Snokeriet förargade K som uppsade bekantskapen. På hotellet blev K kvar som hisspojke. Efter en minuts oanmäld frånvaro åkte K ut. Det hjälpte föga hur han behövt hjälpa irländaren ej ramla. Ty försupna vänner skvallrar om egna belägenheten. Förste-portieren stängde närapå in honom bland andre-portierernas sisyfosarbete. K glömde sina identitetshandlingar där han omöjligen kunde visa sig mer. Lagens väktare nosade upp sjunkande ryktet. K kutade ifrån konstapeln. Fransmannen skänkte tillflykt, till K:s ökade tacksamhetsskuld. Enorma madamen ämnade hålla K som betjänt och lekboll. Var tryggheten förnuftigare än fullständig frihet?
101
25 januari 2010
Filmerna som Försvann i Verkligheten
miniManus 1055
Fabian är med i en film. Fabienne är med i en annan film. En främmande eftermiddag möts de i verkligheten. Samma afton har två franska filmer försvunnit ur världshistorien. Regissörerna förbannar varann i fasansfull förvirring.
101
Fabian är med i en film. Fabienne är med i en annan film. En främmande eftermiddag möts de i verkligheten. Samma afton har två franska filmer försvunnit ur världshistorien. Regissörerna förbannar varann i fasansfull förvirring.
101
21 januari 2010
Madonna's Mystery Prayer
101
min svenska tolkning av lyriken till den himla starkt magiska låten LIKE A PRAYER med Madonna (-89) av Patrick Leonard och Madonna
part 1 (of 3)
vers I
Liv är mysterium
Alla måste va' sig själv
Jag hör dig kalla mig
och det känns som
hem
["Life is a mystery
Everyone must stand alone
I hear you call my name
and it feels like
home"]
Re
När din röst mig bär
mot önskningens mystär
mellan mina knän
ja, jag vill ta dig där
Nattens första ljus
tänds i Jesus hus
likt en mystär
Du vet jag tar dig där...
["When you call my name
it's like a little prayer
I'm down on my knees
I wanna take you there
In the midnight hour
I can feel your power
just like a prayer
You know I'll take you there..."]
101
min svenska tolkning av lyriken till den himla starkt magiska låten LIKE A PRAYER med Madonna (-89) av Patrick Leonard och Madonna
part 1 (of 3)
vers I
Liv är mysterium
Alla måste va' sig själv
Jag hör dig kalla mig
och det känns som
hem
["Life is a mystery
Everyone must stand alone
I hear you call my name
and it feels like
home"]
Re
När din röst mig bär
mot önskningens mystär
mellan mina knän
ja, jag vill ta dig där
Nattens första ljus
tänds i Jesus hus
likt en mystär
Du vet jag tar dig där...
["When you call my name
it's like a little prayer
I'm down on my knees
I wanna take you there
In the midnight hour
I can feel your power
just like a prayer
You know I'll take you there..."]
101
17 januari 2010
Renee Walking not Away
ur Grenströms Sista Mysterium (Tolfte kapitlet)
I över två månader nu hade detektiv Grenström förföljt fröken Villermark, från Norrlands innersta skogar till Västamerikas buktande havsbackar. Deras blickar hade aldrig mötts i det här livet. Nu klev Villermark rakt fram mot Gusten Grenström. Det bara skedde. Hennes hår hade blivit orange. De stod mitt i San Francisco. Hade fröken beslutat sig för att mysteriet låg utanför henne själv? Nu kunde hon lika gott jaga honom som han henne. När hon jagade så skuggade hon ingalunda. Villermark valde ut direkt, gick icke kring katten som gröten som Gusten gjorde. Hon var ingen privatdetektiv, fastän hon skulle ha varit skicklig ifall hon velat. Bakom de Orbinsonska solglasögonen, som hon just hissat upp, gnistrade hennes ögon gröna som en tillräcklig gåta i sig själv. Hennes skratt kändes bländande stort, Carly Simon:skt, läpparna Jolie:ska, men skiftade fram och tillbaka med en sammanbitenhet av Jodie Foster:ska mått.
