Historien om Länge (episod 2)

Alternativt tolfte kapitlet i min sagomässiga process kring Minutmakaren, som förefaller ha målat ett lager av sci-fi över den potentiella fantasyn





Länge hade landat på jordens planet igen. När sällskapet klivit ut ur kabinen kändes de plutoniska kraftfälten blott som en vag påminnelse i benmärgen, redan ersatt av en märkligt bekant balans. Det var sista september, fick han bekräftat genom rullgardinsmenyn i hörsnäckorna; så Länge föreställde sig att här skulle råda mörkgulaste höst med piskande blåst. Emellertid möttes han av mänskliga sommarvindar, bara ett par regndroppar, odödliga schlagers fyllda med limoncellochoklad, därtill en skön kvinna som kom svansandes längs strandpromenaden. Allt hade kunnat vara den mest underbara dagen i Länges liv - äntligen kunde labyrinten vara löst iom detta 2031 - men den lycklige började snart misstänka att paradiset skulle ha sitt pris. Då ville han hellre passa på att ta tag i något krävande arbete, kanske leverera begagnade bröd och klippta kulisser, åtminstone gå en kurs i fransk merkurianska eller retrospektivt pastellmåleri, emedan hans psyke för en gångs skull var utvilat och organismen tickade dubbelvolter av verksamhetslust.


Under hela den sista september satt Länge på fontänkanten och iakttog hur folk for med sina sjuhjulingar åt varteviga håll. Tiden ombord på rymdskeppet hade automatiskt omvandlat större personlig utrustning till kollektiva resurser, men nu blev Länge alltmer motiverad att lägga den återlösta pantsumman på en egen, splitt uppdaterad elcykel. Första oktober var den överallt svävande åttahjulingen verklighet, kolossalt lättmanövrerad som en dröm, och förde Länge på minsta ögonblick från stad till stad, varigenom det enda dilemmat bestod i att man måste stanna en kvart här och var, för att hålla den representativa jordgloben rak, reda ut virrvarret av grändglimtar och komma ihåg vilken stad man befann sig i nu eller nyss. Mitt i hans djupaste förvirring kom den skönsköna kvinnan framsvansandes igen, smidig som en fisk i längs djungeln av katedraler och hamnkrogar. Hon viskade smeksamt som en uppblossande höststorm på något rysk-uranuskt tungomål som Länge aldrig haft en tanke på att lära sig, medan hennes röst utkonkurrerades av det svarta beskedet på alltfler monitorer över hela flygbasanläggningen. Minutmakaren hade avlidit.


Frånfället hade föranletts av uttorkade blodkärl samt socialt bristande rotrespons, fick han reda på från ett par sköldpaddors konversation i de inre gränderna. Döden hade skett under tiden som Länge varit ute på resa, rentav samma timma som han besökt de nya ruinerna på Pluto. Nu kändes världen tom igen - inte på något helt hopplöst vis, snarare som en ljusblå saknad, saltad med ångest över att aldrig ha lyckats greppa hela himlen. Halva staden hade ringt tolv slag för den urgamle professorn; fastän nästan ingen känt Minutmakaren personligen, bara dragit universell nytta av hans ursprungligen så unika förmåga att förtrolla tidrymder. Efter andakten måste motormusorna ha farit genom staden precis som vanligt; så supersnyggt torde de ha spräckt hela ljudbilden. Eller sörjde dessa motormusor månde långt mer konkret än Länge själv? - kanske upplevde de sig som döttrar till mästaren? - särskilt ifall det låg något i ryktena om att Fladdermusan sett till att vara hans älskarinna, varannan torsdag under hundra år minst.


Nu åkte den åttafaldiga cykeln förbi klocktornet där Minutmakaren bott hela livet. Bromsa rejält fick Länge för att ej fara in genom porten och uppför spiraltrapporna. När han väl lyckats parkera i skuggan och låsa fast fordonet kring ett platanträd, kom där Ragnar Rådjur knallande mitt på blanka dagens kullerstenar. Länge försökte fråga vilket sorts öde som staden nu planerade för tornet - hur dess interiör av provrör och zodiak-kupoler kunde tänkas förvaltas - men Ragnar hann före, berättade att man sålt hela det hisnande tornet till högstbjudande, dvs Oändliguggla nr 17. Medan Länges stilla sinne stegrade sig i vilda farhågor, undrade han huruvida Oändliguggla nr 17 var identisk med den belevade oändliguggla som han delat stolsrad och givande samspråkat med i rymdskeppet nyligen. I sådant fall slutet gott allting gott - eljest komplett katastrof, befarade Länge - fast hursomhelst bättre än om Gerhard Grävling skulle ha visat sig köpt minnesmärket, blott för att käka upp det.







0W0