Träblås från Tredje sidan Månen (Tredje Bladet)

i vad som skulle kunna ha blivit min mest verkliga roman /novell hittills...




Ännu en gång blev drömmen aldrig nedskriven, emedan jag låg kvar och drömde att jag redan skrivit ned den. Celicia hade fått dra av lakanet först, som jag tydligen bäddat ovanpå täcket. När vi väl lagt oss fann hon att täcket var fuktigt - jag måste ha varit en usel torkare efter tvätten. Samtidigt tog Celicia, i sitt vanligtvis cellokärva allvar, nu situationen från den lättsammare sidan. Lurigt satte hon fjäderpennan bakom örat, släppte ut håret ur hatten, och insåg hur jag bara var en pojke på tjugotvå år. Till den här lägenheten skulle jag flytta långt senare. Då borde Celicia till sist ha blivit färdig med sin litteraturkosmologiska uppsats i konstpsykologi, lagom tills jag kunde påbörja den astrosofi-antropologiska undersökningen av min retrospektiva användning av vissa huvuddrag som hon byggde på.

Istället gick vi ut i den ödsligt vårgryende staden och köpte filmer, några korta historier där vi själva medverkade. Det rörde sig om animerade westernfilmer, som måste ha regisserats av någon okändare, fransk italienare. Scenerna visade sig alltför knackiga när vi försökte spela upp dem ordentligt; pixlarna låste sig fastän tejpen rullade. Och i butiken ville man bara byta filmerna ifall vi lyckades bevisa hurpass dåliga de var. Hur kom det sig att Celicia icke grät ett uns nu, bara lät så entusiastiskt fylld av spänning, medan jag berättade om det simpla tågöverfallet som snodde sig flera varv...? Man kunde ju nästan tro att vi skulle rida hem och grovhångla med varandras skuggor, rentav skapa den tredje figuren. Men varför måste vi ha filmerna - vi kunde ju varje scen ändå?! Så det var bara att spela vidare - oavsett hur långt materialet gick att titta på...



Hör ej vad Siris sångväninna säger, men uppfattar hur hon gärna vill kramas med mig. Madamen tillhör det så kallat andliga klientel som tror att alla världens problem kan lösas med kärleksfullhet. Kanhända det bästa vi kan göra - och skulle säkert gå om varje inblandad part agerade utifrån samstämmig våglängd. Men särskilt gemensamma varken är eller blir kontexterna inom de närmsta seklerna. Smått utbränd av obesvarad kärleksfullhet, betvivlar jag alltmer hjärtats roll. Vi lyckas så sällan ens koncentrera oss nog för att lyssna på varandras meningar - hur skulle vi då kunna ta emot något annat hjärta än vårt eget?!? Ni irrar omkring på mässan och sprider osedvanligt många upplyftande färger, vill det tredje ögat gärna tro - fastän det egentligen är samma rosa färg. Om ett missljud tränger sig in i melodin skulle de flesta människor fortfarande dra öronen åt sig (inklusive mig). Och från den positionen upplever man sig så illa tvungen att, antingen utestänga missljudet eller, inlemma det genom att göra om dess toner till melodin man redan spelar.

I en relativt glad ensamhet lyckas jag äntligen lyssna på den nutida varianten av schlagerfestival, rättare sagt dess svenska urvalsfält, där technopulsen fortfarande står och stampar på svengelska, blandat med ett inslag svängande folkmusik och ett mer klassiskt jazzigt. Carola Winnergreens låt hade helst fått vinna om jag varit juryn, men är väl partisk eftersom jag har dansat swing med henne en gång. Den allra mest rysligt intressanta frågeställningen dyker upp när jag återtar lyssningen på Paganini-kontraktet : Kan man från ett foto utläsa vilket stycke det är som stråkkvartetten spelar? Ja, om du har tillräckligt intim förståelse av musikerna och vad de spelar, så kan du se stränghållningens unika relationer bland alla möjliga triljoner, utan att behöva höra minsta ton utifrån.



...i en föregående dröm var jag en äldre pojke på trettiotre år. Hade som bäst gått teaterkurs med både Demona, Marionetta och många fler. Nu var just vi tre ute och knallade längs sådana där halvbergiga gräskullar som jag jämt kommer till i mina vanliga drömmar. Vart de brukar komma i sina drömmar saknar jag tråkigt nog grepp om. Förundrad att vi överhuvudtaget höll ihop, passade jag på att repetera in var tredje rad av förtrollande poesi som de också kunde tänka sig. När vi passerade vi en sandigare remsa, där en bunt militärer låg halvt nedgrävda i en märklig klump, ville Demona stanna och föra dialog med dem. Det hade jag ingen somhelst lust med. Marionetta som rentav jobbat som advokat, tycktes likt förbannat inte fatta chansen för oss att strosa vidare på tu man hand. Eller så var det jag som misstolkade Marionettas jokergäckande skratt för att befruktas av orangutangen i hennes mobil. Demona hade besynnerligt nog inget demoniskt leende, bara en osynlig kamel som hon drog med sig överallt. Mina kvinnliga kamrater hamnade allt längre bakom.

Framemot stugbyn där fler potentiella skådisar strök omkring, ville jag inte längre motstå frestelsen att gå helt själv. Satte kurs snett över Bergman-berget. Inbillade mig att lättare kunna möta någon annan då - trots att varje själ var med i något av skolans gäng, dylika spektakel som jag hade undvikit under många år. Tog ensam en taxi, som likafullt gick som bussen, mellan bestämda hållplatser. Färden gjorde en hisnande stor krök längs de äldsta stadsdelarna. Här ville jag hemskt gärna hoppa av, mitt i det mörkaste, vackraste - tvekade trots allt, orolig för vilka varelser som styrde gatorna nuförtiden. Kändes som om vi var i Chicago, fast en svensk stad. Två figurer dök upp vid vardera rutan, den ene med något mot rocken som min skräck direkt tolkade som en pistol. Jag hann precis börja reflektera över vilken dörr det vore smartast att smita ut genom eller ej, innan drömmen upphörde.



Veckan därpå slår det mig att mannen med vapnet var ingen mindre än Greg, min kanadensiske kamrat som ryckt ut för att skydda mitt förra liv. Scenen är från en februariförmiddag 1975, flera decennier efter att Chicago utgjorde jordklotets största rövarnäste. Fast spåren sitter kvar... Då var jag lika gammal som jag är nu, trettionio på väg mot fyrtio. Dessvärre lyckades Greg aldrig rädda mig den gången, hur han än gestikulerade mot spärrknappen och ritade på rutan. Jag blev själv orsak till att den andra figuren släpptes in. Jon måste varit omänskligt drogad då han flög in i taxin. Helt galenskapligt övertog den annars så lugna killen ratten och körde oss strax ned över kajkanten.

Kanske hajade ej Jon heller - att det var Greg som sadlat om till detektiv. Han blev stående i gränden med pipan i en uppgiven vinkel. The Sting hade gått på bio, kunde man utläsa från några flagnande anslag. I bästa fall lever Greg än idag - knallar omkring på esoteriska utställningar och samlar ny information i gamla album. Mer än väl visste vi dock, hela bunten, hur Ninni satt och skapade i redskapsboden, frivilligt inlåst. Hon väntade nog på den av oss som förmådde finna en annan sorts nyckel. Och nu var det bara Greg som kunde hindra Ninni från att försjunka i liknande vansinne som Celicia gjort redan -67 när hon hängde sig i cellosträngarna.







0W0