Medan Anne-Liv Villermark spände blicken i Grenström insåg han att hon hade en annan personlighet, eller minst en annan, än han trott. Ett närmast afrikanskt humör låg över den kvinnan. Arga steg kunde lätt förvandlas till lyckliga - självmedvetna gester blev strax sensuellt överflödande. Däremellan måste nyfikenheten få sitt. Hon sa inte ett knyst ännu - bara iakttog Gusten. Så nu hade hans uppdrag blivit avslöjat...? I hennes aura rådde visserligen flera uns blyghet, men desto mer mod, ett mod som inte behövde bli övermod. Villermark var varken rent 50-tal eller smutsigt 70-tal, snarast 60-tal som skvätte över åt bägge håll. Eller möjligen ett mycket sent 80-tal som drog till sig travelling Wilburys från gamla törstande öknar. Hennes tunna himmelsblå jacka fick det orangea håret att sväva skönt. Guldnyanser glänste i trikåbrallornas skiftningar. Så hade ju Anne-Liv aldrig någonsin varit klädd medan Gusten skuggade henne! Själv bytte han sällan kläder samma dag som han borde. Fröken Villermark skulle funkat bättre som deckare.
Då hördes en sång från caféfönstret på andra sidan trafiken. Ännu en pusselbit föll pladask, och den föll så rätt. Under en av tonårens tidigaste somrar hade Gusten frossat i radioinspelningar av redan då uråldriga låtar. Nu åtskilliga säsonger senare fick han återupptäcka ett av de allra hjärtligaste styckena. Soul på genommysig nivå, fastän Gusten hade aldrig då känt till vilka The Four Tops var. Men nu kopplade han plötsligt. Han hade hört orden som "just walk away with me..." medan det hela tiden hade varit "just walk away, Renee..." Nu kunde han åtminstone lokalisera den varmt virila huvudstämman, nästan som Tom Jones. Sången kändes som en riktigt trygg regnbåge. Näst i tur på kassettbandet, ett av minst trettio, hade kommit (I Do My) Crying in the Rain, en betydligt avkläddare visa, i modernt tidlös version av danskan Sös Fenger. Det fantastiska var hur Gusten fått reda på de bägge vitt skilda låtarnas identiteter med bara en veckas mellanrum... ...och detta osökt, utan minsta efterforskning. Det hela närmade sig åter magi. Villermark tycktes också njuta av tongångarna. Skulle de börja dansa här mitt på gatan?!
Samma sköna gåta som afrofranska Renee hade utspelat sig kring irländska Come on, Eileen!, hon som sprang från slow-motion och studsade utför kullarna. Det var existensen av namn som försvårade igenkänning, ifall Gusten skulle ha sett titeln. Låtar hade ju inga egna ansikten. Hursomhelst var det Lissabon som var nästa etapp på upptäcktsfärden. Möjligen befann de sig redan där - om det här var en dröm. Men en dröm var det bara i dåligt skrivna äventyr. Det hade Gusten lärt sig redan i skolbänken. Och häromdagen hade han fått ett vykort från Rio de Janeiro. Doktor Drangel var det som ännu levde. Drangel hade råkat få se The Most Beautiful Girl in The World. Nu ville han bara berätta att han hälsat henne från Gusten. Doktorn saknade för övrigt Grenströms insatser i den fenomenologiska minnesforskningen.
101
I över två månader nu hade detektiv Grenström förföljt fröken Villermark, från Norrlands innersta skogar till Västamerikas buktande havsbackar. Deras blickar hade aldrig mötts i det här livet. Nu klev Villermark rakt fram mot Gusten Grenström. Det bara skedde. Hennes hår hade blivit orange. De stod mitt i San Francisco. Hade fröken beslutat sig för att mysteriet låg utanför henne själv? Nu kunde hon lika gott jaga honom som han henne. När hon jagade så skuggade hon ingalunda. Villermark valde ut direkt, gick icke kring katten som gröten som Gusten gjorde. Hon var ingen privatdetektiv, fastän hon skulle ha varit skicklig ifall hon velat. Bakom de Orbinsonska solglasögonen, som hon just hissat upp, gnistrade hennes ögon gröna som en tillräcklig gåta i sig själv. Hennes skratt kändes bländande stort, Carly Simon:skt, läpparna Jolie:ska, men skiftade fram och tillbaka med en sammanbitenhet av Jodie Foster:ska mått.
