Historien om Pelikanen ur Varuhuset som Rullade ihop Gator i en annan Historia

101

Fri uppföljning på Calins sagoskiss, som hon inspirerade mig att ta hand om, fastän det blev något helt annat, om än i samma stil...?




Herr P hade för vana att avlägsna gator. Nix, han spelade icke Monopol. Denne gode man handlade långt verkligare än så. Det gick helt enkelt till så att Herr P rullade ihop gatorna, oftast en i taget, ibland ett par tre kvartér i ett nafs. Det var en fantastisk idé, och därtill ett gudomligt genomförande. Eller vice världen. Husen försvann dock icke. De stod kvar precis som de brukade. Bara gatan dem emellan försvann. Det var inte så farligt ifall Herr P blott plockade någon enstaka. Tog han dock flera så kunde hela riktningar försvinna på köpet. Då blev folk irriga. Ty även skyltar och dylikt gick då upp i rök. Dvs dessa hyste inte längre några relevanta gator att peka på. Herr P kunde lätt skapa kaos. För som någon sa: Hur visste man vart man var på väg om man saknade gator att följa? Man måste stanna och fundera ut det. Och det tog tid.

Herr P var tillika antikvitetshandlare. De som var rädda för Herr P:s förehavanden kallade honom för Pelikanen. Pelikanen höll hus i en stor, svensk tv-serie. Från en liten heminredd butik i Gamla Stan styrde Pelikanen tryggt och maffiamässigt över ett helt varuhus. Där fanns måhända andra fingrar med i spelet också, minst lika fula fiskar, men det är en annan historia. Det här utspelade sig på det sena 80-talet. Där såg Herr P minst av allt modern ut i sina runda glasögon. Nästan alla såg helt moderna ut på den tiden; det kan man lätt konstatera idag på dvd. Kulörerna och frisyrerna befann sig på krönet av den kanske mest gränslösa expansionen i modern historia, mitt i Sveriges sommarljusaste andedräkt. Och kronprinsessorna var, trots allt, bland de sötaste väsen som man kunde se. Personligen var jag tretton, bara några år äldre än dem. Jag har aldrig haft en så påtaglig framtid som då. Menar det, inte minst känslomässigt, fastän jag har svårt att identifiera mig med det. Signaturmusiken flöt som vispgrädde från kontorsskrapor med fjärran synthklockor. CD-skivan hade knappt ens börjat göra sitt intåg i samhällsbilden. Sara, den glada och ledsna flickan till de märkligt höga hästarna Frank Lundholm och Karin Fors, hon bar i jackan på pojkvännens stulna kassett, där ex-pappa Frank spelat in bevismaterialet mot Pelikanen. Men ingen hade ännu några saker i sina rätta händer. Så är det alltid med bra intrig.

Hursomhelst, vi skall koncentrera oss på Herr P. Här måste sägas att det fanns ett kapitel som föregick vederbörande. Det handlade om en viss Herr D. Det är skrivet av en särskild fru C. Hon finns härinne [poeter.se]. Fast hon heter inte alls Cecilia, som den snygga lite distanserat mörka men varmt leende kvinnan gjorde, hon som spelades av Sara K och som slets emellan den hederlige kåkfararen K och den falske smartpojken J, fast som från början var ihop med poeten Daniel och så borde det nog ha fått förbli. Emellertid, så att vi hinner bli färdiga före kapitlet är slut... Herr P behöll de ihoprullade gatorna inne i sitt antikvariat, likt persiska mattor. De allra förnämsta exemplaren fick inhysas i ett klassiskt kassaskåp signerat Franz Jäger. Det stämmer bättre eftersom herrens egentliga namn löd Jens Josefsson, en initial likhet med Jönsson. Personligen skulle jag ha hetat Herr G ifall jag varit med. Men på den tiden var Z särskilt populärt, så det fick bidra till mitt smeknamn, och sedan dess ser jag ingen anledning att utforska Z närmare. Hursomhelst Herr P får man om man stroppar upp Herr D litegrann, om ni tänker bildligen bokstavligt. Bilderband körde fröken ibland. Det besynnerliga är hur man kan svamla och ändock hitta klara sammanhang. Det tyder trots allt på att sammanhanget skapas före svamlet.

Ja, just så var det med gatorna som Herr P snodde. Han trodde att de redan var hans eget sammanhang. Men så var det ju inte riktigt, och blev inte heller så hur han än krängde. Så till sist dök Polisen upp. Då mindes Herr P, just nu när det var försent, sitt sanna motiv. Det bestod i att rulla ut gatorna på nytt. Revolution ville han inte direkt kalla det, men Herr P föreställde sig mer kreativa vinklar än innan. Och så blev det kanske, fast det blev problem med att hitta nya vinklar att bolla med. Polisen var icke lika stilfull, fyndig och medveten som Herr P själv skulle ha varit. Ty byggnaderna låg liksom där de låg, tyckte de. De hade inte närmat sig varann en tum, trots att gatorna varit borta i många dygn. Herr P såg genom gallret till sin cell hur människorna gick omkring på exakt samma vis som någonsin, visserligen med variationer som var mycket vackra att skåda. Och det kändes sorgligt för honom, fastän han också var lycklig över att allting fanns kvar. Herr P var glad att han hade låtit bli att äta upp gatorna.









101