Illouises Sista Mysterium

Block II
kapitel ett
(alternativt Sextonde kapitlet i Greenstreams Sista Mysterium)




Illouise Villermarc sorterade bland provrören. Hon hade skapat en livs levande detektiv, Greg Greenstream. Han fick hålla hus mitt på 70-talet, med minnen från 30-, 40-, 50- och 60-talen. Illouise hade låtit honom reinkarnera. Det hade skett direkt in i samma tid som hans förra inkarnation hade dött. Men denna gången hade Greg aldrig behövt bli barn på nytt. Numera fanns vätskor och redskap för direkta överlappningar. 70-talet låg vidöppnare än någonsin. Det var bara att fortsätta leva, likt nästa level i ett dataspel som ännu inte fanns. Solen lös sina grumligaste strålar. Gult gled över i djupaste gredelint. Inte en människa hann skymta spektret däremellan. Laboratoriet skjöd av knäpptysta kunskaper. Illouise klippte ut remsor ur hemligstämplade dokument, fäste dem kring utvalda provrör. Hon bläddrade i biblarna och gurglade sig med amaretto-likörer.

Först hade Villermarc grunnat på att ge Greenstream titeln Herr G, men det påminde för tydligt om Tintins värld. Greg kunde visserligen se ut som någon figur där, men han var mer besläktad med rent litterära karaktärer. Han skulle ha kunnat funka som Kafka i en pojkdeckare eller som en pojkdeckare i någon spionroman. Eventuellt befann han sig i Mare Kandres sista historia. I så fall sökte han i själva verket en kvinna, genom korridorerna förbi hundratals främmande lägenheter, ibland inne i dem. Fast faktum kvarstod. Greg hade fötts och vuxit upp i Chicago efter börskraschen. Dött hade han gjort i San Francisco i jakt på några droghajar. Illouise hade scenen inspelad på en gammal kassett, som vid den tiden varit splitt ny. Nu hade Greenstream slutligen fått fortsätta sin vuxna levnadsbana, som om ingenting hade hänt.

Men någonting hade hänt. Detektiven var knappast längre självklar i sin roll som deckare. Greg tycktes inte riktigt greppa vad yrket handlade om. Han smög på tok för uppenbart. Bilarna han for i tordes han knappt köra. Man kunde ana att Gregs belägenhet var konstruerad. Vissa rutiner saknades i hans konstitution. Eller snarare hade Greg hade glömt hur man gjorde. Döden hade tagit bort kontakten med flera centrala förmågor. Nervbanorna låg förskjutna. Fröken Villermarc lyckades bara halvvägs omstöpa Greenstreams form i samma utgångsläge. Spår av nutiden blandade sig hjälplöst in i hans blod. Och eftersom Greg inte hade något nutida liv så blev stegen förundransfullt vacklande, i princip påhittade. Han misstänkte att han inte var hemma, men han hade ett enormt behov av att känna sig som hemma. Självbilden sökte sig baklänges mot minnesluckorna, istället för att närvara helt i händelseförloppen.

De människor som Greenstream skulle skugga kunde rätt snart få för sig att han var en robot, en otäckt medveten robot. För hans rörelser var allt annat än mekaniska, snarast överdrivet varierade, poetiska. Ändå låg hårda spänningar i Gregs kropp. Hans mönster följde varken den seglande örnens eller den ringlande bläckfiskens. Likt en i grunden hederlig häst som fått sina galna galopptendenser travade Greg på genom Chicagos bakgator. Det ryckte titt som tätt till i hans ena arm. Handen sökte sig till fickan varje gång någon särskild karaktär uppehöll sig inom räckhåll. Det skedde oavsett om det månde röra sig om en livsfarlig brottsling eller superläcker brud. Fingrarna spändes som kring en pistol, fastän det bara var en enkel kamera.









101