Medan Anne-Liv Villermark spände blicken i Grenström insåg han att hon hade en annan personlighet, eller minst en annan, än han trott. Ett närmast afrikanskt humör låg över den kvinnan. Arga steg kunde lätt förvandlas till lyckliga - självmedvetna gester blev strax sensuellt överflödande. Däremellan måste nyfikenheten få sitt. Hon sa inte ett knyst ännu - bara iakttog Gusten. Så nu hade hans uppdrag blivit avslöjat...? I hennes aura rådde visserligen flera uns blyghet, men desto mer mod, ett mod som inte behövde bli övermod. Villermark var varken rent 50-tal eller smutsigt 70-tal, snarast 60-tal som skvätte över åt bägge håll. Eller möjligen ett mycket sent 80-tal som drog till sig travelling Wilburys från gamla törstande öknar. Hennes tunna himmelsblå jacka fick det orangea håret att sväva skönt. Guldnyanser glänste i trikåbrallornas skiftningar. Så hade ju Anne-Liv aldrig någonsin varit klädd medan Gusten skuggade henne! Själv bytte han sällan kläder samma dag som han borde. Fröken Villermark skulle funkat bättre som deckare.
Då hördes en sång från caféfönstret på andra sidan trafiken. Ännu en pusselbit föll pladask, och den föll så rätt. Under en av tonårens tidigaste somrar hade Gusten frossat i radioinspelningar av redan då uråldriga låtar. Nu åtskilliga säsonger senare fick han återupptäcka ett av de allra hjärtligaste styckena. Soul på genommysig nivå, fastän Gusten hade aldrig då känt till vilka The Four Tops var. Men nu kopplade han plötsligt. Han hade hört orden som "just walk away with me..." medan det hela tiden hade varit "just walk away, Renee..." Nu kunde han åtminstone lokalisera den varmt virila huvudstämman, nästan som Tom Jones. Sången kändes som en riktigt trygg regnbåge. Näst i tur på kassettbandet, ett av minst trettio, hade kommit (I Do My) Crying in the Rain, en betydligt avkläddare visa, i modernt tidlös version av danskan Sös Fenger. Det fantastiska var hur Gusten fått reda på de bägge vitt skilda låtarnas identiteter med bara en veckas mellanrum... ...och detta osökt, utan minsta efterforskning. Det hela närmade sig åter magi. Villermark tycktes också njuta av tongångarna. Skulle de börja dansa här mitt på gatan?!
Samma sköna gåta som afrofranska Renee hade utspelat sig kring irländska Come on, Eileen!, hon som sprang från slow-motion och studsade utför kullarna. Det var existensen av namn som försvårade igenkänning, ifall Gusten skulle ha sett titeln. Låtar hade ju inga egna ansikten. Hursomhelst var det Lissabon som var nästa etapp på upptäcktsfärden. Möjligen befann de sig redan där - om det här var en dröm. Men en dröm var det bara i dåligt skrivna äventyr. Det hade Gusten lärt sig redan i skolbänken. Och häromdagen hade han fått ett vykort från Rio de Janeiro. Doktor Drangel var det som ännu levde. Drangel hade råkat få se The Most Beautiful Girl in The World. Nu ville han bara berätta att han hälsat henne från Gusten. Doktorn saknade för övrigt Grenströms insatser i den fenomenologiska minnesforskningen.
101
10 januari 2010
Nordmarkernas Spöke, SAUNA
101
Tolkning av Sauna, en nutida finsk skräckfilm, som utspelar sig i sena 1500-talet. Föregångaren hette JadeKrigaren, närmast asiatisk...
(skriven som 100-ordsHistoria)
Varför syns plötsligt flickan mitt i skogen?
Vilka myrmarker skall tillfalla Ryssland respektive Sverige?
Varför fann aldrig gränsdragarna varandra?
Bär krigaren världens första glasögon?
Lämnades flickan instängd i matkällaren?
Kände hederlige brodern begär till ungen?
Kunde han därför misstänka den ohederlige brodern?
Flyter blodet i samma å två gånger?
Är Helvetet ett ställe utanför Guds närvaro?
Vad är det mystiska templet mitt i tjärnen?
Är det en bastu?
Ville kungen bygga slottet av smuts?
Skyddar smutsen från insyn?
Finns någon väg ut ur byn?
Varför for brodern aldrig tillbaks och släppte ut ungen?
Varför slutar inte flickan dyka upp?
Jo.
101
Tolkning av Sauna, en nutida finsk skräckfilm, som utspelar sig i sena 1500-talet. Föregångaren hette JadeKrigaren, närmast asiatisk...
