DygnDragaren på sagolikt uppdrag, moment 1

ett återtagande av min nygamla sagovärld, om än personerna & miljöerna ej överlappar helt med föregående matris, där yrkesroller & släktförhållanden har förskjutits en smula




DygnDragaren var inne på ännu ett uppdrag. Visserligen längtade han ut i världen på nytt, men trivdes likafullt härinne längs sina bekanta gruvgångars labyrint. Titt som tätt hoppade han in i någon hytt, för att dra i endera bland tusen spakar. Senaste beställningen bestod i att sammankoppla ett kyrktorn i Nürnberg med en äkta persisk matta som var på driven någonstans i universum. Gott handlag med tyska torn hade DygnDragaren förvisso - de stod ju där de stod, så man fick tid att koncentrera sig. Medan mattor som sällan ville bestämma sig för om de skulle ligga nära eller fjärran, och som i värsta fall dessutom flög - dem tycktes DygnDragaren smått omöjliga att hitta lämplig spak för. Chans fanns ändå att finna en genväg, emedan magiska ihopsättningar var DygnDragarens gebit.


MinutMakaren hade varit hans magnifika farfar, eller var alltjämt - hur man nu ville förhålla sig till historien. Hursomhelst hade MinutMakaren lugnt gått bort för många år sedan redan, till påtaglig saknad även för stadens invånare. Ingen kunde längre kunde räkna med att få sina minuter perfekt synkronicerade med tiden i övrigt. DygnDragaren förmådde ej göra något direkt åt den saken, eftersom han aldrig hade velat lära sig hur man hanterar just dessa mystiska minuter. Där hade anordnats kvällskurser av enkelt introducerande mått (även nere i Nürnberg av alla ställen), men DygnDragaren ägnade sig hellre åt att stapla musikackord. Det gjorde han fortfarande i all evinnerlighet, så de knappast skulle rymmas i någon schlager.


Ingalunda heller timmar var han vidare fingerfärdig med, trots att hans äldsta kusin hade blivit självaste TimTäljaren. Denne levde för fullt, kanske tack vare allt friskt trä, men arbetade numera hemifrån. I sin köpta gränd i stadens tredje ände, där höll Timtäljaren hus, åtskilliga kullerstensrullningar ifrån det krypin som DygnDragaren hyrde. Ena halvan av dygnet satt han i lyan och skruvade på sina radio-reglage eller mumsade i sig hela filmserier. Andra halvan av dygnet gick han raskt omkring i jobb-labyrinten och rattade rätt spakar i bästa fall. Någon tredje halva av dygnet gavs dessvärre aldrig riktigt - ej ens för den mest skickliga dygndragare - bara nästan ibland.


Vem det var som hade beställt uppdraget med tornklockan kontra mattmönstret, låg dolt i sekretess. I stort sett bara datasystemet självt kunde överblicka registrerade kunder, på sin höjd företagets direktör när han bedömde mystiken ohållbar, eller poliskåren vid brinnande tillfällen. Inte desto mindre kunde det hända att DygnDragaren formade sina djuplodande teorier, eller rentav hann göra privat utforskande mellan varven. Ofta råkade han lägga till irrelevanta idéer på kuppen. Vem i hela världen som hade intresse av såväl iranskt trolltyg som en bayersk klassiker - detta övergick DygnDragarens förstånd. Nåja, det rörde sig säkert om denna unika kombination snarare än en generell, dubbel hobby?!


SekundSniderskan kallades hans yngsta kusin. Ett par förflugna minuter fick DygnDragaren för sig att ringa henne och fråga vad hon trodde om mysteriet. Ty SekundSniderskan kunde snabbt finna framgångsrika spår, och fick ofta fason på vitt spridda trådar som han själv aldrig skulle fått ihop ens i drömmande tillstånd. Emellertid mindes han plötsligt att hon var på semester just nu - så DygnDragaren väntade gärna med att störa henne, tills historien blivit tillräckligt spännande även för SekundSniderskans del, eventuellt. Nu måste han ju välja ut ett stiligt torn i Nürnberg (hade varit klart hårdare att sålla bland alla i München) och samtidigt försöka kontakta en anonym matta av skönaste snitt, för att se vilken sorts energifält som skulle uppstå dem emellan.







0W0