(skriven som 100-ordsHistoria)
Varför syns plötsligt flickan mitt i skogen?
Vilka myrmarker skall tillfalla Ryssland respektive Sverige?
Varför fann aldrig gränsdragarna varandra?
Bär krigaren världens första glasögon?
Lämnades flickan instängd i matkällaren?
Kände hederlige brodern begär till ungen?
Kunde han därför misstänka den ohederlige brodern?
Flyter blodet i samma å två gånger?
Är Helvetet ett ställe utanför Guds närvaro?
Vad är det mystiska templet mitt i tjärnen?
Är det en bastu?
Ville kungen bygga slottet av smuts?
Skyddar smutsen från insyn?
Finns någon väg ut ur byn?
Varför for brodern aldrig tillbaks och släppte ut ungen?
Varför slutar inte flickan dyka upp?
Jo.
101
9 januari 2010
Spel på Riktigt
101
Mer eller mindre ett referat av David Finchers film THE GAME (-97) med M. Douglas som den oberoende man som "hela världen använder som spelpjäs" i San Fransisco. Viss spoiler-varning!
(=ännu en 100-ordsHistoria)
Miljonären har fullaste kontroll över sitt liv. Ändå låter han sig lockas att sätta hela tillvaron på spel. Sin dyrbaraste arbetstid och oåtkomliga personlighet skänker han åt arkitekterna som konstruerar spelet. Firman är kryptiskt förtegen om kontexten. Frågeformuläret omvandlas till en matris med hela verkligheten i sig. Människorna miljonären möter är socialt existerande skådespelare. Först tror han bara några få har anlitats att oväntat dyka upp, spontant spilla soppa på hans kostym. Härvidlag vidgas härvan. Flera kommer skada honom, flera kommer rädda honom. Aktörerna skördar miljonärens undermedvetna önskningar och skuldkomplex. Stenansiktet får successivt förvirrat liv. Varje emotionsexplosion är skräddarsytt förutsedd.
101
Mer eller mindre ett referat av David Finchers film THE GAME (-97) med M. Douglas som den oberoende man som "hela världen använder som spelpjäs" i San Fransisco. Viss spoiler-varning!
(=ännu en 100-ordsHistoria)
Miljonären har fullaste kontroll över sitt liv. Ändå låter han sig lockas att sätta hela tillvaron på spel. Sin dyrbaraste arbetstid och oåtkomliga personlighet skänker han åt arkitekterna som konstruerar spelet. Firman är kryptiskt förtegen om kontexten. Frågeformuläret omvandlas till en matris med hela verkligheten i sig. Människorna miljonären möter är socialt existerande skådespelare. Först tror han bara några få har anlitats att oväntat dyka upp, spontant spilla soppa på hans kostym. Härvidlag vidgas härvan. Flera kommer skada honom, flera kommer rädda honom. Aktörerna skördar miljonärens undermedvetna önskningar och skuldkomplex. Stenansiktet får successivt förvirrat liv. Varje emotionsexplosion är skräddarsytt förutsedd.
101
5 januari 2010
Sköna Lise = förSvenskning av Smukke Linda
101
komponerad 1973 av Mogens Mogensen samt bandet ifråga, alltså GASOLIN [Kim Larsen, Wili Jönsson, Sören Berlev, Franz Beckerlee]
Foerste gang i dette liv goer jeg så en "oversaettelse" av dansk lyrik til svensk.
För att behålla en smula av den danska kakan, låter jag Linda kallas Lise. Även flera andra betydelser glider bort en bra bit från originalet. Dessutom blir "månestrål" någon sorts obefintligt mellanting mellan danska o svenska. Det får inte vara för lätt :-)
Sköna Lise
svarta silkeslår
Vackra Lise
liksom en månestrål
Hon kunde plocka vem hon ville
Alla ville gärna
Ändå så svårt att fånga Lise
Hon var gatans stjärna
Hon tog en dansk miljardär
och så gick balen ej här, ack nej
["Smukke Linda
sorte silkeben
Smukke Linda
hun var en månesten
Hun kunne plukke hvem hun ville
Alle ville gerne
Men det var svårt at fange Linda
Hun var gadens stjerne
Hun fik en mand som var rig
og så var ballet forbi, hå ja"]
Sköna Lise
en häxa riktigt god
Vackra Lise
God, sex!
Hon var förtrollad till prinsessa
född i gatans tecken
Första glimt vi fick av Lise
då skrek min själ i däcken
Hon tog en fransk biljardär
och så gick balen ej här, ack nej
["Smukke Linda
Hun var en dejlig heks
Smukke Linda
Åh, sex!
Hun var en underskoen prinsesse
foedt i gadens skygge
Foerste gang hun viste sig
da skreg min sjael af lykke
Hun fik en mand som var rig
og så var ballet forbi, hå ja"]
Sköna Lise
gröna ögon
Vackra Lise
med vita lögner
Då jag kysste söta Lise
mitt i heta salsan
och när jag kände läppar skälva
då satte hon valsen i halsen
Hon tog en spansk triljardär
och så gick balen ej här, ack nej
["Smukke Linda
groenne oejne
Smukke Linda
og blide loegne
Da jeg kyssed smukke Linda
var det i en tango
men da jeg troede hun var min
da spillede hun fandango
Hun fik en mand som var rig
og så var ballet forbi, hå ja"]
101
komponerad 1973 av Mogens Mogensen samt bandet ifråga, alltså GASOLIN [Kim Larsen, Wili Jönsson, Sören Berlev, Franz Beckerlee]
Foerste gang i dette liv goer jeg så en "oversaettelse" av dansk lyrik til svensk.
För att behålla en smula av den danska kakan, låter jag Linda kallas Lise. Även flera andra betydelser glider bort en bra bit från originalet. Dessutom blir "månestrål" någon sorts obefintligt mellanting mellan danska o svenska. Det får inte vara för lätt :-)
Sköna Lise
svarta silkeslår
Vackra Lise
liksom en månestrål
Hon kunde plocka vem hon ville
Alla ville gärna
Ändå så svårt att fånga Lise
Hon var gatans stjärna
Hon tog en dansk miljardär
och så gick balen ej här, ack nej
["Smukke Linda
sorte silkeben
Smukke Linda
hun var en månesten
Hun kunne plukke hvem hun ville
Alle ville gerne
Men det var svårt at fange Linda
Hun var gadens stjerne
Hun fik en mand som var rig
og så var ballet forbi, hå ja"]
Sköna Lise
en häxa riktigt god
Vackra Lise
God, sex!
Hon var förtrollad till prinsessa
född i gatans tecken
Första glimt vi fick av Lise
då skrek min själ i däcken
Hon tog en fransk biljardär
och så gick balen ej här, ack nej
["Smukke Linda
Hun var en dejlig heks
Smukke Linda
Åh, sex!
Hun var en underskoen prinsesse
foedt i gadens skygge
Foerste gang hun viste sig
da skreg min sjael af lykke
Hun fik en mand som var rig
og så var ballet forbi, hå ja"]
Sköna Lise
gröna ögon
Vackra Lise
med vita lögner
Då jag kysste söta Lise
mitt i heta salsan
och när jag kände läppar skälva
då satte hon valsen i halsen
Hon tog en spansk triljardär
och så gick balen ej här, ack nej
["Smukke Linda
groenne oejne
Smukke Linda
og blide loegne
Da jeg kyssed smukke Linda
var det i en tango
men da jeg troede hun var min
da spillede hun fandango
Hun fik en mand som var rig
og så var ballet forbi, hå ja"]
101
3 januari 2010
You in Randy's Dream
101
min svenska tolkning och
bitvisa omvandling av
ett stycke visblueslyrik av
Randy Newman [original lyrics]
= Last Night I Had A Dream -72
Första versen
Helt nyss, en enda dröm
Du i drömmen
och jag i drömmen med dig
Vännerna från mitt liv
och vännerna från ditt liv
där i min dröm
Jag såg ett spöke,
en blodlös best
Allihopa skrämde
Du skrämde mig mest
i min dröm från natten nyss
i min dröm från natten nyss
["Last night I had a dream
You were in it
and I was in it with you
Everyone that I know
and everyone that you know
was in my dream
I saw a vampire
I saw a ghost
Everybody scared me
You sacred me the most
in the dream I had last night
in the dream I had last night"]
intermezzo (i plötsligt uppsluppen stil)
Det börja' ute på logen
i skumrask
Allesammans skratta'
Du låg på jorden med din mask
Du sa
"Söta, säg mig genast vad du heter!
Söta, säg mig genast vad du heter!"
Jag sa
"Du vet vad jag heter!"
["It started out in a barnyard
at sundown
Everyone was laughing
and you were lying on the ground*
You said
"Honey, can you tell me what your name is?
Honey, can you tell me what your name is?"
I said
"You know what my name is!"]
* trodde han sjöng "you were lying UNDERground"
som skulle stämt djupare in på spök-motivet
Andra versen
Helt nyss, en enda dröm
Du i drömmen
och jag i drömmen med dig
Vännerna från mitt liv
och vännerna från ditt liv
där i min dröm
Jag såg ett spöke,
en blodlös best
Allihopa skrämde
Du skrämde mig mest
i min dröm från natten nyss
i min dröm från natten nyss
i min dröm
["Last night I had a dream
You were in it
and I was in it with you
Everyone that I know
and everyone that you know
was in my dream
I saw a vampire
I saw a ghost
Everybody scared me
You sacred me the most
in the dream I had last night
in the dream I had last night
in my dream"]
Antyder den sista lilla raden kinesiska askar?!?
101
min svenska tolkning och
bitvisa omvandling av
ett stycke visblueslyrik av
Randy Newman [original lyrics]
= Last Night I Had A Dream -72
Första versen
Helt nyss, en enda dröm
Du i drömmen
och jag i drömmen med dig
Vännerna från mitt liv
och vännerna från ditt liv
där i min dröm
Jag såg ett spöke,
en blodlös best
Allihopa skrämde
Du skrämde mig mest
i min dröm från natten nyss
i min dröm från natten nyss
["Last night I had a dream
You were in it
and I was in it with you
Everyone that I know
and everyone that you know
was in my dream
I saw a vampire
I saw a ghost
Everybody scared me
You sacred me the most
in the dream I had last night
in the dream I had last night"]
intermezzo (i plötsligt uppsluppen stil)
Det börja' ute på logen
i skumrask
Allesammans skratta'
Du låg på jorden med din mask
Du sa
"Söta, säg mig genast vad du heter!
Söta, säg mig genast vad du heter!"
Jag sa
"Du vet vad jag heter!"
["It started out in a barnyard
at sundown
Everyone was laughing
and you were lying on the ground*
You said
"Honey, can you tell me what your name is?
Honey, can you tell me what your name is?"
I said
"You know what my name is!"]
* trodde han sjöng "you were lying UNDERground"
som skulle stämt djupare in på spök-motivet
Andra versen
Helt nyss, en enda dröm
Du i drömmen
och jag i drömmen med dig
Vännerna från mitt liv
och vännerna från ditt liv
där i min dröm
Jag såg ett spöke,
en blodlös best
Allihopa skrämde
Du skrämde mig mest
i min dröm från natten nyss
i min dröm från natten nyss
i min dröm
["Last night I had a dream
You were in it
and I was in it with you
Everyone that I know
and everyone that you know
was in my dream
I saw a vampire
I saw a ghost
Everybody scared me
You sacred me the most
in the dream I had last night
in the dream I had last night
in my dream"]
Antyder den sista lilla raden kinesiska askar?!?
101
2 januari 2010
others pictures collected (in my way)
101
Just realised the public possibility to create galleries of other people's pictures.
Here I made my first one with "mystical steps":
http://www.flickr.com/photos/30800310@N07/galleries/72157623119742048/
And another one with soon flying girls:
http://phantasmirror.deviantart.com/favourites/#Girls-Ready-To-Fly
101
Just realised the public possibility to create galleries of other people's pictures.
Here I made my first one with "mystical steps":
http://www.flickr.com/photos/30800310@N07/galleries/72157623119742048/
And another one with soon flying girls:
http://phantasmirror.deviantart.com/favourites/#Girls-Ready-To-Fly
101
1 januari 2010
TioOrdare Todd
101
TioOrdare no 02 : To
tomten twin
playar Runt
försent today
Todd bebooppar
cunt towho?!
fotnot : i 30 Rock hade Liz Lemon blivit kallad nånting som rimmar på Frank's favourite Todd Rundgren album
101
TioOrdare no 02 : To
tomten twin
playar Runt
försent today
Todd bebooppar
cunt towho?!
fotnot : i 30 Rock hade Liz Lemon blivit kallad nånting som rimmar på Frank's favourite Todd Rundgren album
101
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
